Depersonalisation och derealisation - hur ska man göra för att det ska gå över?

Jag har tidigare skrivit ett inlägg där jag försökt förklara depersonalisation och derealisation, vad det rör sig om för symptom, och vilka orsakerna och de utlösande faktorerna kan vara.

Jag har också försökt förklara skillnaden mellan depersonalisation som ett symptom som kan vara del av många olika reaktioner och problem, och depersonalisationssyndrom (DPD) som handlar om en problematik där depersonaliseringen är det enda, eller åtminstone det centrala i de problem man har.

Det händer att människor mailar mig och frågar vad de ska göra, hur man blir bättre, hur de kan hjälpa sina anhöriga. Jag vill mest svara: jag vet inte. För det är så. Jag vet inte.

Jag brukar ändå försöka svara det jag tänker, säga det jag vet, det jag hört från andra, läst nåt om. Vad som kan lindra eller hjälpa. Och detta inlägget är ett lite mer seriöst försök att göra det, försöka formulera saker utifrån vad jag upplevt, hört och tror. Jag har ingen medicinsk utbildning, jag har sökt information och skaffat kunskap för att försöka förstå och handskas med mina egna problem, eftersom ingen i vården förstått sig på det som handlar om depersonalisation. För mig är det en del av en större problematik. Och jag tror att det i grunden är rätt likt ändå.

Jag vet inte vad som kan hjälpa dig. Jag kan inte veta det. Och jag är ledsen för det, jag önskar jag kunde säga "gör såhär så blir allt bra igen" eller åtminstone "gör såhär så hittar du vård". Jag kan inte det. Men jag kan åtminstone skriva detta inlägget, liksom ge det jag har. Och jag kan önska att du ska hitta din väg att bli bättre. Jag tror det finns såna vägar, även om de kan se väldigt olika ut.



Depersonalisation som ett symptom i en annan problematik

Om depersonalisationen uppkommer som en del av en annan problematik ska man fokusera på att behandla den problematiken. Då kan man förvänta sig att depersonaliseringen minskar och försvinner när man förbättras i den problematik som är huvudproblemet. Är man tex deprimerad och depersonaliserar pga det, kan man behandla depressionen med medicin eller terapi. Har man depersonaliseringssymptom som en del av en ätstörning kan det finnas anledning att tro att depersonalisationen blir bättre när man blir friskare i den osv.

Eftersom det finns många olika behandlingsalternativ för varje problematik, och eftersom depersonalisering kan vara del av många olika diagnoser (se mer i det inlägg jag skrev tidigare), så kommer jag inte gå närmare in på det här. Information om behandlingsalternativ för olika diagnoser finns att hitta på andra ställen.



Olika orsaker till depersonaliseringen

Man bör försöka låta bli att blanda ihop orsaker och utlösande faktorer. Något kan utlösa depersonalisation, utan att det är det som är orsaken. Det blir som att det utlösande triggar igång depersonaliseringen bara. Mycket tyder på att om man har en sårbarhet som gör att man har ökad risk för att få DPD kan en påfrestning utlösa det, men att det inte alltid spelar så stor roll vilken påfrestning det är, det hade lika gärna kunnat vara en annan påfrestning som blev den utlösande faktorn.

Med tanke på det kanske man inte ska lägga för stor vikt vid att försöka hitta svaret på hur man kan komma ur depersonaliseringen genom att fokusera på det som utlöste den. Det kanske bara var en slump att det var just det som gjorde att den utlöstes.


Trauman
DPD kan bero på långvariga eller upprepade trauman, tex känslomässig försummelse eller psykisk misshandel i barndomen. Har man varit med om den typen av saker kan det vara bra att försöka bearbeta dem. Det kan vara ett sätt att komma ur depersonalisationen.

Man kan också få DPD som en del av en akut stressreaktion efter ett trauma, då kan man testa att i första hand söka vård för traumat och se om det hjälper för depersonalisationen.


Droger
Har DPD utlösts av droger kan det vara ett bra första steg att sluta använda droger. Har man problem att klara detta på egen hand, om man utvecklat beroende eller missbruk, finns det vård för den sortens problem.


Övriga orsaker eller utlösande faktorer
Har du en känsla av att du vet varför du depersonaliserar eller om det finns något i det som utlöste depersonalisationen som inte känns avslutat, är mitt allmänna råd att försöka ta hand om det först, och se om det hjälper. Eftersom det kan vara många olika faktorer och många olika saker man kan behöva för att ta hand om dem, så kan jag inte gå in på det heller närmare här.



Problem som kommit efter att man fått DPD

Många som får DPD utvecklar andra problem som en följd av detta, det verkar tex relativt vanligt att bli deprimerad, få ångest eller panikångest, eller utveckla tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden som en följd av DPD, en följd av att det är så svårt att leva med depersonalisering. Kanske kan det också vara som en följd av att det är så svårt att bli förstådd, trodd och svårt att hitta hjälp. Det kan bli en mycket surrealistisk sörja att försöka hitta någon som kan hjälpa en, och helt ärligt så kan man bli deprimerad av mindre.

Har du utvecklat någon form av problematik som följd av depersonaliseringen, så är det bra att försöka söka hjälp för de problemen, även om du inte lyckas hitta någon som förstår sig på själva DPD:n. Både för ångest och depression finns många olika sorters behandligsmetoder, och det gäller även för tex tvångssyndrom och andra psykiska problem man kan få som följd av DPD. Om följdproblemen minskar kan lidandet du fått av DPD:n minska, även om depersonaliseringen finns kvar.


Behandlingsmetoder

Depersonalisering räknas som behandlingsbart, men när det handlar om att behandla själva DPD:n finns det två rätt stora problem:

• Det är väldigt svårt att hitta en behandlare som har kunskap om DPD. Har de alls kunskap om depersonalisering och förstår vad man pratar om, är det inte alls säkert att de också förstår att det kan vara huvudproblematiken.
  
