24 januari 2016

När det inte går ihop och aldrig kommer gå ihop, för att det inte finns någon lösning.

Det finns saker som liksom är oavslutade grubbel i mitt huvud. Inte som att jag tänker på dem hela tiden, eller ens ofta, men de ligger där nånstans och skaver, just för att de inte är avslutade. Och de är inte avslutade eftersom de inte går att avsluta.

Det är som ekvationer utan lösning. Det är lustigt, med tanke på hur ofta jag känt mig som en ekvation i vården, som att psykiatrins uppgift är att behandla mig som ett matematiskt problem där det går att räkna ut lösningen, och som att problemet måste ligga hos mig om det inte är möjligt. Som att jag undanhållit ett x eller y eller nån liten siffra, som saboterar alltihop.

Så är det förstås inte, jag är inte bara x och y och siffror, jag är en människa, det är nåt annat, med en annan typ av logik. Men det är lustigt, med en organisation där så mycket handlar om att behandla patienter som objekt av den typen, och samtidigt verkar tycka det är helt ok att själva lämna ut olösliga ekvationer.

Det jag tänker på idag är detta: de första gångerna jag var inlagd, när jag var rädd och hade svårt att be om hjälp, så var det så många som blev irriterade på mig för att jag inte bad om behovsmedicin förrän det var riktigt katastrof (eller lite senare), mest för att det var så jobbigt att be om det, och jobbigt att tro på att jag fick lov att få hjälp, fick lov att behöva. De berättade för mig många gånger med sådär uppfostrande röst som var ganska sträng att jag inte skulle göra så. För medicinen har inte lika mycket effekt då, man skulle ta den i början när man kände ångesten komma, då hjälpte den bäst.

Sen gick det några månader. Den enda lösning jag fick var medicin. Och ECT, men den hjälpte inte mig alls. Så den räknade jag bort som lösning. Medicin var väl inte perfekt, men det var det enda jag hade, det var den lösning jag erbjöds och den lösning de tjatade in i mig, medan de med alla maktmedel de hade förklarade för mig att det inte hjälpte att prata. Och jag blev utskriven och skulle handskas med medicinerna själv, och det blev lättare då att göra som de sagt, att ta dem när ångesten började komma. För då var det bara att ta en, då behövde jag inte be om en, jag hade ju dem själv.

Fast då blev de arga på mig och irriterade på mig för att jag gjorde så, för jag blev beroende och det var ju inte meningen. Fast så var det aldrig nån som formulerade sig. De formulerade alltid sig som att jag var ovarsam och på nåt vis hade önskat eller i alla fall skapat beroendet. Det var inte jag som ordinerat en viss medicin, det var inte jag som bestämt maxdos per dygn. Det var inte jag som hade medicinsk utbildning. Jag hade inte ens fått särskilt mycket information mer än det där att det är livsviktigt att underordna sig och ta de tabletter man får, och absolut inte sluta. Och behovsmedicinen var också viktig och jag skulle inte vänta tills det blivit för hemskt, för då hjälpte den inte lika bra.

Det var inte jag som kunde ha koll på nåt, eller ansvar för nåt, men helt plötsligt var det självklart fel och destruktivt att jag lyssnat på vad de sagt, som att det var jag själv som hitta på det, ordinerat doser, skapat mediciner som man blir beroende av. Så då skulle man blockera tillgången till mediciner så jag inte kunde få bete mig så. Eller i alla fall vara arg på mig för att jag inte var mer restriktiv, väntade lite längre, klarade lite mer innan jag sträckte mig efter dem.

Det är det här som inte går ihop. Att ha blivit tillsagd när jag inte tagit medicin i tid, inte tillräckligt ofta, tillräckligt snabbt, och sen få negativa konsekvenser när jag började göra som de sa.

Att få höra att det bara finns en lösning, och här, varsågod, här har du den, och du ska inte vara rädd för att ta den, och shit vad du är fånig som är rädd för den och nu måste du skärpa dig och använda den lösning som finns, som du får. Och sen få det patologiserat när jag väl gjorde som de sa.

Hur skulle jag ha gjort? Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den? Jag skulle ta den tidigare, snabbare och oftare, så det inte blev så stark ångest, men jag skulle inte ta den så ofta, och helst inte alls?

Jag önskar att det fanns en bruksanvisning. Att det fanns nåt som kunde göra det begripligt, detta och annat. Jag hade behövt den då, när allt var nytt och skrämmande och konstigt, men om den inte fanns för mig då, så hade jag behövt den nu. För att göra det begripligt i efterhand. Våra psyken är så inställda på att hitta mönster, logik, begriplighet. Så dåliga på att acceptera det obegripliga, att det ens finns sånt som är obegripligt. Det hade varit skönt med en upplösning, att slippa från det som skaver, för att det inte går ihop. Och jag vet ju att det inte kommer bli så, det finns ingen bruksanvisning, det finns ingen upplösning, det är inte begripligt.

Jag bara hoppas att man slutat bete sig så nu, att man försöker skapa en sammanhängande vård, en begriplig vård. Fast jag gissar att det är en önskedröm. Det är ju läkarbrist nu, kontinuiteten är nog inte bättre. Och av nån anledning verkar det inte så prioriterat, att vården ska vara sammanhängande, begriplig och greppbar för den som vårdas. Så om situationen i stort inte är bättre än då, finns det kanske inte så mycket hopp om att det ska se annorlunda ut nu.

Och det är inte som att detta är nån av de värsta sakerna. Det finns annat som gjort mig mycket mer illa. Det har varit skadligt för mig att det varit så surrealistiskt och obegripligt så ofta. Och i vissa fall känns det bara onödigt, liksom som att slarva med mitt liv. Det hade inte ens varit svårt att ha en bättre sammanhållen inställning till medicin i mitt liv, att kommunicera tex via journalen. Det har gått 15 år sen dess, och nån liten del av min hjärna är fortfarande upptagen av att försöka lösa problemet om hur jag skulle gjort. Jag skulle ta medicinen, men jag skulle inte ta den. Det är som ett gruskorn som ligger och skaver i bakhuvudet, och det är inget stort sår, och det är ingen stor katastrof, och det är inget stort trauma som behöver tas omhand. Men ibland blir jag så arg på just det. Alla gruskornen som skaver. Allt det där som bara var onödigt, som faktiskt hade gått att undvika om man bara ansträngt sig. Ja, det hade kostat några minuter vid några olika tillfällen. Men det hade det väl varit värt, att bespara mig detta skavande i så många år?




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

2 kommentarer:

  1. "Som ekvationer utan lösning", det var ett bra uttryck! Precis så känner jag mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är sorgligt att det är det de förmedlar. <3

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen