23 mars 2012

Grunden för allt. (Orden ni använder om mig: infantil).

Om du inte möter mig där jag är, hur ska du kunna hjälpa mig då?

Om jag bär på svåra upplevelser, och känslor som känns ohanterbara, hur ska jag kunna tro på att det går att bära på upplevelserna, går att handskas med känslorna, om det du gör är skjuter det ifrån dig, värjer dig, håller det på så stort avstånd som möjligt?

Jag vet att psykiatri handlar om så mycket mer än det som är läkande i ett möte mellan två människor. Det som handlar om att dela, om att bli sedd, speglad, bekräftad. Men borde det inte alltid handla om också det? Borde inte allting börja där?

Vi är många som vårdas inom psykiatrin som bär på djupa sår. Sår som handlar om att andra gjort oss illa. Och som fördjupats av att ingen funnits där och tryggat oss, hjälpt oss att läka. Jag vet att det ofta betraktas som infantilt inom psykiatrin att önska sig grundläggande mänskliga saker. Trygghet. Bekräftelse. Uppmärksamhet. Kontakt. Jag vet, men jag förstår det inte.

När du är rädd, när du är ledsen, när allt är kaos och ohanterbart, när du bryter ihop, hur vill du då bli bemött? Vill du bli förvandlad till ett objekt, som ska bedömas, handskas med, behandlas (som människor värjer sig från att komma för nära)? Vill du bli fråntagen att förväntas veta något om hur du mår och varför, skulle du vilja att ingen lyssnade på det som höll på att spränga dig inifrån, hur många gånger du än försökte nå fram? Skulle du vilja ha förslag på snabba lösningar som utgick från en schablonbild av vem du var (som inte stämde)?

Jag tror du svarar nej. Jag tror de flesta vill bli sedda, få hjälp att bli trygga. Tror de flesta vill bli lyssnade på. Jag vill också det. Jag är också en människa. Jag upphör aldrig att vara det, inte när jag går in genom dörren till en psykiatrisk mottagning eller avdelning. Inte när jag mår som sämst. Jag kanske inte alltid blir bemött som en människa. Men jag är alltid det.

Det är inte sjukt att vilja bli sedd, att vilja bli lyssnad på. Det är inte sjukt att söka trygghet när ens värld stormar eller rasar. Det är mänskligt. Och jag skulle vilja kalla det friskt. Jag önskar att det möttes som en styrka, som en tillgång när en patient klarar av att våga behöva, våga söka hjälp, våga prata, önskar att finnas i någons ögon. Jag önskar att det fanns som ett självklart erbjudande i alla kontakter med psykiatrin, och jag önskar att det uppmuntrades och förstärktes. Alltid.

Jag önskar verkligen att vi lät bli att sjukdomsförklara det friska, det mänskliga, det kontaktsökande. Att vi vågade välja mötet. Vågade vara hos varandra, även hos dem som mår sämst. Som en början. Sen behövs det mer och annat. Men jag önskar att det alltid fick finnas där.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Inlägg utvalda av slumpen