  Jag uppfattar det som att det är vanligt att depersonaliseringssymptom antingen inte tas på allvar, eller att de automatiskt blir tolkade som något annat, tex en del av en depression eller ångest. Ska behandling mot depression hjälpa krävs det dock att man har en depression, för DPD är det rätt stor risk att depressionsbehandling inte har någon positiv effekt alls.
• Det finns inga behandlingsmetoder som har god evidens. Det finns en del metoder man vet kan ha effekt för en del individer, man kan testa sig fram och hoppas på att man hittar något som funkar. Tyvärr är det inte alls säkert att man faktiskt gör det, hittar något som funkar. Detta är alltså om du nu ens lyckas hitta en behandlare som har kunskap nog att förstå och ta din depersonalisering på allvar.

Medicinering
Det är relativt svårt att behandla DPD med medicin som det är nu. Man hoppas på att hitta lösningar på hur man kan behandla DPD medicinskt längre fram, när man hunnit forska mer, och hunnit förstå mer av vilka mekanismer som ligger bakom tillståndet.

Man tänker sig att SSRI-preparat kan hjälpa, pga likheterna mellan DPD och diagnoserna i tvångssyndromspektrat. De studier som gjorts har dock inte kunnat bevisa en sån effekt vad jag vet.

Det finns en liten studie som visat att Anafranil kan hjälpa, men studien är så liten att det egentligen bara går att säga att det skulle kunna vara så att Anafranil kan ha effekt på DPD.

Bensodiazepiner är ångestdämpande mediciner som kan hjälpa vid DPD. Det finns två olika förklaringar till det. Dels kan depersonalisation förvärras om man har ångest under en längre period, och att då få hjälp att dämpa den, vilket kan leda till att DPD-symptom minskar. Dels kan det vara så att man pga DPD utvecklar ångest och oro, och att det egentligen är dessa följdproblem bensodiazepiner kan hjälpa en med.

Dessa exempel om medicinering är tagna från böckerna Feeling Unreal och Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget), och det finns fler exempel jag skulle kunna ta upp, som finns att hitta både i böckerna och om man googlar. Överlag är det ändå som med dessa exempel: det finns mediciner man tänker skulle kunna fungera, men studierna är små och man har haft svårt att visa positiva resultat, och när man väl fått positiva resultat är det osäkert om det egentligen är för att DPD:n förbättras, eller om det är för att man mest lyckas behandla följdproblem som ångest och depression, och att patienterna rapporterar att de mår bättre eftersom minskning av symptomen i följdproblemen minskat.

Terapi
Med terapi är det också tyvärr så att det kan vara svårt att hitta en behandlare som faktiskt har kunskap om de problem man lider av. Ifall terapi kan hjälpa eller inte kan bero på vilka orsaker som finns med i bilden, beror DPD på trauman eller stress kanske det finns bättre chanser att terapi ska ha god effekt, än om DPD:n utlösts av en kemisk reaktion pga droganvändning.

Jag tänker att terapi skulle kunna hjälpa mycket vad gäller att handskas med sina symptom, begränsa hur mycket effekt de har på ens liv, hur mycket de begränsar en. Terapi skulle kunna vara en viktig del av att lära sig att leva med DPD, acceptera det, och skulle därför kunna hjälpa människor med DPD att må bättre. Det är bara min personliga åsikt, jag har ingen studie att luta mig mot, och dessutom bygger det såklart på att man hittar en terapeut som verkligen har kunskap om DPD, vilket det inte är säkert man kan hitta.

Det verkar också som att bättre känsloreglering kan ge minskad depersonalisering, eftersom depersonaliseringen kan vara (åtminstone delvis) en reaktion på att bli känslomässigt överväldigad. Har man problem med känsloreglering borde terapi kunna hjälpa.

Det finns ACT, DBT, KBT och också andra former av beteendeterapi som är anpassade för att hjälpa vid DPD. Hur lätt det är att hitta dessa former i Sverige vet jag inte. Du kan läsa mer om dem i boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).


Mindfulness och acceptans
Det här resonemanget är ett referat av delar av boken Overcoming Depersonalization Disorder (se listan i slutet av inlägget).

Att leva med depersonalisering kan vara skrämmande, plågsamt, frustrerande och hemskt på andra sätt. Det är inte konstigt om man lägger en massa tid och kraft på att observera sina symptom, kanske försöka hitta ord för att beskriva dem, notera om de blir värre och tänka på hur hemskt det är att ha dem. Det är inte alls märkligt om man grubblar på vad som egentligen hänt med en, och varför, vad man kan göra för att bli av med symptomen, varför det man testat inte funkat, och vad man ska testa istället. Det är högst begripligt att man tänker på hur ens liv kommer bli om det aldrig går över.

Det är väl så man gör, när man har problem, grubblar på dem, och försöker hitta lösningar på dem. Det paradoxala är att den inre kampen inte blir en väg till en lösning, utan istället ett sätt att förvärra tillståndet. Tänkandet och grubblandet kan bli nästan tvångsmässigt, fokuset på symptomen och vad som kan hända om man inte blir av med dem kan bli ett tidskrävande katastroftänkande som gör att inte så mycket annat får plats i ens liv. Och det kan öka tex graden av stress och känslan av hopplöshet, vilket kan leda till att symptomen förvärras, vilket i sin tur kan leda till att grubblandet tar ännu större plats, mer tid, och att man ännu mer desperat känner att man måste hitta en lösning.

Det som i grunden bygger på att man önskar hitta ett sätt att bli bättre, blir en negativ spiral, inte en väg framåt. För att bromsa det kan man använda mindfulness och acceptans. Att sätta punkt för hopplöshetsgrubblandet, vara i nuet och låta saker vara som de är kan låta som en konstig lösning när man har hemska symptom som man vill ska försvinna, men det kan vara ett sätt att slippa ifrån den negativa spiralen som är vanlig, och som för det mesta förvärrar symptomen.


Problem med mindfulness?
Hur man reagerar på mindfulness är olika, det är inte alls självklart att alla blir hjälpta av det. Själv har jag blivit mycket hjälpt av avslappning och acceptans, men en del mindfulnessmetoder har istället förvärrat symptomen för mig. Jag har skrivit om upplevelser av hur mindfulnessövningar kan försämra depersonalisering i de här inläggen:

• Vad är det egentligen, att vara en människa?
• Tro rätt tro fel
• Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
• Intryckskänslighet, utmattning och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.
• Om man använder dissociativa tekniker i behandling har man väl koll så man inte skapar eller förvärrar en dissociativ problematik?
• Men mindfulness har ju inga biverkningar.

