Är du en stackare eller en skurk?

Ingrid Sahlin har skrivit en artikel som heter "Den kluvna klienten" och som handlar om hur två stereotypa bilder av hjälpsökande finns, "stackaren" och "skurken". Artikeln handlar mest om socialtjänsten, men jag tycker att den har ett angeläget innehåll även om man tänker på psykiatrin. Vill du läsa den i sin helhet finns den i Socialvetenskaplig tidskrifts arkiv (du hittar den om du scrollar ner till 1994 alternativt använder ctrl F och skriver in titeln).

Ett par citat ur artikeln först, för att göra tydligt vad det handlar om:

"De egenskaper eller attityder som främst kännetecknar en »stackare« är verklig, oförskylld nöd, skam och anspråkslöshet. Skurkens huvuddrag är de motsatta: falskhet, egen skuld, skamlöshet och kravfullhet."

"Sammankopplingen av ärlighet och behov innebär att den som verkligen lider nöd inte förväntas tala om det, och omvänt, att den som framhäver sina behov antas ljuga om dem."

"»Stackaren« skäms för sin nöd och sitt hjälpbehov. /.../ Men »skurken« uppträder skamlöst och drar sig inte för att begära hjälp, och dessutom förnekar han sitt ansvar för den miserabla situation han (påstår sig ha) hamnat i."

"Trots att »stackaren« bör få hjälp, räknar han aldrig med det. Han blir därför djupt tacksam om han ändå får det och ser det som ett uttryck för givarens godhet (eller handläggarens skicklighet). »Skurken«, däremot, hävdar sin rätt till det han begär, blir aggressiv om det förvägras honom och visar ingen tacksamhet om han får det. /.../ Han är också bortskämd och kräsen och vill gärna själv specificera den hjälp han behöver."

"Dessa »skurkar« respektive »stackare« tjänar som argument för olika slags individuella åtgärder och generella socialpolitiska beslut men kan också ses som produkter av dem. /.../ De framstår vidare som nästan symbiotiskt sammanbundna, så att en hänvisning om den »onda« typen tvingar fram sin »goda« motsats, och vice versa. Som dialektiska motsatser är de beroende av och förutsätter varandra, trots att de samtidigt exkluderar varandra."

"Föreställningar om klienter kan i princip existera utan motsvarigheter i sinnevärlden; de skapas av beskrivningar och när ingripanden och rättigheter diskuteras, definieras och legitimeras. /.../ Den konstruerade klienten är alltså den föreställning om typiska klienter, som finns inbyggd i handlingsprogram, åtgärdsförslag och institutioner, i media, hos allmänheten och ofta även i den professionella och vetenskapliga diskursen."

"Samtidigt som man berörs av nöd och vill göra något åt den ifrågasätter man den: Är det verkliga eller simulerade behov? Är personen själv ansvarig för sin nödsituation? Är det meningsfullt att ge hjälp, eller uppstår behovet snart igen? Är det med andra ord en »stackare« som bör få hjälp, eller en »skurk« som skall avvisas, bestraffas eller möjligen uppfostras? Att betrakta någon som ett nödlidande offer och förvägra honom det han behöver, och vice versa, upplevs som motsägelsefullt."


Mina erfarenheter av psykiatrin är att dessa två schablonbilder av patienter är något som finns med och styr bedömningar i många situationer och med många behandlare, även om jag kanske snarare skulle definiera det som att motsvarande roller inom psykiatrin skulle vara "offer" och "manipulativ", fast fyllda med ungefär samma innehåll som "stackare" och "skurk", så vi kan för enkelhetens skull hålla oss till de begreppen.

Psykiatrin bygger alltför ofta på ett omyndigförklarande av patienten. Det är inte patienten själv som vet vad som känns, hur man mår, vad man skulle behöva. Det som är patientens uppgift är att redogöra situationen för behandlande läkare (eller annan personal), så kan denne göra bedömningen kring vad problemet är och vad lösningen kan tänkas vara.

Ska man ha goda chanser att få någon hjälp ska man inte visa tecken på att man vet att man har rätt till det, ännu mindre förvänta sig eller kräva det. Man ska vara en stackare, dra sig för att alls söka hjälp, och sen vara tacksam om man får någon, oavsett om det är hjälp som är anpassade efter ens behov eller inte.

Är man tydlig med vilka problem man har, vilken hjälp man tycker sig behöva, och dessutom tror sig ha rätt till den hjälpen, är det stor risk att man inte alls får den. Att man blir misstänkliggjord och betraktad som någon som försöker manipulera till sig något man inte har rätt till. Ännu värre blir det om man har mage att reagera på någon bedömning eller någon behandlig. De gånger jag vågade reagera och protestera under mina första år inom psykiatrin (när jag var ganska mycket inom slutenvården) ledde det till anteckningar i journalen kring eventuell personlighetsstörning (av borderlinetyp). Jag konverterades från stackare till skurk, blev stämplad som manipulativ. Och när jag väl hamnat i skurk-facket skulle jag snarare motarbetas, kontrolleras och få tydliga gränser, än få hjälp. Man ska ju inte "spela med i det".

När jag hamnat i skurk-facket är den tydligaste skillnaden i bemötandet att jag bedöms vara ute efter att manipulera mig till att få vara kvar inom slutenvården, att slippa bli utskriven, och att det är något jag inte har ett egentligt behov av. Jag har aldrig nånsin förstått hur någon kan tro att man frivilligt vill befinna sig i slutenvården om det inte finns ett behov av det. Det är inte en särskilt trevlig miljö att utsätta sig för, men det verkar som om "skurkarna" förväntas se slutenvården som nånslags lyxhotell där man kan leva ett slappt liv, vilket inte har så mycket med verkligheten att göra.

Jag tycker att det är ett helt uppenbart problem att det är så svårt att få lov att vara en vuxen människa som vet något om sin situation, men ändå vara i behov av hjälp. Den hjälp jag har fått inom psykiatrin har byggt på olika relationer där jag faktiskt fått lov att vara det. Där jag getts förtroendet att veta bättre än behandlaren vem jag är, hur jag mår, vad som skulle kunna hjälpa mig. Och när jag inte vetat har vi kunnat prata om det. Tex har vi kunnat prata om vilken medicin som skulle kunna hjälpa mig när jag mår som jag gör, och när jag reagerat som jag gjort på tidigare medicineringar. Eller vilka andra åtgärder jag kan tänka mig skulle kunna hjälpa. Vi har kunnat prata om vad jag behöver. Som att det var det vettigaste. Att jag (som är expert på att vara jag och veta hur jag mår och hur tidigare behandlingar påverkat mig och vad jag kan tänka mig att hitta motivation till att testa) och behandlaren (som är expert utifrån sin kompetens, och har olika tankar och idéer utifrån erfarenhet och teorier) kan samarbeta och komma fram till vad som faktiskt är rimligt, vettigt.

Det är så konstigt att det är en avvikande form för hur man beslutar om behandling. Som om ramarna egentligen är att patienter inte vet något, att man inte kan prata med dem, eller ge dem någon makt. Som att man automatiskt förvandlas från rollen som stackare till rollen som skurk om man ens försöker få delta i besluten eller ha åsikter om vad som kan bli bra.

Jag har ofta också varit med om att förväntas att tacksamt ta emot vilken hjälp som helst, för att därigenom bevisa att jag är en stackare och förtjänar nya chanser till hjälp. Och jag har tagit emot dem, och försökt visa att jag är samarbetsvillig, motiverad och gör framsteg, så att jag ska ha chans till annan hjälp senare. När den hjälp jag fått inte funkat så bra har jag ofta balanserat på gränsen till att ramla in i skurk-facket igen. Som om det var mitt fel att medicineringen inte fungerade, att jag bara fick biverkningar, mitt fel att stödsamtal med en skötare inte hade terapeutiskt läkande effekter, eller mitt ansvar att läkaren gjort en felaktig bedömning om vilka åtgärder som var lämpliga. Som om jag hade någonslags skuld, trots att jag inte hade makt över besluten, och såklart inte makt över hur jag reagerade på medicinerna. Enklaste sättet att få finnas kvar i stackars-rollen och få nya chanser till hjälp har för det mesta varit att böja lite på huvudet och vara ledsen för att det inte fungerade. Att titta ner i bordet och känna mig värdelös, för att jag är ett så hopplöst fall. Jag gjorde det automatiskt när jag var depressiv, men nu i efterhand kan jag provoceras av hur det förväntades av mig, hur det var vägen till annan hjälp, och hur annorlunda jag bemötts när jag istället varit tydlig med att det var en dålig behandling som bara lett till ökat lidande och att jag inte vill delta i något liknande igen, även om jag fortfarande önskar mig hjälp.

Till slut fick jag faktiskt hjälp som hjälpte mig, men det var en lång väg dit. Jag kan inte låta bli att fundera på om det trots allt inte varit bättre att prata med mig och samarbeta med mig från början. Om det inte var en dyr omväg att ta, det där att någon annan skulle veta bättre än mig, och att jag i ganska många år fick för lite eller fel sorts hjälp. Det var ett slöseri med mitt lidande, och med år av mitt liv. Men jag tror faktiskt att det var slöseri med samhällets pengar också. Dåligt anpassad hjälp kostar också pengar, för att inte tala om hur mycket det kostar med längre sjukskrivning och mer slutenvård som blev följden av att jag inte fick rätt behandling tidigare.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.