Läkaren som en icke-person.

Läkaren jag hade den första perioden jag var inlagd var en äldre man. Barsk, auktoritär och med en sträng uppsyn. Jag tvivlar inte alls på att han ville hjälpa mig, även om jag inte delar hans syn på vad som kunde hjälpa. Jag menar inte att säga att han var hemsk. Men människor har olika sorters framtoning, de är olika som personer och väljer olika sätt i förhållande till patienter. Och detta var en äldre barsk herre.

Jag är rädd för auktoriteter, speciellt de auktoritära. Det har sina anledningar, även om rädslan inte alltid är i proportion till något verkligt. Jag var dessutom inlåst på en sluten avdelning, vilket i början gjorde mig vettskrämd sådär i största allmänhet. Förutom det förstod jag väldigt lite av hur vården var upplagd och vad samtalen gick ut på. Dessa sakerna i kombination gjorde att jag hade svårt att prata med denna läkaren. Mitt minne är att jag hade svårt att säga något alls. Att det inte blev särskilt många meningar, och inte några långa. Att det för det mesta blev enstaka ord som svar på hans frågor.

När jag läser min journal från den här tiden är det jag hör tydligast de personer jag pratat med, samtidigt som de inte existerar bland orden. Jag förstår att journaler inte går ut på att lyfta fram sig själv som behandlare, eller reflektera en massa kring sig själv och sin roll. Men bedömningarna av mig påverkas så tydligt av en person, i ett sammanhang. Men framstår som om de gjorts i neutralitet, av någon neutral.

Att jag inte kunde prata med denna läkaren i detta sammanhanget blev bedömt som att jag hade en oförmåga att prata. Det konstiga är att några sidor längre fram i journalen finns det anteckningar från en psykologbedömning som gjordes. Och de samtalen var helt annorlunda. Det fanns mer tid, mer plats att vänta på mina svar. Det var en mycket mjukare framtoning hos personen jag pratade med. Jag hann hitta lite förtroende och var inte bara rädd. I de anteckningarna är jag inte en person med oförmåga att kommunicera. Enligt dem svarar jag kort i början, ”men mjuknar en bit in i samtalet”, och svarar och berättar ganska mycket om mitt liv.

Några år senare var jag inlagd en period igen. Jag hade en läkare som var konstig på många sätt, och när han började prata om att man kan bota homosexualitet gick det garanterat över en gräns för mig. Jag var väldigt arg på honom, orkade inte ens försöka hitta något förtroende eller något sätt att kommunicera om det inte var alldeles nödvändigt. Enligt journalen är jag inte arg på honom. Jag är en människa med en aggressiv störning i min personlighet.

Läkare är inte neutrala, de är ingen blank yta som kan iaktta patienterna. De är människor, på samma sätt som patienter är människor. Möten mellan människor sker i olika sammanhang, och möten mellan människor kan dra upp olika reaktioner. En patient kan ha reaktioner som bygger på att situationen är obekväm, att läkaren påminner om någon man mött tidigare. En patient kan också ha helt normala känslor av rädsla, osäkerhet, eller en vilja att skydda sig mot någon som inte inger något förtroende. Jag skulle definiera det som friskt att ha känslor, att reagera på situationer, att det känns olika att prata med olika människor, och att det påverkar sättet man pratar på.

Läkare och andra behandlare kan också vara otydliga, klumpiga, formulera sig obegripligt eller triggande. Och det är i sin ordning. Vi är människor som möts, och det är sånt som händer i mötet mellan människor. Kanske är det omöjligt att skilja ut vilka saker som kan ha med en psykisk problematik att göra, och vilka saker som är helt vanliga mänskliga reaktioner. Men vi behöver låtsas om att mötet mellan en läkare och en patient också är mötet mellan två människor, att bedömningen sker i en relation och i ett sammanhang. Och att bedömningen blir påverkad av det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.