Det kanske inte finns någon professionell hjälp att hitta, du kanske ska sluta leta?
Det här kan låta som ett konstigt råd, men ibland tror jag att det är läge att ge upp försöken att hitta hjälp. Jag förstår hur frustrerande, stressande och totalt hopplöst omöjligt det kan kännas att leva med depersonalisering, och att det känns som att man måste få hjälp, för att det inte går att tänka att det går att finnas annars. Jag förstår det.

Och på ett sätt som liknar det jag försökte beskriva under mindfulness-rubriken, kan sökandet efter vård öka stressen, öka det fokus man har på depersonaliseringssymptomen, och öka oron för hur det ska bli om man inte hittar någon hjälp. Är det såhär livet ska vara, för alltid? Är det helt hopplöst? Om man inte ens kan hitta någon inom vården som kan förstå hur man fungerar, vad man pratar om, om det inte går att hitta ord för att nå fram, då kanske det är kört?

Nej. Eller jo. Kanske att det är kört, men kanske att det är att hitta vård som är kört, inte ditt liv. Inte att bli bättre. Vården är mycket bristfällig på detta området, och det behöver inte alls vara ditt fel om du inte hittar någon hjälp. Du har säkert gjort vad du kunnat, sökt på alla ställen du kan komma på, försökt hitta ord och sätt att beskriva vad du är i, och hur hemskt det är. Om någon sen finns där och förstår och kan hjälpa, det är inte något som ligger hos dig. Det kan ligga bortom din makt, det kan vara så att det inte finns någon hjälp att hitta. Kanske är det kört. Kanske är det läge att ge upp vården. Den kanske inte är värd all den stress, oro, allt det ökade fokus på symptomen och allt katastroftänkande som blir av att söka, försöka, och ändå inte hitta hjälp. Allt det är sånt som kan försämra depersonaliseringssymptom. Kanske att det är bäst att släppa det, sluta försöka. Inte ge upp ditt liv, men ge upp vården som en del av vägen framåt.

Jag tror inte på att ge upp meddetsamma, jag tror på att försöka, det är inte så jag menar, att det inte är lönt att söka vård. Det är lönt att söka, men det är inte lönt att fastna i en hopplös cirkel av att lägga all sin kraft på något som inte leder någonstans. Vården kan kanske hjälpa, har du tur hittar du någon som förstår dig, och har du utvecklat följdproblem som tex ångest, depression, tvångsbeteenden eller undvikandebeteenden, så kan det finnas stor chans att vården kan hjälpa dig åtminstone med de bitarna. Det är inte helt kört, det är värt ett försök. Eller några. Ganska många. Men om du känner att du testat allt du kan komma på, sökt all hjälp du kan hitta, och inget hjälpt dig. Då är det nog dags att släppa taget. Sluta utsätta dig för den påfrestning vårdsökandet kan vara. Kanske förbättras du lite bara av att slippa den belastningen och stressen.




Självhjälp

Depersonalisation och stress
Som jag skrev en del om i det tidigare inlägget är stress en faktor som riskerar både att utlösa och förvärra depersonalisationssymptom, både om de är en del av DPD och om de inte är det. Därför kan man bli bättre av att försöka hitta sätt att minska stressen. Det kan vara lättare sagt än gjort, och vilka metoder som hjälper är individuellt. Det kan handla om att förändra något i sin livssituation, tex med jobb eller studier som är för stor belastning. Det kan också handla om speciella metoder, det finns de som blir hjälpta av tex meditation, avslappningsövningar eller medveten närvaro (medan andra bara varvar upp mer av den typen av tekniker). Rent allmänt kan det vara viktigt att komma ihåg att vila, att man behöver återhämtning efter ansträngningar. Det finns mycket skrivet om stress på andra håll på nätet, så jag går inte närmare in på det här.


Stimulerande medel
En del människor upplever att depersonaliseringen minskar när de drar ner på eller slutar med stimulerande medel som tex koffein, socker och nikotin.


Grundläggande behov
Att tillfredsställa grundläggande behov kan vara ett sätt att minska den stress kroppen utsätts för, ge bättre förutsättningar för att må bättre rent allmänt, och faktiskt också minska depersonaliseringen. Det kan handla tex om att äta regelbundet och tillräckligt mycket, sova tillräckligt mycket (helst på natten), ha sociala kontakter, få och ge beröring, motionera, och inte minst ha innehåll i livet som känns meningsfullt.


Rädsla och undvikandebeteenden
Det är inte konstigt om man blir skräckslagen av depersonalisering, om man inte vet hur man ska handskas med det, om det blir helt centralt att försöka undvika alla situationer som kan förvärra depersonaliseringen. Det är klart att man vill må så bra som möjligt. Problemet med undvikande som strategi är bara att det riskerar att få motsatt effekt på lång sikt, även om det på kort sikt kan skydda en från att få värre symptom. Det är stor risk att hamna i en spiral av att undvika mer och mer, och att livet då också blir mer och mer begränsat. Man träffar kanske färre människor, och vågar vara på färre platser, man kan undvika att göra något om det är på en ny plats eller om det kanske är mycket folk där, man kan sluta motionera för att det är skrämmande att vara utomhus och inte veta om depersonaliseringen försämras då. Lite i taget kan undvikandet som strategi göra att depersonaliseringen äter upp bitar av ditt liv, tills nästan inget av det du brukade tycka om och må bra av finns kvar. Och det kan förvärra katastroftankarna; om du efter denna tiden med depersonaliseringen har såhär lite av ditt liv kvar, hur blir det då om det fortsätter flera år till? Är det alls värt att fortsätta leva då?

Alltihop är logiskt och begripligt, men man riskerar att trassla sig länge och längre in i något som försämrar både livet och symptomen. Man kan känna sig maktlös i det, men sanningen är att man inte är det. Det är möjligt att gå emot undvikandet, och på kort sikt kan det vara asjobbigt, men på längre sikt kan det vara ett sätt att återta delar av livet som depersonaliseringen tagit ifrån en. Känns det omöjligt att klara att gå emot undvikandebeteendet själv så tillhör det de områden som det finns ganska goda chanser att få hjälp från vården med.


Försök leva ett så bra liv som möjligt
Katastroftankarna brukar säga något i stil med att depersonaliseringen förstör allt, att inget längre är meningsfullt, de brukar hitta sätt att övertyga en om att det är hopplöst, att livet bara kommer bli sämre och sämre, att det är så plågsamt med allt som förstörts av depersonaliseringen att det inte känns möjligt att orka finnas om inte depersonaliseringen upphör.

På ett sätt är det sant, det är skit med såna symtom, det är plågsamt att vara med människor man tycker om, och inte kunna känna att man tycker om dem. Det kan vara en djup sorg att göra något man tidigare brukade bli glad av, och bara känna overklighet, tomhet eller att man betraktar det utifrån. Jag vill absolut inte förminska eller förneka den smärtan, eller de andra känslor symptomen kan föra med sig.

Samtidigt är det inte helt sant att det inte går att leva med depersonalisation. Om du är mycket upptagen av tanken att du måste hitta ett sätt att få depersonaliseringen att sluta, för att det inte går att stå ut annars, är det risk att du trasslar in dig i ett myller av stressande hopplöshetstankar som riskerar att förvärra symptomen. Kanske att det är en av de elakaste sakerna med depersonalisering, att den starka viljan att vilja slippa ifrån den är en av de saker som riskerar att förvärra den. Det är klart att du vill slippa den. Och det kanske inte är möjligt, åtminstone inte just nu. Kanske att all den tid och all den kraft du lägger på att försöka bli fri inte är det bästa valet, kanske att du bara trasslar in dig längre och längre i hopplösheten, och försämras av det.

Det kan vara bra att lite i taget försöka närma sig tanken "ok, om jag ska ha de här symptomen, hur ska jag göra för att ändå ha ett så bra liv som möjligt?". Den kan kännas helt hopplös och provocerande i början, men att lite i taget ändra fokus från att kämpa mot symptomen till att försöka hitta vägar att skapa ett bättre liv, trots allt, trots symptomhelvetet, kan vara ett sätt att faktiskt få ett bättre liv. Det kan dessutom göra att symptomen minskar, vilket ju också kan förbättra livet.

Det kan vara väldigt svårt att tro att det är möjligt att förbättra något, speciellt om man har mycket symptom och är långt inne i hopplöshetstänkandet. Jag rekommenderar att försöka hitta andra som kan vara en hjälp i det. Har du gett upp vården kanske ett forum som tex dpselfhelp.com/forum kan vara till hjälp.


Tips från andra
Jag efterlyste tips från andra som också har erfarenheter av depersonalisation, och jag fyller gärna på här om det är fler som vill bidra. De tips jag fått är:

• Att stå ut på de sätt som går.
• Fjärilskramar, du kan läsa om den tekniken här.
• Om det är kortare attacker kan det ibland vara lindrande att att rimma, rabbla ramsor och bokstavera saker på tex burkar och skyltar.

Läs- och filmtips

Gästbloggare
Det finns ett gästbloggar-inlägg på ämnet:

• Gästbloggare: Med overkligheten. Medvetenheten.

BöckerJag har inte orkat läsa så mycket om depersonalisering. Det handlar om att jag varit trött i huvudet, och att det mesta som finns att läsa är på engelska. Det handlar också om att jag inte hittat mycket som hjälpt mig när jag väl gett mig på att läsa något.

Den bok jag framförallt vill rekommendera är

• Feeling Unreal – Depersonalization Disorder and the Loss of the Self av Daphne Simeon och Jeffrey Abygel
  
  Det är en bok som går igenom alla grundläggande saker som rör depersonalisering. Har man ingen förkunskap kan den vara rätt tung att läsa, men jag tycker den är värd ansträngningen.

Jag vill också rekommendera

• Overcoming Depersonalization Disorder – a mindfulness & acceptance guide to conquering feelings of numbness & unreality av Fugen Neziroglu och Katharine Donnelly
  
  som har kunnat hjälpa mig att förstå grubblandets roll och också kunnat hjälpa mig en del vad gäller att hitta acceptans, även om mindfulnessövningarna verkligen inte är min grej. 

Har sett att det senare kommit fler böcker inom området, men jag har inte läst dem och vill därför inte rekommendera någon av dem. Det går bra att söka på amazon om man vill, sök på "depersonalization" så borde du hitta en del.


På nätet

• Evidence-based treatment for Depersonalisation-derealisation Disorder (DPRD)
  Seriös och lång text som jag tyvärr inte orkat läsa hela, men som utgår från att man tittat på studier som gjorts kring behandlingsmetoder vid DPD mellan 1980 och 2012. De kommer i stort sett fram till att det inte finns god evidens för något och att man behöver forska mer på området.
• dpselfhelp.com/forum
  är en plats där det finns massor med information, stöd, tips på behandlingsmetoder och liknande. Det finns ett särskilt rum för "recovery stories" som är det jag läst mest i. Det känns hoppfullt och tryggt för mig, att det finns andra som vill berätta om hur de gjort för att till slut må bra.
• Att lindra overklighetskänslor
  Text från en blogg om depersonalisering (på svenska!) med tankar om vad man kan göra för att lindra overklighetskänslor.
• Attention Exercises for Alleviating Depersonalization Disorder and Symptoms of Derealization
  Här är två uppmärksamhetsövningar som författaren till texten menar har hjälpt honom att bli fri från depersonalisering. På sidan finns även en del texter och gratisvideor, och även ett program som kostar pengar. Vet inget om programmet och kan därför varken rekommendera eller avråda från att testa det. Gratisövningarna är ju gratis, så dem kan man testa om man vill.
• How I overcame depersonalisation - Tarmo's story
  Detta är en personlig berättelse som handlar om depersonalisation. Hur symptomen började komma, hur de växte sig allt större, och hur författaren så småningom blev fri från dem.
• Mindscapes: The woman who was dropped into her body
  Detta är en artikel hos newscientist.com som handlar om en kvinna som haft perioder av depersonalisation sen hon var 8 år. Det är inte en särskilt lång artikel, men den tar upp lite av hur det varit för henne, och förklarar parallellt med det depersonalisation som fenomen. Man går också kort in på hur hjärnan fungerar och hur man skapar sig en känsla av ett själv, och det finns med lite om behandlingsalternativ man just nu testar för detta tillstånd.
• Recovery From Depersonalisation and Derealisation - Understanding Feelings of Unreality
  Text på relativt enkel engelska, som försöker förklara depersonalisation och derealisation. Författaren tar mest upp hur det kan vara en följd av ångest, och visar varför det faktiskt kan vara en helt logisk reaktion, ett sätt för kroppen att skydda en i perioder med för mycket stress eller för stora känslomässiga påfrestningar. 

