Orden vi använder. (Suicidprevention).

När det pratas om suicidprevention är alla så väldigt överens om att det måste bli bättre, och att det ska vara möjligt, och helst också lätt, att få hjälp om man är suicidal. Att ha tankar på självmord, och planer kring hur man ska ta livet av sig, är inget som man ska tvingas vara ensam i. Det ska gå att få hjälp.

Psykiatrin borde vara experter på detta område, men också här kan bemötande och förutfattade bilder om hur man "ska" vara spela alltför stor roll. Också hos personal inom psykiatrin finns fördomar som styr bedömningarna. Och vad gäller suicidprevention tycker jag att tendenserna att tolka alltför mycket från alltför många som manipulationer blir riktigt allvarliga. Det handlar ju om människors liv.

Under de första åren jag hade kontakt med psykiatrin fick jag höra om och om igen att jag måste berätta vad det var jag tänkte och planerade, för att kunna få hjälp i det. Jag måste vända mig till min kontaktperson eller någon annan som jobbade, när jag hade såna tankar, när jag gick in i planerandet. Annars kunde jag inte få hjälp. Sen när vi satt där och skulle prata om det, var det plötsligt inte alls självklart att prata om det. De flesta jag mött använder kluriga omskrivningar för att slippa säga "självmord" eller fråga "hur tänker du ta livet av dig?", eller nämna ordet "dö". I början blev jag helt yr, det var svårt att förstå vad de egentligen pratade om, sen förstod jag att allt som lät kryptiskt och började med s, sannolikt handlade om självmord. Suicid är inte ett bra ord att använda när man möter människor som är nya inom psykiatrin, för det kan hända att de inte vet vad det är. Det är kliniskt på ett sätt som inte är vardagsnära för särskilt många. Men det vanligaste att prata om var "s-tankar", "svarta tankar" eller "mörka funderingar".

Jag tror inte att de jag pratade med själv märkte hur paradoxalt de betedde sig. Att de i ena stunden sa att det var viktigt att prata om det, och sen på alla andra sätt visade hur man ska värja sig mot att prata det, och om man alls ska sätta ord på det måste det ske med omskrivningar eller vaga antydningar, så att ingen av oss var riktigt säkra på vad den andra menade. Att bara rakt ut prata om det, som att det gick att prata om det, var det få som gjorde. Och det var svårt för mig som patient att tro på att de faktiskt ville eller orkade prata om det, när de inte gav sken av att det var så. Kanske trodde de att de hjälpte mig med sin försiktighet, eller så skyddade de bara sig själva från att behöva möta mörkret utan omskrivning, jag vet inte.

Ett par år senare hade jag blivit bättre på att prata och blev självmordsbenägen igen. Jag tänkte på alla gånger de sagt att jag måste berätta om det, annars kan jag inte få någon hjälp. Och jag bestämde mig för att göra det. Söka hjälp i tid. Försöka ta mig genom det utan att dö, och försöka prata om det, säga hur det var.

Problemet då var bara att jag möttes av uppfattningen att "den som pratar om det kommer inte göra det", vilket jag inte tror är sant. Vad gällde mig var det inte alls klart att jag skulle låta bli. Det finns människor som pratar om det, och som gör det. Det finns människor som inte pratar om det, som gör det. Och det finns människor som pratar om det, som inte gör det. Det kan vara så olika. Jag tror att det enda man kan säga med säkerhet om en människa som pratar om sina självmordstankar, är att inte 100% av den personen vill dö. Det finns en möjlighet att släppa in hjälp, och kanske en möjlighet att rädda denna personens liv. Att det finns en bit av en kvar som inte vill dö, är inte alls synonymt med att man på egen hand klarar av att överleva.

Under denna perioden blev "självmordshot" något som återkom i journalanteckningarna om mig. Jag har väldigt svårt för det ordet, för det sättet att uttrycka det. För om jag hotar, då är det ju för att kunna få något, som en del av nånslags utpressning. Och det enda jag ville få var hjälp att inte ta livet av mig. Men om jag sa det, blev det tolkat som ett självmordshot.

Den perioden blev jag konsekvent tolkad som manipulativ, och det var uppenbart att läkaren bestämde att man inte skulle ta mina självmordshot på allvar. Allt skulle göras tvärtemot vad jag önskade. Om jag sa att jag mådde för dåligt för att gå ut från avdelningen för att jag var rädd för att göra mig illa, var jag tvungen att gå på permission, eller så blev jag hotad med utskrivning. Jag visste inte hur jag skulle överleva om jag inte fick vara skyddad på avdelningen, men om jag låtsades om det blev det inte taget på allvar. Jag hade ett allvarligt självmordsförsök bakom mig, och jag visste att om jag tillät mig att göra ett försök till, skulle jag förmodligen inte göra misstaget att överleva. Det var inte allt i mig som ville dö, bara väldigt mycket. Jag var i så stort behov av hjälp, hjälp att våga välja livet. Men jag kunde inte låtsas om det, för då blev jag istället fråntagen stöd. Tvingad till saker jag inte tyckte var hanterbara, som gav mig så mycket ångest att allt förvärrades.

Jag skulle önska att psykiatrin skrev en liten bruksanvisning för självmordsbenägna, för hur man ska göra för att bli tagen på allvar om man söker hjälp. Det är för svårt att lyckas göra rätt när det är fel både att inte prata om det, och att prata om det.

Året jag var självmordsbenägen och tolkades som manipulativ i allt jag gjorde, förklarade läkaren för mig att om jag verkligen ville dö, så skulle jag ta livet av mig oavsett vad de gjorde. Så det spelade ju ingen roll vad de gjorde, för beslutet låg hos mig. Vissa väljer att ta livet av sig, det är inget de kan göra något åt.

Det finns anledningar till att jag överlevde även den gången. Men det var andra saker än psykiatrin som hjälpte mig. Hade det hängt på psykiatrin så hade jag dött den våren. Jag fick ingen hjälp, bara bemötande och mediciner som förvärrade mitt tillstånd.

Jag önskar att det fanns något annat. Att det gick att säga hur man mår, och bli tagen på allvar. Att man var mer rädd om människors liv. Att vi som medmänniskor, och att ni som jobbar inom psykiatrin, vågade prata om det. Sätta ord på det, utan att värja oss på alla tänkbara sätt. Att vi vågade tro på att det går att göra skillnad. Att det går att hjälpa den som ber om hjälp. Och att det dessutom går att få fler att be om hjälp. Men jag tror vi måste börja med att skapa en vård där det finns akut hjälp att få när man tampas med självmordstankar och -planer. Det finns ingen mening med att jobba för att fler söker hjälp, om det nästan är omöjligt att bli tagen på allvar.

Senare har jag kunnat få hjälp, både när jag varit akut självmordsbenägen, och med att förstå vad det handlade om, varför jag sysslade så mycket med att planera självmord. Jag har slutat helt att göra det, planera hur jag ska dö. Jag vill verkligen leva, även när det är svårt. Och dit har jag nått tack vare hjälp jag fått inom psykiatrin. Men hjälpen fanns i en kontakt som redan var etablerad och där vi redan hade förtroende för varandra när det självmordsbenägna blev allvarligt. Det måste vara möjligt att även som ny patient, och med nya kontakter, bli hörd och tagen på allvar. Vi kan inte låta människor dö för att systemet byggt upp förutfattade meningar som går ut på att man gör fel och inte borde få hjälp, oavsett vad man gör.


Om självmordsprevention: www.spes.se

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.