Allt i dina händer, allt på mina axlar.

De konstruktiva sätten jag hade att handskas med och kontrollera mina problem slogs ut av de mediciner jag fick. En del var för all del redan utslagna pga depression, men med medicinerna försvann chansen att nå dem igen. Det som fanns kvar av mina vanliga metoder att kontrollera kaos var självmordsplanerande, självskadeplanerande (och ibland -handlande) och isolering. Och till det kaos jag producerade på egen hand kom medicinproducerat kaos, som förutom att det ökade den sammanlagda mängden av kaos gjorde att konturerna och begripligheten i det försvann. Utan medicinerna hade det gått att se orsakssamband på ett hyfsat ok sätt. Jag visste inte vad jag skulle göra med vetskapen att tex sociala sammanhang kunde göra mig helt skräckslagen. Men det gick att se ett och annat mönster. Och med rätt hjälp hade jag kunnat se fler, och hitta sätt att handskas med det som var.

Med medicinerna försvann förutsägbarheten och begripligheten. Jag fick ångest, mardrömmar, skakningar, svårt att fokusera, svettningar, oro, krypningar, och andra symptom som inte kom från mig själv, utan från den kemiska påverkan som gjordes med medicinerna. En del symptom var samma som i min egentliga problematik, en del medicinbiverkningar var helt andra symptom. Sammanlagt blev det omöjligt för mig att hänga med. Att tolka, att veta vad som bara var kemi, vad som var tecken på mina problem.

Och jag fattar att grundsynen vad gäller att medicinera bort psykisk problematik handlar om att psykisk problematik har sin grund i obalans i hjärnan, som man på kemisk väg kan balansera. Och att det utifrån den synen inte finns någon skillnad, inte någon som spelar så stor roll i alla fall, på obalans som min hjärna själv producerar och obalans som mediciner orsakar. Problemet är obalansen, och lösningen är att hitta rätt medicinering för att balansera obalansen. Det där psykologiska, det är inte något reellt. Inte något av betydelse. Om man drar det till sin spets.

Förstås finns det många läkare som förstår att psykiska problem kan vara grundade i saker man varit med om, och samtidigt kan tycka att medicin är ett bra sätt att hjälpa människor att klara av att leva med sina problem. Och såklart finns det även andra yrkesgrupper, som är mer specialiserade på det psykologiska perspektivet, som kan se meningen med mediciner. Även jag kan se meningen med mediciner. Det blev inte så bra för mig, men jag tycker varken att det är konstigt eller fel att det sattes in medicin som ett försök att hjälpa mig. Det var andra saker som var de riktigt problematiska i sammanhanget, inte att använda medicin.

Utan förmåga eller hjälp att förstå mig själv blev jag väldigt utelämnad till läkarna och medicinerna. Jag fick inte heller hjälp att förstå hur medicinerna var tänka att fungera, när jag frågade fick jag förklaringar av typen "du tar medicinen, och så kan du må bättre för att du tar den". Mina chanser att få ett hum om hur de faktiskt fungerade (förutom att man måste svälja tabletter för att de ska kunna fungera, vilket jag redan innan visste) gick jag hem till en vän som läste till sjuksköterska på mina permissioner. Hon hade ett ex av läkar-fass (detta var innan allting fanns på nätet), där kunde jag slå upp de olika preparaten och med hennes hjälp förstå litegrann av hur de var tänka att fungera.

Hela tiden fick jag höra att det var i medicinerna lösningen låg, att mina problem var en sjukdom som vilken som helst, och att det bara handlade om att hitta rätt medicin. Mina tankar om att jag faktiskt hade problem som var grunden till att jag mådde dåligt förminskades och viftades bort gång på gång. Framförallt av läkarna, de med mest auktoritet. Problemet var inte sånt, jag behövde inte prata, dessutom var jag ju jättedålig på att prata (med läkare, som hade makten att avgöra vad jag kunde och inte), så det fanns väl ingen mening med att skicka mig till en terapeut, om jag ändå bara skulle sitta tyst? Det jag behövde var medicin. Punkt.

