23 mars 2012

Att vara maktlös.

Maktlösheten är nog det jag har svårast med. Det är en tung känsla att härbärgera. Situationer där man är maktlös blir laddade med en sån hopplöshet, en sån förlamande tyngd. Och för min del drar känslor av maktlöshet upp minnen av när jag blivit utsatt för hemska saker och inget kunnat göra.

När jag försökt få hjälp att handskas med maktlösheten har jag flera gånger fått ett nästan reflexmässigt svar om att jag inte alls är maktlös. Innan jag ens hunnit förklara vari maktlösheten bestod. Och visst, det finns känslor av maktlöshet som är just känslor av maktlöshet, kring en situation där man inte alls är maktlös. Men det finns också känslor av maktlöshet som hänger ihop med saker som man är maktlös inför. Och att reflexmässigt skjuta det ifrån sig (och därmed lämna patienten ensam med dem) är inte ett bra sätt att hjälpa någon i psykiskt lidande att förstå hur man kan bära på detta svåra.

En gång när jag var inlagd mådde jag väldigt dåligt. Jag hade haft en period när det varit alldeles för många olika saker som varit jobbiga. Innan jag hunnit ta hand om en sak hade något mer hänt. Det staplades på vartannat, och till slut var det bara hopplöst för mycket. En av de sista sakerna som hände var att någon jag kände dog. Oväntat och väldigt hastigt.

När jag satt där och grät över hur maktlös jag var fick jag höra att jag inte alls var maktlös. Men jag var ju det. Det finns en del saker man är maktlös inför, som ingår i det där att vara en människa. Att man själv och alla andra kommer dö är en av dem. Sjukdomar och dödsfall kommer drabba människor som man älskar över allt annat. Man kommer bli äldre oavsett om man vill det. Det är så bara. Det är inget man kan göra något åt. Det kommer hända. Och när det händer kan man inte göra något för att ändra på det.

Det finns även andra saker som man är maktlös inför. Man kan bli avskedad. Någon kan göra slut utan att man förstår varför. Någon kan bete sig dåligt mot en och inte sluta trots att man förklarar hur illa man mår av det. Politiker kan bestämma att en viss behandling ska läggas ner. Eller att man måste klara sig på mindre pengar om man är sjuk. Behandlare kan låta bli att tro på det man säger, hur man än gör för att nå fram.

Dessa saker är av lite mindre mått än de som handlar om de grundläggande villkoren för vår existens. Och om man vill kan man protestera mot maktlösheten i dessa sakerna. För man gjorde säkert något som ledde till att relationen tog slut. Det skulle teoretiskt kunna gå att hitta ett sätt att prata med en behandlare som konsekvent sjukdomsförklarar allt du säger. Man kan bli politiker och skaffa sig makt nog att vara med och bestämma över de saker man tycker är viktigast.

Men ändå. När det händer, när villkoren för ens liv ändras oväntat. När man inte når fram vad man än gör. Då är det en reell maktlöshet. Att man skulle kunna nå fram om man pratade på nåt annat sätt än det man kan prata på, det är en hypotes. Att man skulle kunna bli politiker och förändra något, det tar tid. I den livssituation som är, finns det känslor av maktlöshet, som faktiskt handlar om en situation präglad av maktlöshet.

Att försöka trösta någon med att säga att personen inte alls är maktlös blir bara konstigt. Det blir att låta bli att se honom eller henne. Jag önskar att vi vågade se varandra även i det maktlösa. Att vi vågade erkänna för oss själva och varandra att man inte alltid har makt över det som händer. Att det ibland inte finns någonting att göra.

För det är så. Maktlöshet är svår att bära på, men det betyder inte att den inte finns, att den inte behöver finnas. Den finns. Och eftersom den bland annat rör de grundläggande villkoren för vår existens är också maktlösheten en bit av det som finns i grunden av vår existens.

Därmed inte sagt att man ska låta maktlöshet göra att man slutar försöka. Man ska inte fastna i maktlösheten. Men det gäller det mesta faktiskt. Att fastna i ilska, i sorg, i bitterhet (i glädje, fast det brukar bara vara jag som tycker att det är problematiskt att låsa fast sig i den känslan) är inte heller bra.

Med att erkänna maktlöshetens existens menar jag inte att man ska deppa ihop och tänka att det inte är någon mening med något alls, att det inte finns något att göra. För det är inte sant. Det finns saker man är maktlös inför, och det finns ganska mycket man inte är maktlös inför. Tex hur man går vidare från situationer präglade av maktlöshet. Det tror jag vi i stor grad kan påverka.

Men jag tror att det är viktigt att se sin egen maktlöshet ibland. Och att bli sedd i den av andra. På samma sätt som jag tror att det kan vara viktigt att konstatera att man är ett offer, när man faktiskt är ett offer. Jag har kunnat släppa saker på ett annat sätt, sluta kämpa med dem, och kämpa emot dem, när jag gått med på att det varit som det varit. Tex att jag varit maktlös ibland. Det är en bra början att våga se saker som de verkligen är. Och det är något jag önskade att det var lättare att få hjälp med, både när man söker vård inom psykiatrin, och när människor möts i andra sammanhang.

När man insett att man är maktlös, kan man välja att ge upp, och då kan helt nya möjligheter öppna sig. Just för att man gav upp. Mer om tankar kring att ge upp kan du läsa i detta inlägget.

Mer om att vara ett offer kan du läsa här.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen