Du får bara ha ett problem. Ett lagom stort, som passar våra behandlingsmetoder.

Sträckläste boken Slutstation Rättspsyk av Thérèse Eriksson och Sofia Åkerman för ett par dagar sen. Kan verkligen rekommendera den. Det finns så mycket att säga. Det är såklart vedervärdigt att människor som inte blivit dömda för brott vårdas inom rättspsykiatrin. Det är såklart helt oacceptabelt att man använder olagliga tvångsmetoder, och att man använder de lagliga tvångsmetoderna på ett olagligt sätt (dvs att använda dem som bestraffning eller som behandlingsmetod). Minst lika vedervärdigt och oacceptabelt är det att det är så svårt att bli hörd och tagen på allvar när man som patient utsätts för sånt, och att det verkar i stort sett omöjligt att lyckas stoppa den olagliga vården. Vilka andra olagliga handlingar skulle myndigheter acceptera att de fortsatte? Vilka andra människor skulle man acceptera utsattes?

Nåväl. Det finns väl andra grupper som vi också har en tendens att frånta mänskliga rättigheter. Papperslösa och asylsökande tex. Men nu handlar det som psykiatri här, så jag håller mig till det, och även om mänskligheten överlag tycker att det är en smidig lösning att med jämna mellanrum avpersonifiera vissa grupper av människor, så är det helt orimligt att myndigheter subventionerar att man utsätter människor för tortyrliknande åtgärder, som både strider mot mänskliga rättigheter och landets egna lagar. Och jag hamnar tillbaka på ruta ett. Hamnar i frågan kring varför patienter inom psykiatrin inte riktigt är lika mycket människor som andra, tex de som jobbar där.

Jag har inte haft koll på de här skräck-behandlingsmetoderna som använts inom rättspsykiatrin, även om jag vetat att det finns självskadepatienter som vårdas där. Efter att ha läst denna boken är jag omåttligt upprörd. Men samtidigt är jag inte förvånad.

Det finns strukturer inom psykiatrin som gör att det är logiskt att det kan bli såhär. Inte acceptabelt, inte försvarbart, men logiskt. En sak är det där att göra psykpatienter till något annat än människor. Att man delar upp människorna i "vi" och "dom" som jag tidigare skrivit om här. Den uppdelningen gör att det är lättare att utsätta någon av "dom" för en omänsklighet man aldrig skulle tycka att det var ok om man själv eller någon av ens närmaste behövde vara med om.

En annan sak är det här med psykiatrins syn på problem. Det är så viktigt att sätta rätt diagnos på människor. Och många behandlingar är uppbyggda utifrån att man ska ha en viss diagnos. Det är väldigt nischat på det sättet, och det kan finnas något bra i det. Om man har en missbruksproblematik är det vettigt att få hjälp av någon som har specialkunskaper i beroende, både vad gäller det fysiska och det psykiska. Är man ätstörd är det bra att ha hjälp som är specialinriktad på det, eftersom det är rätt speciellt, och detsamma kan gälla om man har PTSD, borderline, självskadebeteende eller någon annan problematik. Det är bra att det finns specialkunskaper kring olika områden, och att sätta rätt diagnos på någon kan vara en väg för att hjälpa någon att få rätt vård.

Däremot blir det problematiskt om man inte passar helt in i något fack, eller om man passar in i flera samtidigt. Eller om man har en problematik som är i en svårare variant, eller av nån annan anledning inte passar de behandlingsalternativ som finns. Tex kan det bli problem om man inte blir så förbättrad som "man ska" på den tiden en viss behandling är, eller om dämpandet av en problematik förvärrar en annan.

Jag vet människor som gått i behandling för ätstörning men blivit utslängda därifrån pga att de blev deprimerade när de väl åt. Villkoret för att komma tillbaka var att först sluta vara deprimerad, vilket i mina öron låter rätt orimligt att man ska klara om man inte äter tillräckligt, vilket de personerna inte klarade utan den behandling de blev utslängda ifrån. Jag vet också någon som blivit utslängd från ett behandlingshem pga självskadeproblem som hon inte klarade att kontrollera, vilket inte verkar lättare med bara en stödkontakt inom öppenvården. Och jag vet några som bedömts som att de haft fel problematik för befintliga behandlingshem (eller att det inte funnits pengar för behandlingshem), och att de varit för svåra fall för att det skulle vara rimligt att ge dem en fosterfamilj. Men eftersom de var i övre tonåren kunde man besluta om eget boende, och så fick de hjälp att skaffa en lägenhet i alla fall, där de fick bo utan särskilt mycket stöd alls.

Själv har jag fått höra när jag varit inlagd att jag ju egentligen behöver mer och en annan sorts vård än de kan ge mig, och i ett resonemang som bara kan låta rimligt om man är inom psykiatrin fick de det till att eftersom det inte finns några pengar för behandlingshem, så är det rimligaste att helt enkelt skriva ut mig.

Vid ett annat tillfälle hade jag blivit försämrad istället för att bli bättre av de tre månader man generellt har som absolut maxtid inom slutenvården här. Det var ju fel av mig. Och pengar till behandlingshem hade de inte, och någon exakt diagnos lyckades de inte sätta. Däremot hallucinerade jag en del. Det verkade inte som om jag hade en psykos, men att höra röster var skäl nog för att det skulle verka befogat att flytta över mig från allmänpsykiatrin till psykosvården, där det inte finns samma gränser eller samma press på att man ska bli frisk innan ett visst datum. Det visade sig vara ett uppköp för mig att hamna hos dem, men meningen med det var inte i första hand att jag skulle få en bättre vård. Meningen var i första hand att allmänpsykiatrins avdelning skulle kunna avsluta min inläggning innan de tre månaderna gått, och att de skulle hitta en lösning om vart de skulle göra av mig. För tiden var ju slut.

Alltför ofta är behandlingar inom psykiatrin begränsade och har tydliga tidsmässiga ramar. Det finns bestämmelser för hur många veckor eller månader man kan vara någonstans, och när den tiden är slut blir man flyttad eller lämnad utan hjälp, oavsett om det bästa varit om man fick vara kvar på samma ställe. Det finns väldigt tydliga ramar för hur ens problem får se ut också, och hur mycket förbättrad man ska bli. Om ens problem inte får plats inom någon ram, eller inte försvinner med den åtgärd psykiatrin bestämt borde hjälpa, är det som med störst sannolikhet händer att man blir skuldbelagd för det, och att man blir lämnad ensam. Som att det handlade om att man inte ansträngde sig nog, att det var viljebrist som gjorde en mer komplex eller att man behövde en annan sorts hjälp eller mer tid.

De allra flesta som inte matchar behandlingar som finns tror jag blir lämnade ensamma, för det mesta med en läkarkontakt och en stödkontakt inom öppenvården, vilket ofta inte är nog. (Men psykiatrin kan ju definiera det som om man "får behandling" oavsett hur otillräcklig behandlingen är). Med en del patienter skulle det inte vara möjligt att bara skriva ut dem och lämna dem. De tvångsvårdade patienter som hamnar på rättspsyk är såna.

Men jag tänker att det är olika uttryck för samma sak. Psykiatrin lider av en fyrkantighet både vad gäller vad man kan ha för problem, hur de kan behandlas, och hur lång tid det får ta. Till rätt stor del tror jag att det går att skylla på politikerna, som är de som bestämmer hur mycket pengar det får gå till olika saker, vad som är rimligt i deras ögon. I vilket fall är det ett enormt strukturellt problem inom psykiatrin som system. Det finns för få vårdalternativ, och de som finns är begränsade på ett sätt som lätt blir dåliga för patienter. Det finns en extrem brist på helhetstänkande vad gäller vården, och också vad gäller synen på människan som ska behandlas. Man ser hellre symptomen än skäl som finns bakom, och har man symptom som hör hemma inom flera olika specialistområden får man hjälp med ett i taget. Vilket sällan är en bra lösning. Har man en komplex eller allvarlig problematik riskerar man att flyttas runt. Oavsett om alla ställena är bra finns det risk att just det att hela tiden bli flyttad, och att hela tiden höra att man inte hör hemma på något ställe påverkar en. Alltför ofta känns det som att behandlare tycker det viktigaste är att slå fast att en patient inte hör hemma på deras bord, och som att det sällan är lika viktigt att slå fast på vilket bord en patient hör hemma, var personen faktiskt kan få hjälp. Det viktigaste är att bli av med problemet, patienten.

Det finns i stort sett aldrig utrymme för att få stanna någonstans tills man hunnit bli bättre, den sortens trygghet erbjuds inte. (Jag tror psykosvården är en helt annan historia än allmänpsykiatrin). Och blir man inte hjälpt av den vård man kan få, riskerar man att bli stämplad som ett (i stort sett) hopplöst fall och dumpad. Antingen i sin ensamhet och med väldigt lite hjälp, eller i värsta fall på rättspsyk. På slutstationer där det inte finns några tidsbegränsningar eller goda behandlingar.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.