Finns såklart mycket mer att hitta på nätet, finns alltid mer på nätet..

Film

• Numb är som kärlekshistoria betraktad en relativt värdelös film. Men den gestaltar depersonalisation helt ok. Hur det känns, hur hopplöst det kan vara att söka vård, hur det kan uppta mer och mer av ens tankar och begränsa ens liv, och hur det kan gå att försöka ta tillbaka sitt liv trots allt, att man kan må bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det svåra med att skriva om dissociation. (Vill du gästblogga?)

När jag startade denna bloggen för några år sen var min tanke att skriva om psykiatri. Om maktstrukturer, behandlingsmetoder, saker jag tycker är problematiska, uppfattar att behandlare helt enkelt missar, eller brister i systemet. Det var ett väl övervägt beslut att skriva om det, och också att ta avstamp i mina egna upplevelser. Berättelser från mitt liv har framförallt varit hämtade från tidigare perioder, det har varit sånt som inte längre är öppna sår. Det har gått att skriva åtminstone hyfsat balanserat, och jag har inte varit lika sårbar.

Så långt är det inte problematiskt, den sortens inlägg känner jag mig lugn med, de är av olika karaktär beroende på var jag befinner mig med mig själv och mina tankar, men inte heller det känns konstigt för mig. Det är ju en blogg.

Att skriva om dissociation har inte varit lika genomtänkt. Det är något som oftast bottnat i en desperation som föds när jag av olika anledningar konfronteras med hur värdelös vården är på att handskas med att dissociation alls existerar. Anledningarna kan vara situationer i mitt liv i nuet, handla om minnen eller tankar, handla om människor som jag bryr mig om som håller på att gå under i systemet, eller bara den allmänna vetskapen om hur läget är. Jag går sönder av det. Att det är så dåligt. Att det finns så lite kunskap. Att så många får vård som gör illa, som skadar, eller inte hjälper alls.

Det är inte något som ligger långt tillbaka i tiden, det är inte bearbetat, det är inte genomtänkt. Jag har ingen aning om hur jag ska handskas med vetskapen om att människor offras. Jag kan inte handskas med det mycket hårda och onda i världen, som gör att människor som skadats svårt skadas igen. Jag kan inte leva med att människor dör för att vården så ofta är så väldigt mån om att utgå från sitt eget system och förutfattade meningar, istället för att möta skadade människor där de är. Att kunskapsnivån är så låg. Att allt är som det är.

Så vad gör jag? Jag skriver. För det är det jag hittar som jag kan göra. Det är den platsen jag har, den möjligheten jag har att göra någon skillnad. Och det jag skrivit om dissociation här kan väl delas in i tre kategorier. Allmänt frustrerade skrik som handlar om att vården inte kan vara såhär, inlägg skrivna med en önskan att dämpa ensamheten för andra som också är dissociativa, och texter som mer handlar om att förklara något, utifrån saker jag läst. En del texter har väl varit en blandning.

Till skillnad från det som handlar mer allmänt om psykiatri har inläggen om dissociation skapat en massa frågor hos mig. Vem vill jag vara i detta, vem kan jag vara? Vad orkar jag och vad kan jag ge? (Skrev lite om det förut, tex här Världen gör så ont (och jag måste ju förstå att jag inte kan göra allting bra).)

En del av tvivlen och frågorna är för att jag inte tog besluten i förväg. Jag skrev för att jag var så frustrerad, och för att det gjorde så ont. Jag ångrar inte det. Men frågorna kommer nu istället, och de är svårare eftersom jag redan fått min röst hörd, innan jag bestämt vad jag vill, kan, orkar.

En del av tvivlen och frågorna kommer för att jag blivit en viktigare röst än jag önskar i saker som rör dissociation. Jag har blivit en representant för något. Är det bra? Är jag en bra representant? Jag vet inte det. Jag vet en massa saker om mig, och ganska mycket om dissociation. Jag har läst en massa och vet att jag kan skriva på ett sätt så det kan nå fram. Men resten, de där frågorna som handlar om ifall det är bra att just min röst hörs, att just jag blir ett exempel? Jag vet inte det. Jag känner mig ofta fel, jag läser många teorier och känner aldrig att jag passar in. Jag har definierat min splittring som DID när jag skrivit här, men jag vet mycket väl att jag är lindrigt skadad i förhållande till andra med DID, att jag befunnit mig vid gränsen mellan DDNOS och DID. Som med allt annat inom dissociation är man inte överens om definitionerna, och vilken sida av gränsen min splittring skulle placeras beror nog på vem som skulle göra bedömningen.

Och ja.. såklart skulle de allra flesta klassat mig som nåt helt annat, varken diagnostiserat det som DDNOS eller DID, för kunskapsnivån är så väldigt låg. Men om vi bortser från den detaljen.

Många har varit så mycket värre skadade än jag varit, och är det fortfarande. Många har varit med om så grymma saker att det är svårt att handskas med att det ens existerar, och har en splittring som är mycket mer komplex och svårare än den jag haft. Och många har utvecklat andra problem på vägen.

