15 februari 2012

Om du bara slutar ha de problem du har, ska du se att vi kan hjälpa dig.

Den första tiden jag var inlagd var så mycket nytt och främmande. Att vara inlagd var konstigt och skrämmande. Och det var svårt att förstå hur allt fungerade, och ännu svårare att förstå varför.

Jag kunde inte be om hjälp. Det ingick i min problematik. Jag trodde inte att jag hade någon rätt att ta plats, behöva hjälp, trodde inte ens att jag hade någon rätt att finnas till. Ju sämre jag mådde, desto mer försvann jag in i det. Jag ville smälta in i väggarna. Inte synas, finnas, ta plats. På avdelningen var det dessutom så uppenbart att det fanns människor som verkligen behövde hjälp. Som hade problem på riktigt. (Till skillnad från mig, jag tyckte att jag bara var rakt igenom värdelös och borde försvinna). Det gjorde det ännu svårare, det där att ta plats. För det var redan omöjligt att ta plats i vanliga sammanhang. Att i detta sammanhanget tro på min rätt till hjälp, betydde att jag måste tro på att jag var värd hjälp minst lika mycket som de andra, de som verkade ha så mycket ångest och problem. Det var svårt. I stort sett omöjligt.

Allt på de där avdelningarna byggde på att ta plats och klara att be om hjälp. Även om det fanns undantag var regeln att ingen frågade hur jag mådde om jag inte först klarade att ta steget och be om att få prata med någon. Det spelade ingen roll om jag satt och grät i dagrummet, eller försvann in i ångest och låg i fosterställning i min säng en hel dag. Jag måste klara att ta steget ur det och be om hjälp, för att få hjälp att komma ur det. Vilket säger sig själv att det inte riktigt funkade, eftersom det är ett cirkelresonemang. Det fanns de som sträckte ut en hand, in i min bubbla av smärta och mörker, och hjälpte mig att komma ur den, eller åtminstone att slippa vara ensam i den. Men för det mesta fanns det ingen, och i min ångest blev jag bara mer och mer ensam, och både jag och personalen skuldbelade mig för det. För vi hade ju bestämt att jag skulle be om hjälp när jag mådde så dåligt. Att jag skulle prata med någon då. Att jag inte kunde be om hjälp när jag mådde så dåligt, det fanns liksom inte på kartan, att det kunde vara verklighet. Be om hjälp förväntades man kunna.

Jag kunde sitta i timmar i dagrummet och försöka ta mig ur bubblan, försöka resa mig upp, våga tro på att jag fick knacka på dörren till receptionen, ta tid, uppmärksamhet, fick be om min ångestdämpande medicin som var insatt "vid behov". Det betyder alltså att man kan få den när det är jobbigt, men såklart får man bara den om man ber om den. När jag efter timmar av kamp lyckades komma så långt som till att be om den hade ångesten haft tid på sig att bli helt överväldigande, och medicinen hade inte alls så mycket effekt som den kunde haft om jag tagit den när jag egentligen behövt den, och om jag inte gett ångesten näring i flera timmar genom min inre kamp där delar av mig tyckte att jag inte alls var värd hjälp, uppmärksamhet, medicin, och andra delar av mig tyckte det. Inre krig är rätt energikrävande, och ofta ångestskapande.

Efter ett tag lärde jag mig att hitta sätt så det blev lättare. Jag lärde mig vilka i personalen som aldrig blev irriterade om man bad om medicin, och lärde mig vem som var sjuksköterska (för om man råkade fråga en skötare blev svaret för det mesta att man skulle fråga en annan person, vilket betydde att jag var tvungen att orka ta steget för att be om hjälpen en gång till). Jag lärde mig också att bedöma hur jag mådde innan sjuksköterskan gick runt med medicinvagnen på de bestämda tiderna. Det var lättare att be om extra medicin då, när jag ändå hade uppmärksamheten hos mig. Lättare att känna det som om jag inte störde.

Det var inte bara stödsamtal och behovsmedicin som blev problem eftersom jag måste klara att be om dem. Ville jag duscha måste jag be om att få duschrummet upplåst, ville jag gå ut måste jag be om att någon öppnade dörren till mig. Behövde jag en ren handduk eller rena lakan, ville jag få ha min nagelklippare en stund eller använda tvättmaskinen, eller behövde jag hjälp att förstå något av hur saker på avdelningen funkade, måste jag också be om det. Att be om hjälp var något som jag måste klara igen och igen och igen. Ofta slutade det med att jag hoppade över det för att jag inte orkade. Att gå ut kändes viktigare än att duscha. Dessutom kunde jag göra det tillsammans med någon som besökte mig, och då var det lättare att klara att be om hjälp. Jag kunde ha samma handduk eller lakan i evigheter. Det var för svårt att orka be om allt. Så jag valde vilket som var viktigast. Jag hade mått bättre om jag duschade oftare, men om jag var tvungen att välja på att klara att be om en dusch eller ett stödsamtal kändes ändå stödsamtalen viktigare. Dessutom förväntade sig ingen att jag skulle orka bry mig om min hygien eftersom jag var klassad som deprimerad, så det var mindre risk att bli skuldbelagd om jag hoppade över det.

Det borde ha varit helt uppenbart hur svårt det var för mig att be om hjälp. Men jag kan inte minnas att jag någon gång blev tagen på allvar när jag försökte säga det. Budskapet jag fick var att det ju bara var att anstränga mig så klarade jag det. Som om det var bättre att pressa mig till att klara det utan hjälp, än att låta problemet med mina självutplånande drag faktiskt klassas som problem, och försöka hjälpa mig i det. Det är väldigt snävt vilka problem som tas på allvar inom psykiatrin. Jag önskar att det fanns en större öppenhet, och en större vilja att möta människor där de är, i det som är problem för dem.

Jag förstår att en del saker måste vara inlåsta på en sluten avdelning, och att behovsmedicin går ut på att man ber om den. Det är inte konstigt att slutenvården är uppbyggd på ett sätt så man måste be om hjälp för en massa saker. Men det kunde ändå ha varit så annorlunda.

Året efter min första inläggning började jag röka. Det fanns flera orsaker till det, och inga av dem är särskilt viktiga i detta sammanhanget. Det som spelade roll med rökningen var att rökrummet var en plats där personal och patienter faktiskt träffades och småpratade. Och när det väl fanns en kontakt, en sänkt tröskel, ett möte, så var det också lättare att be om hjälp. Det var bara att se till att cigaretten tog slut samtidigt som behandlarens, så kunde jag be om medicinen, en ren handduk, att bli utsläppt, eller vad det nu var jag behövde hjälp med, när vi gick ut ur rökrummet. Det var ingen stor sak då. Och kanske har det blivit mer restriktivt med personalens rökande de senaste åren, men det behövs ju egentligen inget rökrum för att mötas. Det som behövs är att man väljer att vara där patienterna är när man har en stund över. Att man suddar bort indelningen med olika rum, där patienterna har ett dagrum, och personalen sin reception. Det krävs att man gör det lättare att se varandra, lägga några minuter på att mötas i det vardagliga på avdelningen. Det skulle gå lika bra att göra det i ett dagrum som i ett rökrum. Finnas där, närmare patienterna.

Och jag önskar att fler sträckte ut en hand, frågade hur man mår, om man vill prata. Det är bra att man får hjälp om man ber om det. Men det skulle vara ännu bättre om man hade större chanser att få hjälp när man mår för dåligt för att klara att be om det också.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar