Det är bara att stå ut nu, resten av livet.

Vad är det som gör att vi tror att vi har rätt att stämpla människor som hopplösa fall? Vilket mandat har vi att ge upp en annan människa? Det händer i psykiatrin, att saker sägs som betyder att det inte finns något mer att göra. Att problematiken inte går att behandla. Det sägs till människor som befinner sig i outhärdligt dåligt mående. Jag har hört det, och jag känner faktiskt hur många som helst som också fått höra det. Att det är kört.

Vad är det som gör att vi tror att det är ok att göra så? Att släcka hopp istället för att varsamt skydda det som kanske finns där?

Även om det skulle vara sant att det inte finns något att göra, tror jag inte att det finns något gott i att uttala det. För det mesta är det inte sant. För det mesta finns det något mer att göra. Man kan testa andra mediciner, bearbeta svåra händelser djupare eller från ett annat perspektiv, man kan jobba på strategier för att kunna handskas med sin vardag, man kan hitta sätt att avlasta och stödja, man kan ha ett annat sorts boende, bygga upp meningsfulla aktiviteter, man kan vara på behandlingshem eller få dagvård med mycket stöd. Man kan testa samtalsbehandlingar utifrån en annan skola, eller med en annan behandlare, man kan testa skapande terapi för att öka kontakten med det som är levande inuti en. För att nämna några saker.

Det är sällan allt är testat. För det mesta betyder stämpeln med orden "hopplöst fall" som trycks i pannan på en patient något helt annat än att patienten faktiskt är ett hopplöst fall. Jag skulle gissa på att de vanligaste sakerna det faktiskt betyder är "Jag kan inte hjälpa dig mer än såhär" "Det finns inte ekonomiskt utrymme för att ge dig mer hjälp än den du fått" "Jag har inte tillräcklig kompetens för den sortens problematik som du har, så jag kan inte se möjligheterna" eller "I det här landstinget tillhandahåller vi inte den sortens hjälp som kanske skulle kunna vara något för dig".

Varför är det inte det som sägs? Varför läggs bristerna och oförmågorna över på patienten, istället för att tillskriva patienten förmågan att vara en vuxen människa som kan handskas med verkligheten? Vad är det som gör att vi tror att det är ok att säga till en annan människa att det inte finns något mer att göra? Att förmedla att det inte finns något slut på det outhärdliga, att det enda som finns att göra är att lära sig att leva med det. Att stå ut, lite i taget, och sen fortsätta med det. Resten av livet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.