Jag vet att jag haft tur på vissa sätt, jag är så ofta tacksam för att det inte finns någon hotbild mot mig, för att jag inte har en sårbarhet för anorexi eller missbruk. Det var illa nog med perioden med för mycket benso och beroendet som blev, jag handskades inte helt bra med de medicinerna, och min kropp blir mycket lätt beroende, men jag blev aldrig missbrukare. Det hade kunnat bli så, med bara lite större sårbarhet. Jag är så glad att mitt självskadebeteende varit så lindrigt, att jag haft så bra impulskontroll, att jag aldrig blivit bältad eller riskerat att skickas till rättspsyk. Jag är så glad att jag är introvert nog för att gömma mig inne i mig själv istället för att agera ut saker, att det funnits skyddande mekanismer i mig som gjort att jag tex aldrig sålt mig. Jag är så tacksam för de saker jag fått, för de förmågor som aldrig krossades, för att mina delar hade såpass lätt att närma sig varandra och börja kommunicera, när vi väl började försöka.

Jag kanske är lyckligt lottad. Jag vet inte. Min tilläggsproblematik handlar om den här massiva tröttheten som är obegriplig i allas ögon och som handikappat mig på alla områden av mitt liv i många år nu, och som det är i stort sett omöjligt att få vård för. Är det en lättare sak än ett missbruk, en ätstörning? Kan man jämföra? Jag vet inte.

Jag vet i vilket fall att jag sitter med mina frågor om ifall jag är en bra representant, för jag var ju inte så väldigt splittrad ändå. Jag passar ju inte in i modellerna, teorierna, jag är aldrig som man ska.

Problemet är att jag aldrig ville bli en representant, jag vill fortfarande inte vara det. När jag skriver om psykiatri är det möjligt att slippa vara det, då kan jag representera mig själv, utgå från mina upplevelser, och skriva från mitt perspektiv. Men när jag skriver om dissociation blir det något större. För att det är så få som skriver, som blir hörda, som har ett sånt utrymme.

Det finns ett ansvar där som jag kanske inte orkar eller vill ha. Jag har aldrig sökt det. Jag skrev texter som var skrik av frustration och utsträckta händer till nån vars ensamhet jag trodde jag kunde minska. Och nu har jag det, ansvaret. Vad ska jag göra med det?

Just nu har jag lust att tystna. För att jag vill att andra ska höras istället. Men det är inte så det funkar. Det är ingen annan som automatiskt får plats för att min röst slutar höras. Kanske tvärtom. Jag vill ändå tro att mitt skrivande om dissociation ökad medvetenheten lite, att det kan leda till att fler blir sedda, tagna på allvar och hörda. Jag tror det är större chans att det blir så om jag inte tystnar. Att en röst kan ge utrymme för fler.

Och det finns ett ansvar här som är för stort för mig. Som jag inte klarar att bära, aldrig bett om, och faktiskt inte vill ha. Nu när jag hamnat med det försöker jag ta hand om det, men jag önskade aldrig det.

Jag vet att det blev en lång text nu, och att jag skriver den mest för min egen skull. Det är saker jag behöver låta finnas, inte bara i mitt huvud. Jag behöver att det finns här. Bland de andra inläggen.

Jag har tänkt mycket på detta vem jag kan, orkar och vill vara i förhållande till dissociation det senaste halvåret. Jag vet inte om jag är färdig än med tänkandet. Men jag har ett erbjudande idag.

Tillhör du dem som önskar att fler berättelser om dissociation fick finnas, blev hörda och tagna på allvar? Har du något du skulle vilja berätta om hur det kan vara att leva med dissociation? Om du vill skriva en text om det publicerar jag gärna den här, för jag skulle så gärna önska att fler bilder kom fram, och den enda berättelse jag kan berätta är min. Men jag kan ge dig lite plats om du vill.

Jag vill inte publicera skildringar av övergrepp eller våld, även om jag vet att det kan vara viktigt att sätta ord på det. Jag behöver att min blogg är fri från de delarna. Jag vill inte heller publicera några namn på personer som varit förövare. I övrigt är det i stort sett fritt fram.

Bara skriv. Och om du vill att det ska publiceras här på bloggen så maila mig:
regnlund (snabel-a) gmail (punkt) com




Orkar du inte vänta tills det kanske dyker upp berättelser från andra så finns det en länklista här, med texter och böcker med olika perspektiv på dissociation. (Du kan också hitta listan via en av flikarna under bloggens rubrik.)

• Liten lista med länkar, böcker o dyl om trauma och dissociation, med fokus på DID

Text om att jag inte passar in i dissociationsteorierna:

• Parantes.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Depersonalisering, PTSD, skärpta sinnen, och varför mindfulness inte funkar så bra för mig.

Förra veckans inlägg (Vad är det egentligen, att vara en människa?) skrev jag för ett tag sen, även om det inte publicerades förrän i förra veckan. Sen dess har jag hunnit tänka (igen) att jag ju verkligen borde ge mindfulness i terapivarianten en riktig chans, för det är ju så överhypat och kanske ändå att det skulle kunna hjälpa mig, för det ska ju kunna hjälpa i stort sett alla, med i stort sett allt.

Så, jag gav det en chans. Jag deltog i nåt internetprogram där man fick övningar och texter. Och alla övningar som handlade om andning, att vara närvarande i min kropp och fysisk avslappning reagerade jag bra på, de funkar för mig, det visste jag redan. Och alla texter och budskap som var mer eller mindre tydligt impregnerade med positivt tänkande reagerade jag mycket negativt på, det visste jag också redan. Det är inte min grej, jag tror inte på det ens teoretiskt och jag har ingen ambition att göra det till mitt.

Men de där uppmärksamhetsövningarna. Jag ville att de skulle funka, skulle hjälpa. De gör inte det. Hjälper inte, funkar inte för mig. Däremot insåg jag vad som hände, och varför de inte funkar, när jag nu gav dem en ärlig chans och inte gav upp efter första försöket.

Ett exempel på en övning är att man ska ligga på golvet, blunda, och bara registrera allt som hörs, luktar, känns. Man ska ta in allt, gärna fokusera på ett sinne i taget så att man inte missar nåt, och bli mycket medveten om vad som händer i nuet.

En sak som händer (eller åtminstone en sak som är vanlig att den händer) när man är i akut stressläge, är att sinnena skärps. Det är rimligt. Tänk baklänges i människans evolution, tänk att vi går där och plockar våra bär och nötter, och så helt plötsligt hörs det ett ljud i buskarna, och vår erfarenhet säger oss att det skulle kunna vara.. eh.. jag är inte så bra på gamla djur, men vi säger en tiger. Tigrar är inte bra, de kan döda oss. Det fattar vi automatiskt och en av kroppens reaktioner på detta är att skärpa sinnena, så allt hörs, luktar, syns och känns tydligare än förut. Man skruvar liksom upp volymen på sinnena, för att öka chanserna till överlevnad.

Så funkar det fortfarande, eller kan åtminstone funka. Det finns säkert olika varianter på stressreaktioner. Om man har PTSD är det en av de reaktioner man kan ha med sig sen, fast att faran är över. Sinnena kan vara konstant skärpta, eller så kan de triggas till att skruva upp volymen så fort minsta lilla verkar hotfullt.

Jag insåg att de här uppmärksamhetsövningarna helt enkelt skruvar upp volymen för mig, jag skärper sinnena, men inte på normalt sätt, det min kropp hör att jag uppmanar den till är detta: att gå in i akut stressläge och lyssna, känna, lukta, titta efter alla små tecken på fara, och hur jag eventuellt kan ha en chans att komma undan.

Jag befinner mig inte i såna stressreaktioner till vardags (längre), även om det är möjligt att ramla in i dem ibland (tex om jag blir rädd, eller om min kropp uppfattar det som att jag uttryckligen ber om det, vilket den ju gjorde med dessa övningarna). Däremot befinner jag mig i konstant depersonalisering. Inte en extrem variant, jag är bara lite bredvid hela tiden, som att jag är ett halvt steg utanför verkligheten, allt är lite på avstånd. Det är inte katastrofhemskt, också det är ett symptom som kan triggas och hamna i ett värre läge emellanåt, men som jag har det till vardags är det fullt uthärdligt. Det bara urholkar saker lite för mig. De når mig inte riktigt. Nästan, men inte helt.

Just den här sortens uppmärksamhets-mindfulness har jag läst på flera ställen att det ska vara bra för att öka känslan av närvaro, det är ju det de går ut på. Så jag ville testa igen, mest därför, för att jag är så trött på det urholkade. Jag ville så gärna att det skulle funka.

Men det som händer när min kropp uppfattar det som att jag ber den skärpa sinnena som om jag var i akut fara, är att också depersonaliseringen ökar. Overklighetskänslor är ett skydd som kan vara väldigt funktionellt vid svåra situationer, så man inte överväldigas eller skadas lika illa psykiskt. Så när kroppen går in i läget med skärpta sinnen hör nån omedveten del av min hjärna att systemet har satt sig i akut krisberedskap, och att det är risk att det ska hända något hemskt, nu, snart, när som helst. Så då ökar depersonaliseringen för att skydda mig.

Det får alltså motsatt effekt mot vad jag ville, och är helt logiskt, även om jag önskar att det var annorlunda.

Och jag vill lägga till att jag skriver så tydligt utifrån mig just för att det är olika hur man reagerar. Jag vet andra som reagerar mycket negativt på andnings- och avslappningsövningar. Och jag tror inte att det är helt osant att denna sortens uppmärksamhetsövningar kan fungera, de kan säkert fungera för en del med PTSD-problem med.

Men de funkar inte för alla, och inte för allt. De funkar inte för mig. Jag hamnar i katastrofläge och försämrar i stort sett alla mina symptom. För de där reaktionerna drar igång resten med, tyvärr. Så jag tänker inte ge det där med västerländsk terapi-mindfulness nån mer chans. Och jag vet, så fort man skriver nåt negativt om mindfulness finns det nån som säger att jag missuppfattat, gör fel, att det inte är den sortens övningar som räknas osv. Och jag vet. Mindfulness är nåt mycket större än dessa sekulariserade versioner man försökt tömma på mycket av den tradition som finns i grunden. Och jag vet. I väst kan mindfulness betyda nästan vad som helst, just eftersom man ryckt loss begreppet från sina rötter. Men just denna typen av övningar verkar vara mycket vanliga. Därför ville jag testa dem igen. Och därför ville jag skriva om dem, när jag förstod varför de blev dåliga för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det finns en evidens som bara omfattar mig.

Jag vill bara säga detta igen. Det finns en sån fixering vid evidens inom vården. Och inte för att det är något fel på evidens i sig. Men ändå. Fixeringen.

Den går hand i hand med fixeringen vid diagnoser. Jag tänker mig det som att vården inom psykiatrin ofta är diagnoscentrerad och fördomsbaserad. Inte patient- eller personcentrerad, hur mycket jag än önskar att det ska ändras, att det ska bli mer så. Inte bara i debattartiklar och värdegrunder, utan i praktiken, på var och en av alla avdelningar, mottagningar, överallt där vård finns.

Det är inte så nu.

Diagnoscentreringen. Det blir lätt att en patient är synonymt med en bärare av symptom. Att symptomen är det som är viktigt, och de ska klassificeras och ordnas i prydliga små högar så man kan sätta en eller flera diagnosetiketter på hen. Sen kan man lägga över alla sina fördomar om hur personer med den/de diagnoserna är, och effektivt blockera alla chanser för att personen ska få plats att vara just sig själv.

Fixeringen vid det evidensbaserade passar bra ihop med detta. För varje diagnos bör det finnas evidensbaserade behandlingsmetoder, kanske är de till och med rekommenderade av socialstyrelsen. Puh, då är ju problemet löst, när ansamlingen av symptom har klassificerats är det bara att tilldela dem billigast möjliga evidensbaserade behandling, så blir det ju så bra som det kan bli.

Och om patienten inte upplever sig som hjälpt är det såklart detta störande, att hen är en person som är mer än själva diagnosen, som står i vägen. Då får man försöka trycka ner det eller motarbeta det på andra sätt. För evidensbaserade behandlingar hjälper, det finns det ju vetenskapliga belägg för, det är inget som handlar om att tro eller inte tro på en metod, och inte om upplevelser.

