Att skada sig och inte ha borderline.

Läser hos Tankestormar om att självskadebeteende och borderline inte är samma sak. Och tänker att en del av min oförmåga att göra mig hörd inom psykiatrin, och bli begriplig i deras ögon, varit det. Missförståndet att självskadebeteende alltid är något som hänger ihop med borderline. Och att jag därför tillskrivits egenskaper som impulsiv, manipulativ, och att jag spelar ut saker på ett dramatiskt sätt, och gör det för att få uppmärksamhet. Problemet är bara att det inte är egenskaper jag har. Och det är inte så svårt att märka det om man försöker se mig, istället för att bara leta tecken på att jag har borderline, eftersom jag ju måste ha det eftersom jag skadar mig.

Mitt självskadebeteende har aldrig varit impulsivt, det har varit extremt kontrollerat och planerat, och jag har alltid sett till att skada mig på ställen där ingen ska se det, och känt det som att jag ska dö av skam om någon råkar se såren ändå. Ibland har det varit i självstraffande syfte, för det mesta har det varit en förvrängd spegelbild av övergrepp jag tidigt utsattes för. Jag kan se logiken i det nu, att inte förrän jag blivit skadad så kan jag slappna av. Inte förrän det har hänt kan jag känna mig trygg. Men när jag skadade mig som mest såg jag inte sammanhangen. Det var bara något jag måste göra. Jag skulle snarare bedöma det som att det var något som tvångsmässigt fanns i mina tankar, det här att jag måste skadas. Och för det mesta var det bara så, en tankemässig dragkamp i mig, även om jag ibland var för svag för att vinna dragkampen, för svag för att kontrollera det tillräckligt för att inte skada mig.

Jag skriver inte detta för att presentera något förslag på vad självskadebeteende "egentligen" handlar om. För jag tror inte man kan göra såna schabloner. Jag tror det finns något vettigt med att sätta diagnoser på människor. Att man kan få ledtrådar om vilka behandlingar som kan vara bra att testa, och inte minst att det är något som behövs för att definiera att patienten behöver få vård, och kanske också sjukskrivas eller få annan hjälp.

Men att dra det längre än så, att göra tydliga fack för varje diagnos, och sen se till att trycka in patienter i något fack oavsett hur bra de passar in där. Att strunta i att se personen bakom diagnosen, och behandla just den personen, att välja att behandla en diagnos, utifrån de sätt som "ska" hjälpa en person med en viss diagnos, det blir så lätt helt galet. Omänskligt, mekaniskt. Och inte minst så finns det risk att det inte blir en effektiv vård. Även människor som passar in i en och samma diagnos är olika, och kan behöva olika saker. Vi behöver välja att möta personen som har problem, inte en förutfattad mening om vem personen är, eftersom den har en viss diagnos.

Det krävs mer att göra det. Och vad gäller självskadebeteende kan jag förstå att det som behandlare är svårt att orka. Att det kan vara triggande och tungt att handskas med människor som skadar sig eller vill dö. Jag kan förstå att det var lättare att sätta en borderline-etikett på mig och räkna allt självskadande som impulsivt. För det är svårt att ta in att någon gör sig illa, och kanske är det ännu svårare att ta in att människor kan skada sig själv helt planerat, genomtänkt och beslutsamt. Det är begripligt om det är så. Ändå. Det är inget försvar. Vi måste ha en psykiatri som kan möta och behandla personer med problem. Är systemet inte uppbyggt på ett sätt så att personalen får stöd nog att härbärgera de problem som behandlas måste det ändras.

Och självskadebeteende är en av de saker som ökar mycket, som sprider ut sig bland unga. Ner i åldrarna dessutom. Det måste prioriteras, och det gör det också, på vissa sätt. Vi får inte glömma att prioritera det här att vården handlar om personer som har problem, inte diagnoser som ska behandlas. Och vi får inte glömma att självskadande kan ha många olika orsaker, och se ut på många olika sätt. Att personerna som skadar sig själv kan behöva olika saker, både de som har borderline, och de som inte har det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.