När det som är vardag för er är en konstig och främmande värld för mig.

Min kontakt med psykiatrin började rätt hastigt. Jag hade vetat i flera år att jag behövde hjälp, att jag höll på att drunka, tappa bort mig i kaos och mörker. Men jag kunde inte be om hjälp. Det fanns saker i mig som gjorde att det inte gick. Jag kunde inte ta plats, tillskriva mig det värdet. En vän jag bodde tillsammans med ringde mobila teamet när det gått alldeles för långt. Det var nog bäst så, på vissa sätt, att någon annan tog över och tog det steget åt mig. På andra sätt var det mindre bra. Men steget blev åtminstone taget, och det var nödvändigt. Mobila teamet pratade med mig, jag fick åka med dem till psykakut, jag fick medicin, fick komma hem. En sommar gick och allt blev bara värre. Sen ringde hon till mobila teamet igen, och förklarade för dem att det inte längre gick att ha mig hemma, att hon inte orkade det. Då blev jag inlagd.

Innan samtalet med mobila teamet i början av sommaren hade jag aldrig pratat med någon professionell om det som var jobbigt. Överhuvudtaget hade jag väldigt lite erfarenhet av att prata om det som var jobbigt i mig, och erfarenheterna sa mig att ingen orkade lyssna. Att det var bättre att låta bli. Men jag hade förstått att jag måste prata, om jag inte skulle drunkna i det som var hemskt. Så jag försökte. När någon från mobila teamet eller på avdelningen frågade mig om något, så försökte jag berätta om det på riktigt. Även om det tog emot. Det var svårt. För det mesta blev jag avbruten innan jag hunnit särskilt långt. För det de ville höra var inte hur det egentligen var, vad som egentligen hände. De ville ha tillräckligt med information för att kunna göra en hyfsat snabb bedömning av mitt läge. Det hade spelat så stor roll om någon förklarat för mig att det var det de önskade. Jag visste inte det. Jag hade inte koll på strukturerna eller arbetssättet. Allt var nytt för mig. När någon frågade försökte jag berätta. Och för varje gång jag blev avbruten försvann jag ännu ett steg längre in i tystnaden istället, den där tystnaden som var fylld av kaos, skuld, skam, den jag höll på att dö av.

Det hade inte varit så svårt att vara tydlig med vad som önskades av mig. Att säga att de önskade ett kort svar, innan jag började försöka svara. Att förklara att de ville göra en bedömning, och att de behövde få reda på saker om mig därför. Det hade varit lättare att handskas med att lämna ut mig till någon om jag förstod vad det gick ut på, vad formen var, och syftet. Och det hade varit hanterbart att bli avbruten, om jag förstod att det inte fanns utrymme för att lyssna. Det var ingen som informerade mig om varför det gjordes som det gjordes. De gjordes som det brukade, och nu när jag varit med om det många gånger så kan också jag formen. Men någon gång är allt nytt, och det betyder så mycket om man får en chans att förstå vad som händer och varför.

Det var svårt med orden också. Jag hade inte koll på det psykiatriska sättet att uttrycka sig, och förstod ofta inte vad saker betydde. När mobila teamet var hemma hos mig hade jag rispat mig för första gången. Det var inget impulsivt. Jag hade bestämt mig för att bryta ner de spärrar jag hade mot att skada mig själv. Det var något jag sysslade med helt medvetet, för jag visste att jag aldrig skulle klara att ta livet av mig om jag inte bröt ner dem. Att jag rispade mig i armen var ett genombrott, för det var första gången jag lyckades. Tidigare hade det tagit emot, det hade inte gått att genomföra. Jag var nöjd och vettskrämd samtidigt, av att jag kunnat göra det. Men det var allt annat än impulsivt. När läkaren satt hemma hos mig och frågade om det var något jag gjort på impuls förstod jag inte innebörden av ordet, inte i det sammanhanget. Och det var så tydligt att han ville ha ett ja, att han förväntade sig det. Så jag sa ja. För det är lätt att ge människor vad de önskar sig, speciellt när man är skör och dessutom inte förstår orden som används.

Det är ett exempel, men det finns så många fler. Det var många ord som inte var begripliga. Och jag förstår att det är svårt att lösa problemet med att ordval kan bli fel. Att man kan behöva fråga saker så rakt som möjligt, och på de sätt man som behandlare har för att definiera problemet. Men jag tror att alltför många som gör bedömningar inom psykiatrin tar för givet att man förstår alla de centrala orden. På samma sätt som det tas för givet att man förstår hur arbetet med bedömning och behandling är upplagt, och vad patientens roll i det är. Men det är inte självklart. För dem som jobbar inom psykiatrin är det vardag, men när man för första gången hamnar i rollen som patient är det nytt. Och obegripligt. Jag skulle önska att det fanns en större medvetenhet om att man kan vara ny, att orden kan vara konstiga, att att det kan påverka vilka svar man ger.

Jag hade aldrig varit på en sluten avdelning. Jag visste inte ens vad det innebar när jag blev inlagd. Jag visste inte vad det bedrevs för vård, vad jag kunde vänta mig. Skötare hade jag aldrig hört talas om. Jag hade ett så stort behov av att prata, samtidigt som det kändes helt omöjligt. De sa att jag kunde prata med min kontaktperson. Då tänkte jag att jag kunde det. Om allt. På det sättet jag behövde prata. Så var det ju inte. En skötare har inte utbildning för att bedriva samtal av bearbetande karaktär. Så många gånger blev det fel. För att jag inte förstod det. Vad såna samtal kunde gå ut på. Och vad de inte kunde gå ut på. Jag lämnades med att förstå det lite efter hand av mig själv, genom att tolka det bemötande jag fick. På samma sätt som jag lämnades med att själv förstå att på en avdelning är det medicin som är den huvudsakliga behandlingen. Och jag fick märka strukturerna när olika saker hände. Vad öppenvård kunde betyda. Vad ”bedömning av psykolog” var. Varför det inte fanns psykologer på avdelningen. Vad maxtiden för en slutenvårdsvistelse var enligt systemet här.

Det gavs så lite information om allt det grundläggande. Och jag tror inte att det bara är jag som får kontakt med psykiatrin första gången mitt i en krasch, när man på olika sätt är trasigare, rörigare, räddare och skörare än man brukar vara.

När jag ser tillbaka på mitt möte med psykiatrin, på tiden när allt var nytt, så tänker jag med en stor sorg i mig att det hade varit så lätt. Det hade gått att informera mig om vad som önskades av mig. Vad olika sorters samtal gick ut på och varför man hade dem. Det skulle gå att printa en liten broschyr där det stod vad de olika titlarna inom vården betydde. Vad man har för utbildning om man är skötare, sjuksköterska, läkare. Vad man kan få för hjälp av de olika personerna. Vilka behandlingar som finns inom öppenvården. De hade kunnat lägga den tillsammans med pappret om mattider och besökstider. Det hade gått att vara så mycket tydligare med allting. Det hade hjälpt mig så mycket om man varit det.

Och det hade inte varit så svårt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.