Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)

Jag har grubblat massor kring den här människosynen som finns inom psykiatrin. Varför patienter inte är riktigt lika mycket människor som personalen. Jag har verkligen försökt hitta teorier, förklaringar. Försökt förstå hur det blev så. Värderingar och attityder är inte något som bara finns. Det är något som kommer någonstans ifrån, som uppstått i något sammanhang, överlevt i andra sammanhang.

För några år sen läste jag ett par böcker om psykiatrins historia. Bla läste jag "Frihetens milda disciplin" av Mikael Eivergård. Den boken utgår från Foucaults teorier om hur mentalsjukhusen skapades för att fylla en roll vad gällde normalitet och också vad gällde individens frihet. För att någon ska kunna ses som normal behövs det att man urskiljer vilka som är de onormala. För att individens frihet ska ses som en förmån måste det finnas individer som blir berövade sin frihet. Enligt de teorierna handlade mentalsjukhusen allra mest om en urskiljningsprocess. Att skapa och upprätthålla en normalitet. Att skapa ett tydligt "vi" genom att sortera ut vilka som inte kunde räknas in i detta "vi".

Jag tänkte mycket på det då, och har tänkt mycket på det senare. Hur mentalsjukhusen skapades för att göra skillnaden tydlig mellan "vi" och "dom". De normala och de andra. Mentalsjukhusen är ju nerlagda nu, men jag tror att alltför mycket av den synen finns kvar ändå. Att det är den som "sitter i väggarna". De som jobbar inom slutenvården tillhör de normala, de som vårdas tillhör de andra, de som inte får plats inom vad vi väljer att betrakta som normalt.

Jag tror att vi överlag inbillar oss att vi kommit så mycket längre än vi tror vad gäller detta. Att det tar väldigt mycket tid att ändra på en sån inställning, att attityder som formats och bekräftats av systemet under en lång tid, tar väldigt lång tid på sig för att jobba bort. Och jag tror att vi måste vara medvetna om att det är så. Att det är ett arv som finns med oss, och som fortfarande ifrågasätts för lite. Det finns saker som är praktiska med att dela in världen i vi och dom. Att handskas med människors lidande blir lättare med det avståndet, och att acceptera att någon som tillhör "dom" blir dåligt behandlad är lättare än om det gäller nån som tillhör det "vi" man räknar in sig själv i. Att "deras" människovärde och rätt till vård är något det kan förhandlas om, diskuteras, och värderas utifrån hur mycket pengar som finns är en sak. Att "vårt" människovärde eller vår rätt till hjälp när vi håller på att gå under skulle diskuteras på samma sätt är en helt annan sak att förhålla sig till.

Jag önskar att vi kommit så mycket längre. Att behandlare, politiker och patienter tillhörde samma "vi". Att människosynen som var den helt dominerande och den som satt i väggarna var en syn som handlade om att en människa i kris, med problem, i sjukdom, möter en människa med utbildning för att hjälpa en med just det man inte klarar att hantera själv. Att en människa möter en människa. Att man i det mötet hade tanken "det hade lika gärna kunnat vara jag" nära. För det är så. Det hade lika gärna kunnat vara du som krisade ihop och sökte hjälp. Det hade lika gärna kunnat vara jag som satt med makten över besluten, eller som var den som mötte dig när du sökte hjälpen. Skillnaderna mellan oss är mindre än man kan tro, vill tro.

Vi är inte där än. Och jag har en känsla av att inte heller behandlare alltid ses som människor i systemet. Om vi ska ha en psykiatri där människor möter andra människor behövs strukturer för det. Strukturer där det är lika viktigt att personal inte reduceras till att vara en funktion, som att patienter inte reduceras till att vara ett problem.

Det är bra att vi lagt ner de stora mentalsjukhusen, och att mer och mer vård bedrivs genom öppenvård. Men all vård kan inte bedrivas i öppenvård. Om jag får önska skulle jag däremot vilja ha en annan sorts slutenvård. Jag skulle önska mig mindre avdelningar, med färre patienter och mindre personalstyrka. Jag tror det skulle göra det lättare både för personalen och patienterna vad gäller att se varandra som människor.

Jag skulle önska mig att vi avskaffade sjukhuskorridorerna, sjukhussängarna, sjukhusmiljön, och förlade den sortens vård i lokaler av en annan sort. Lokaler som känns närmare en trygg hemmiljö. Färger på väggarna, bilder på väggarna, vanliga möbler. Inget inglasat rum där personalen kan sitta. Lokaler där det finns utrymme för att ta hand om det som är helt och friskt i en. Rum för att lyssna på musik, för att uttrycka sig i färger eller på andra sätt, chanser till fysisk aktivitet i någon annan form än att gå fram och tillbaka i en korridor (och som inte kräver att man klarar av eller har rätt till permissioner). Jag tror att miljön där man möts påverkar mötet, hur man ser på varandra, och hur man ser på sig själv.

Jag skulle också önska mig att det fanns fler vårdplatser och av fler olika sorter. Där trycket på att en patient måste skrivas ut från avdelningen så snart som det bara är möjligt minskade lite. Där det fanns en chans till dagvård för dem som klarar sig hyfsat bra, men behöver mycket stöd, och en chans till platser där man får klara sig själv för det mesta på dagarna, men slipper vara ensam på kvällar och nätter, för dem där det är möjligt. Jag skulle önska mig att det fanns utrymme för människor som behöver hjälp att ha olika sorters behov, och en flexibilitet i systemet som kunde möta människor på olika sätt.

Jag skulle önska att personalen fick mer handledning och hjälp att handskas med all den smärta de måste möta. Och att det fanns mycket tid för personalen att utbilda sig i sätt att hjälpa patienter i kris, utifrån de olika yrkesrollerna. Och fortbildningsdagar där man igen och igen och igen tog upp detta med bemötande, med människosyn och värderingar. Att frågan kring hur man ska göra för att bemöta patienter som människor alltid var aktuell, att det sågs som ett problem att ständigt kämpa mot att det är så lätt att glida in i att dela in världen i "vi och dom", att göra patienter till något annat än man själv är.

Jag skulle önska mig att det fanns utrymme för och möjligheter till att bedriva en vård där vi allihop kan få vara människor, både behandlare och patienter, och att politiker insåg att det krävs resurser för att det ska vara möjligt. Resurser för utveckling och förändring av systemet, och mer resurser än nu för att det ska vara möjligt att bedriva en vård där behandlare slipper reduceras till funktioner, och patienter slipper reduceras till problem.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.