18 april 2016

Detta ständiga osynliggörande, som om vi inte finns. (Om dissociation.)

Blev visst inget blogginlägg igår trots att det var söndag. Sysslade med att allergi-snörvla och trötthets-titta på Harry Potter istället. Var väl också viktigt, på sitt sätt.

Har med en artikel i ETC idag. Ni får gärna läsa den och gärna dela den, den är viktig för mig. Kanske för att jag än en gång blev så himla trött och ledsen på världen.

Såhär börjar den:


Jag satte på radion häromdagen. Det var P1. Några läkare resonerade kring att schizofreni fortfarande är stigmatiserat, att det förknippas med våldsamhet eller personlighetsklyvning. Det lät som att det var förfärligt, att bli förknippad med något sådant. Jag stängde av radion igen. Vet inte varför jag blir så ledsen, fortfarande. Det är ju så det är, jag vet det. Nämner man dem som skadats så svårt att de splittrats inuti, har flera personligheter, är det i sådana sammanhang. Och med undertexten att det inte finns, att det är något abnormt och hemskt, men inte verkligt.

Jag finns.


Resten hittar du om du klickar här.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

6 kommentarer:

  1. Hej!

    Bra skriven artikel i ETC. Nu ska jag inte leka matchmaker här men jag tror du skulle ha mycket i utbyte av att möta/skriva med anestesiprofessorn Robert Hahn. Han ska forska om schizofreni ur ett "annat perspektiv" när han pensionerat sig och det perspektivet är väldigt intressant. ;) Han är ej så frekvent i bloggandet, men desto intressantare! http://roberthahn.nu

    SvaraRadera
  2. Hej! Läste artikeln i ETC och har inte hunnit läsa igenom dina blogginlägg, så det kan hända att detta är välkänt för dig, men i Holland har man forskat en del inom det här området. Jag tyckte det var intressanta och givande teorier när jag själv jobbade med och försökte stötta en kvinna med MPD. Utifrån deras resonemang och mina erfarenheter, tycker jag inte inre splittring är så konstigt - liksom med de flesta andra former av psykisk ohälsa, handlar det om vanliga psykiska processer som det blir för mycket eller för lite av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej! Kul att du läst min text. Har läst en del från Holland, tycker teorin om strukturell dissociation är bra och gör saker tydliga, även om den väl har sina brister precis som andra teorier.

      Tror inte heller att det är konstigare med splittring än annat, med lite kunskap är det inte så svårt att se logiken. Är väl bristen på kunskap som är problemet, och att många verkar ha bestämt sig för att det inte existerar och för att inte heller forskningen existerar, även om det är en rätt konstig inställning.

      Radera
    2. Jag tror att en del av motståndet handlar om att många ser individen/personen som en enda homogen enhet - jag är ju jag. Min bild är, att jaget är mycket mer beroende av sammanhang och dessutom mer modulärt uppbyggd.

      Och den medicinska synen på psyket gör dessutom att man ofta tappar de psykologiskt och existentiella aspekterna: har man blivit utsatt för övergrepp handlar det inte om att dämpa smärtan med ångestdämpande, utan att hitta ett sätt att förhålla sig till livet och tillvaron som inte domineras av smärtan.

      Radera
    3. Tycker det är konstigt med så fyrkantigt tänkande om jagstruktur just i psykiatrin, men ja, det är nog sant.

      Och problem med det medicinska perspektivet och att trauman egentligen inte ryms i den synen finns absolut.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen