Jag kommer inte gå närmare in på när tvångsåtgärder missbrukas i detta inlägget, att missbruka tvång är per definition övergrepp, och att bli traumatiserad av övergrepp är relativt normalt, speciellt när man befinner sig i en så utsatt situation som man gör i tvångsvård. Jag tror ändå att de flesta vet det, att övergrepp är skadligt, även om man kan hitta olika sätt att blunda för det om man är del av en behandlarkultur där man sysslar med den typen av olaglig aktivitet.
Men grejen är att det inte bara är när man missbrukar tvångsåtgärder som de kan skada. De kan skada i vilket fall. Framförallt den som redan är traumatiserad är väldigt sårbar i såna situationer, helt enkelt för att de kan ha många olika saker gemensamma med de svåra händelser som tidigare skadat hen. Rent konkret kan de innebära samma saker, att bli nedbrottad, att någon gör saker mot ens kropp, att man blir fasthållen (eller fastspänd).
Och minst lika viktigt: man går emot någons vilja, det spelar ingen roll på vilket sätt hen gör motstånd, om det är verbalt, genom att försöka försvara sig fysiskt eller genom att försöka fly. Hen får inte bestämma ändå. Makten är tagen från hen, och oavsett vad hen tycker om det som sker så är det någon annan som bestämmer att det är det som ska ske. Oavsett om hen skadas av det, så har någon annan bestämt att det ska ske.
Vi kanske ska ta fasta på den sista meningen där: oavsett om patienten skadas av tvångsåtgärden, så har någon bestämt att den ska utföras. Det låter ju hemskt, som att behandlare är sadister som vill illa. Det kanske en och annan är, men nog ändå inte de flesta. Och de lagar vi har som tillåter och reglerar tvång finns inte till för att någon ville göra illa. Tvärtom, man har tänkt att det finns vissa tillstånd när man inte kan ta riktiga beslut, för att man är så uppslukad av tex ångest eller hallucinationer, och då har man bestämt att samhället genom vården får ta steget att för ett tag ta över beslutandet och göra det som behövs för att personen ska skyddas, inte kunna göra sig själv eller någon annan illa pga sjukdom.
Det är ett system som handlar om omsorg, omhändertagande, att ta över ett tag tills det är bättre igen, tills någon kan tänka klarare, fungera mer rationellt, inte längre behöver skyddas från sig själv.
Och trots att det är det, så är meningen ovan sann, att oavsett om patienten skadas av tvångsåtgärden, så har någon bestämt att den ska utföras. Oavsett om hen skriker, gråter, slåss, försöker springa sin väg, oavsett om hen gör allt som står i hens makt för att protestera och hindra att det sker, så kommer åtgärden genomföras. För det är så tvång är, det utförs med tvång. Hade det utförts med patientens medgivande så skulle det väl inte längre vara tvång utan en frivillig åtgärd.
Vi har bestämt att det är värt det. Att det maktutövande och det våld det kan innebära med tvång, att man riskerar att skada, skapa ett trauma, eller försvåra trauman som redan finns, att det är biverkningar som ändå är försvarbara i sammanhanget. Bättre att man får blåmärken när man blir nedbrottad, än att man dör. Bättre att man blir traumatiserad än att man dör. Så ser logiken ut.
Fast nånstans på vägen verkar man ha tappat bort den logiken, nånstans verkar det ha blivit så att synen ofta är att sålänge man håller sig till att göra det som är korrekt, det som är lagligt och rimligt och inte missbrukar, då är det ingen fara, ingen skada skedd.
Men det finns inget sånt samband. Utsattheten, skräcken, maktlösheten när någon annan går mot ens vilja kan man inte rationalisera bort, och de skador som uppstår i den utsattheten borde man inte bara rycka på axlarna åt. De kan uppstå, även om det var en helt adekvat och korrekt utförd åtgärd. Det ena är juridik och medicinsk praxis och behandlarmässigt utförande, det andra är spår av den skräck och utsatthet som skapas när någon går rakt mot ens vilja. Det är olika dimensioner. Spår av skräcken får man av skräcken, den är inte beroende av det juridiska system behandlarna utgår från.
Det finns så mycket mer att säga om det här. Det finns alltid så mycket mer att säga, men det får nog räcka såhär idag. Tex för att jag är trött i huvudet nu.
Tvångsåtgärder kan skada den som inte har tidigare trauman med sig, och med den som har tidigare trauman med sig är tvångsåtgärder extremt riskabelt, sett från traumaperspektiv, eftersom så mycket i tvång påminner så mycket om olika typer av våld och övergrepp som hen tidigare kan ha varit med om. Att behandla trauman genom att skapa nya trauman och förvärra de befintliga är inte en särskilt bra idé. Att låtsas att trauman inte existerar är inte heller någon särskilt bra idé, varken när det gäller de trauman någon har med sig, eller de som skapats i vården. Alltså det är ingen bra idé om man bryr sig om hur människor mår. Och det borde man ju göra inom vården, kan jag tycka.
**
Tidigare inlägg i denna serien:
- Trauma & vård 1. Grundförutsättningar: den medicinska modellen, diagnoser & traumatiska upplevelser.
- Trauma & vård 2. Vad är ett trauma? Vilken betydelse har en svår händelse?
- Trauma & vård 3. Lite allmänt om makt.
- Trauma & vård 4. Tolkningsföretäde.
- Trauma & vård 5. Manipulationer.
- Trauma & vård 6. Att gå över gränser.
- Trauma & vård 7. Vad man har med sig in i mötet. (Bilden av behandlarrollen.)
- Trauma & vård 8. Bekräftelse. Vad är det egentligen som bekräftas? Sjukdom eller skada?
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar