Kan man prata om självmord?

Att personal inom slutenvården måste klara att prata om självmord är en sak, men hur är det med att prata om självmord sådär i största allmänhet? Är det farligt och risk att det smittar och triggar människor att ta sina liv? Eller kan det vara bra och hjälpa människor att våga söka hjälp? Spelar sättet man pratar roll?

Jag tror inte det finns några solklara svar på några av de frågorna. I största allmänhet tror jag på öppenhet och att prata om saker, men vad gäller självmord och självskadebeteende finns det anledning att vara lite försiktig, och att vara medveten om hur man väljer att säga saker. Vad man väljer att berätta.

För några år sen hörde jag ett radioprogram som fastnade i mig. Jag letade upp det nu för att lyssna igen. Det är ett gammalt avsnitt av Kropp och själ, du kan läsa mer om programmet här. Och poddfilen kan du hitta om du scrollar ner, eller så hittar du den här (ignorera att det står att man bara kan lyssna i 30 dagar, och klicka på länken från 24 mars 2010).

Medverkar i programmet gör Danuta Wasserman, som är professor i allmänpsykiatri och suicidologi vid Karolinska institutet. Hon säger många kloka saker, hon är anledningen till att jag länkar till detta program.

Medverkar gör också Bernard Willems (specialist i allmänpsykiatri). Han verkar ha synen att slutenvårdens uppgift är att rent konkret hindra de människor som verkligen tagit livet av sig om de inte övervakats, och problematiserar kring det här att psykiatrin faktiskt inte kan förutspå vilka individer som verkligen skulle ha tagit sitt liv om de inte blev inlagda. Han har några vettiga tankar om att man behöver hjälpa människor att ta hand om det som egentligen är problemet, inte bara förhindra dem att dö. Han har också några teorier som det enligt Wasserman inte finns någon forskning som stärker. Men mest är det detta: den väldigt konstiga uppfattningen att slutenvården handlar om att enbart hindra de individer som annars tagit livet av sig, och att det är så svårt att förutspå vilka det är. Att det finns problem i att ta ifrån människor makten över sitt liv, att vissa inte klarar att återta den igen.

Är det så att slutenvården ser enbart det som sin uppgift, tycker jag det är väldigt konstigt. Slutenvården borde kunna bedrivas på ett sätt så att man inte tar ifrån människor all känsla av att de har makt över sina liv. Man kan hjälpa människor att se att det är ett aktivt val att söka hjälp och extra mycket stöd, när man krisar ihop som värst. Man kan samarbeta även med självmordsbenägna. Och framförallt borde väl uppgiften vara att hjälpa de människor som plågas så svårt att de inte klarar sig själv, att den sortens vård bara skulle vara för de som verkligen skulle ha dött annars, tycker jag är att sätta ribban lite väl högt. Eller kanske är problemet inte att den är satt för högt, kanske är problemet att det används ett helt annat system och en helt annan måttstock, än jag önskar man använde. Även om man sänkte ribban skulle det inte förändra synen i grunden. Vi kanske borde slänga ut den istället, och försöka möta patienter i kris, och se vad vi kan göra för att de ska känna att deras liv går att hantera igen. I slutenvård när det behövs, och i öppenvård när det är möjligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.