Det som hjälpte mig att klara mig var de ångestdämpande medicinerna, och sömnmediciner. Allt var fortfarande obegripligt och rörigt i mig, men de trubbade i alla fall av det värsta, gjorde att det blev någorlunda uthärdligt. Jag hade ingen erfarenhet av såna mediciner heller. Allt var nytt för mig, men de var något som hjälpte. Vilka som var beroendeframkallande eller inte hade jag ingen koll på. Det var läkarna som bestämde. Och det jag gjorde var att ta tabletterna. Så mycket blev jag tilldelad, att klara av att svälja. Fast det stod en sjuksköterska och tittade på mig så jag verkligen gjorde det också.

Jag hade ingen makt alls över medicineringen. Och det är som det ska, jag hade ju ingen koll. Men så hamnade allt ansvar på mig. Det hade gått mindre än ett år sen min första kontakt med psykiatrin, och medicineringarna hade inte varit särskilt lyckade. Läkarna hade bytts ut med jämna mellanrum. Och rätt vad det var, var vi i ett nytt läge. Jag ställdes till svars för vad den föregående läkaren bestämt. Jag frågades ut om vad tanken var med den medicineringen, varför vi trott att det kunde funka, och framförallt: varför hade jag så mycket lugnande mediciner? Det var ju inte bra. Jag var ju ung, och de var beroendeframkallande.

Det svar jag egentligen kunde ge var "jag skulle ta tabletterna så skulle jag må bättre", för det var den förklaringen jag fått, så långt blev jag insläppt i teorierna kring varför just den aktuella medicinkombinationen skulle vara bra för mig. Några gånger hade jag vågat protestera, när jag mått väldigt dåligt av någon särskild medicin, och nån gång hade den blivit utbytt efter min protest. Men vad den blivit bytt till, och varför? Jag hade ingen makt över det, ingen kunskap om det, och hade inte ens fått någon information om det. Men nu lades det på mina axlar. Jag skulle ställas till svars.

Och sen, när jag hade ställt till svars, och inte gett några bra svar, eftersom jag inte hade några, så skulle allt ändras. Och jag motarbetas. Jag försökte säga vilka mediciner av de den föregående läkaren gett mig som hjälpte mig, som jag ville ha kvar. Men ofta bemöttes det med misstänksamhet. Speciellt om det var några ångestdämpande. För det mesta slutade det med att alla mediciner togs bort och nya sattes in, inom loppet av en vecka. Vilket gjorde mitt kaos ännu värre. Och för det mesta slutade det med att jag fick ännu högre doser av ångestdämpande än de jag bett om att få ha kvar, för hur skulle jag annars överleva det ökade kaoset? Det förstod läkaren att det inte gick, bara makten över bedömningen var hos honom eller henne, det fick inte vara något jag på förhand kunde gissa mig till att det kunde hända.

Det var så mycket som handlade om makt i det där med medicineringen. Det var viktigt att jag inte skulle få bestämma något alls, jag skulle inte ens få avgöra vilka mediciner jag fick mycket biverkningar av, eller vilka jag kände mig hjälpt av. Ännu mindre skulle jag ha något att säga till om vilka jag skulle ha kvar. Sa jag att jag ville ha någon kvar togs det ofta som någon slags manipulation, och manipulationer bedöms som något man gör bäst i att gå rakt emot, så en surrealistisk tid började.

Det var olika hur illa det var. Men det tog inte lång tid innan jag förstod att jag skulle sluta säga att jag önskade höjd eller ändrad medicin. Om jag la mig i något som läkaren ville ha all makt över, blev jag motarbetad och fick inte alls den hjälp jag bad om. Jag försökte istället presentera de symptom jag hade, så att läkaren själv kunde dra sina slutsatser och ha kvar makten. Ibland redigerade jag bort några symptom, eller förminskade dem, för att jag inte orkade få höjd dos av någon antidepressiv jag mådde dåligt av, eller inte orkade prova någon ny. Vad jag kan minnas har jag inte en enda gång förstorat eller överdrivit mina symptom för att få vad jag ville ha. Jag försökte bara förmedla verkligheten på ett sätt så jag kunde bli hörd. Och ibland skydda mig mot att behöva utsättas för åtgärder jag skulle må ännu sämre av.

