Lättaste sättet att få en patient manipulativ

måste vara att tolka alla äkta känslor och alla försök att rakt på tal berätta hur man mår och känner som manipulativa utspel. Är man i behov av hjälp finns det risk att man gör vad man kan för att få den. Och går det inte att bli hörd genom att vara ärlig och äkta, tror jag att det finns fler än jag som försöker räkna ut hur man kan göra för att bli hörd. Vilka saker det går att säga för att nå fram, hur man ska bete sig för att bli sedd i hur illa det faktiskt är, hur dåligt man mår, hur mycket man behöver hjälpen. Men jag skulle önska att det aldrig behövdes.

Själv är jag inte så bra på det här med manipulationer, så det har aldrig hållit särskilt länge. Jag lyckades aldrig med att kommunicera när behandlaren tolkade allt som var äkta som utspel, allt som var friskt som oacceptabla sjukdomsuttryck. Jag försökte hitta andra sätt att nå fram, men det höll aldrig, det slutade alltid med krasch och att det enda sättet att handskas med det var att fly från behandlaren (fly från hela psykiatrin om det var nödvändigt, oavsett hur stort behov av hjälp jag hade).

Jag kan inte se hur det skulle kunna leda till något positivt att ogiltigförklara allt någon säger, känner och visar. Det verkar som om risken är stor att man bara dras in i en enda härva av olyssnande, manipulationer, sätt att mer och mer desperat be om hjälp, avvisanden. Det verkar för mig som om det finns en risk att snärja in sig i ett läge där varken behandlare eller patient till slut vet vad som är äkta, vad problemet är, hur man kan kommunicera kring det. Och inte minst som om det finns en risk att behandlaren framkallar reaktioner som egentligen bara handlar om ett ohållbart sätt att möta patienten, men ser sig själv som neutral och klassificerar patientens reaktioner som sjuka, och diagnostiserar ett problem som aldrig skulle ha funnits om man valt ett ok bemötande.

Vissa saker kommer jag säga igen och igen på denna bloggen. Som denna: jag önskar att vi kunde ha en psykiatri som byggde på att människor möter människor. Där även patienter ses som människor på riktigt. Inte objekt som ska tolkas, klassificeras, behandlas. Utan människor som bär på problem, som behöver hjälp från andra människor för att klara dem. Jag önskar mig att behandlingar handlade om samarbeten mellan människor i behov av hjälp och människor med utbildning. Och jag kan inte se hur något samarbete alls kan påbörjas med att allt patienten säger, tänker och känner ogiltigförklaras. Däremot kan jag se framför mig hur kaos, svek och ökade problem för alla inblandade kan börja där.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.