Hade jag otur blev även mina symptom tagna som manipulationer och spel. Något att motarbeta. Jag blir alltid vilsen när jag försöker förstå logiken i dessa sammanhangen. För jag förstår verkligen inte. Ok, det finns människor som missbrukar och därför manipulerar till sig lugnande mediciner. Men är det då rimligt att för säkerhets skull bedöma alla med ångestproblematik utifrån att de kanske är missbrukare och bara spelar upp symptom för att få tillgång till medicin?

Jag tror så mycket på samarbete mellan patient och behandlare. Oavsett om det handlar om medicinsk behandling inom psykiatrin, eller om det är samtalsbehandlingar, inläggningar eller något annat. Jag tror att så mycket samarbete som möjligt är bra. Och det här med att alla patienter som överhuvudtaget är något annat än totalt passiva och fogligt ligger i sina sängar eller sitter och tittar apatiskt på avdelningens tv, anses vara manipulativa, det förstår jag inte. För jag förstår inte hur ett möte och ett samarbete kan ske utifrån den inställningen. Och jag förstår inte hur man kan bedriva psykiatrisk vård och inte tro på samarbete och möte. Kanske har jag någonslags trångsynthet i det. För jag förstår inte hur det skulle kunna funka.

Även i studier som vill lyfta fram antidepressivas effekt finns det ju med att det kan vara så att mötet mellan läkare och patient har en behandlande effekt, att det kan påverka minst lika mycket som själva tabletterna. Så varför då sabotera mötet? Varför inte informera patienten om besluten, och varför man tar dem, hur det är tänkt att fungera? Varför inte lyssna på patienten och ta denne på allvar, oavsett vad man sen beslutar kring medicineringen? Varför välja maktspel, omyndigförklarande och att motarbeta den man säger sig hjälpa? Jag förstår det inte.

Och framförallt förstår jag inte det där att jag var den som skulle ställas till svars för vad tidigare läkare bestämt. Jag hade aldrig någon makt. Jag hade aldrig kunskap eller information. Det var orimligt att jag skulle bära på ansvaret, och att jag skulle skuldbeläggas för att jag trott att den läkare som tidigare behandlat mig vetat vad den gjorde. (Vilket för övrigt all vård var villkorad med, om jag inte gjorde det skulle jag bli utskriven, inte få någon mer vård, klassas som icke samarbetsvillig, och någon som ville ta emot hjälp skulle få min plats).

Det som hände var att under ett år inpräntade psykiatrin i mig att den enda möjliga lösningen på mina problem var medicinering. Och att jag måste lita på dem, att de visste vad de gjorde, att det kunde hjälpa mig. När jag efter mycket om och men valde att försöka tro på medicin som lösning, åtminstone för att dämpa symptom tillräckligt för att jag skulle klara av att leva, misstänkliggjordes jag. Dessutom ställdes jag ansvarig för de åsikter, tankar och teorier som legat bakom min tidigare medicinering. Åsikter, tankar och teorier som jag inte fått ta del av, bara fått reda på att jag måste lita på att de finns där, och att läkare bedömer saker på ett korrekt sätt. Hur blev det så, och hur är det möjligt att min roll var både att utan ifrågasättande överlämna mig till någon annans makt, och att också bära allt ansvar?

Låt den som har ansvar bära ansvaret. Den som har makt är den som har ansvar. Och om någon skuld ska läggas på någon, så ska det vara på den som har makt och ansvar.

(Förstår du inte logiken i detta har jag i detta inlägget försökt förklara lite närmare om sambanden mellan makt, ansvar och skuld).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.