Ungefär så ser jag evidensfixeringen. När det evidensbaserade blir onyanserad sanning som kör över alla andra sanningar. För helt ärligt, det finns många andra sanningar. Tex den som handlar om att en del är svåra att trycka in i ett diagnosfack, och att det inte är säkert att diagnosen faktiskt stämmer helt med problemen. Eller så har någon flera diagnoser, där evidensen säger helt olika saker beroende vilken av dem man tittar på.

Det finns också en sanning som verkar glömmas bort rätt ofta. Den som handlar om att evidens rör grupper med en viss problematik, inte individer. Även om det finns god evidens brukar det i undersökningarna finnas patienter som faktiskt inte blir hjälpta. Eller kanske till och med blir sämre. Det evidensbegreppet står för handlar om att det är säkerställt att för den grupp individer man undersökt har behandlingsmetoden bättre effekt än om de inte fått någon behandling alls. Om 90% blir bättre är det mycket god evidens. Men de andra 10% existerar fortfarande. De som inte blir hjälpta. De är också verkliga, också på riktigt.

Och ja, det finns ytterligare sanningar. Tex denna: att jag som patient också är en person. Att jag efter många år i vården skapat mig en egen evidens som kanske inte är vetenskapligt hållbar, men ändå det mest hållbara. När det är mig det gäller. Jag har hunnit träffa olika behandlare, märka vilka bemötanden och behandlingsformer som gör mig illa. Jag vet ungefär vilka strategier som funkar när jag kaosar, jag har min verktygslåda från kbt:n, jag kan andas i fyrkant och allt det där. Jag vet hur jag fungerar och ungefär vilka stödinsatser som kan hjälpa eller riskerar att bara göra illa. Jag har hunnit testa mediciner och vet vilka negativa effekter det brukar medföra. Vet vad det inte längre är lönt att hoppas på. Som att få antidepressiv effekt av antidepressiva mediciner. Oavsett vad den där allmängiltiga evidensen säger så säger min egen att det är testat nog, det finns inga skäl att tro att den metoden kan medföra något positivt för mig.

Och jag vet också vem jag är. Vad jag vill, vad jag drömmer, längtar, önskar. Vilka styrkor som finns och hur envis jag är och hur långt jag kan bära mig själv på ren vilja. Jag vet vad jag har klarat och vad mitt liv gjort med mig, och hur saker hänger ihop. Jag har hunnit tänka på det mesta, testa en massa olika saker. Jag har kraschat när jag eller någon annan gjort så jag valt en galen väg.

Den evidensen, som rör kunskapen om mig själv, den borde värderas högre. Högt. Ses som det viktigaste, om det nu finns en sån att tillgå. Såklart gör det inte alltid det. Men ibland gör det ju det. Som med mig. Jag har tillgång till den, evidensen som bara omfattar mig, och som är det som innehåller viktiga nycklar för hur jag ska kunna komma vidare, vad som kan hjälpa, hur jag ska kunna resa mig igen.

Så länge vården är diagnoscentrerad och fördomsbaserad värderas det som ingenting, som utan värde. För i diagnossystemen är det så mycket som inte ryms, allt det som inte är symptom. Och i fördomarna om vem jag ska vara brukar det tvärtom rymmas massor av saker som jag inte är.

Det finns mycket gott i att utveckla evidensbaserade metoder för olika tillstånd. Men låt oss inte stirra oss blinda på det. Köpa ett eller annat vetenskapligt resultat som en orubblig sanning. Det brukar alltid komma nya senare, som säger något annat. Och dessutom rör det ju aldrig alla, det finns alltid de som metoden inte har önskad effekt på. Låt oss inte göra evidensbaseringen till allt som har betydelse, och glömma det andra, det som kanske är viktigare. Att varje människa måste hitta sin egen kunskap om sig själv och sitt mående, och vad som kan hjälpa hen i olika tillstånd.

Varje människa är sin egen, funkar på sitt eget sätt. Det är så det är, så det ska vara. Och hur hårt man än jobbar med diagnoscentrerad och fördomsbaserad vård så ändras inte det. Det kvarstår. Du kan välja att blunda för det eller inte. Det ändrar inte grunden, att det är så det är. Det som kan ändras är om du ser eller inte. Och om patienten blir sedd som den hen är, eller inte. Vilket har visat sig vara en av de viktigaste komponenterna tex i terapi, om jag förstått det rätt. Kanske är det till och med evidensbaserat. Det skulle inte förvåna mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera kan du tex ta upp ämnet i Psykbubblan.

Det ni inte gjort.

Ibland tänker jag på det ni inte gjort. De uppenbara sakerna; när ni inte lyssnat, visat omtanke, frågat hur jag mått fast jag gråtit. När jag inte fått kontinuitet, utan istället behövt träffa hur många människor som helst som skulle dra i mig, bedöma, ha tankar om mitt tillstånd. Fast att alla saker som kunde hjälpa behövde få börja med att någon fanns kvar, hade tid, inte bara stannade till en stund med ett block i handen, en penna som försökte definiera mig.

Men också andra saker. Det märks så mycket, sånt ni inte gör. Också det finns mellan raderna, blir till undertexter att höra mellan orden och de handlingar som görs.

När jag började i terapi hände det nån gång ibland att min terapeut rörde vid mig. Det var inte ofta och absolut inte stora saker. Det var tex att nån gång klappa mig på armen när jag skulle gå, om jag hade det svårt. Det spelade stor roll, de få gångerna, de små sakerna. Efter att jag börjat berätta om övergrepp rörde hon mig inte en enda gång utan att be om lov först. Jag kunde tänka att hon var rädd om mig, att det var för min skull, av respekt. Sånt. Det tog flera år innan jag frågade henne, bad om bekräftelse på att det var så. Att det inte berodde på att det var äckligt att röra vid mig när hon visste om övergreppen.

Hon hade inte ens märkt skillnaden, nog inte tänkt på de få gångerna som varit innan, och att de helt upphört. Det var bara jag som märkte det. Det som inte gjordes.

(Och jag vet att den allmänna inställningen är att man inte ska röra vid patienter man har terapi med, framför allt inte om de blivit utsatta för övergrepp. För att det kan trigga igång saker, bli dåligt, sabotera förtroende. Jag förstår tanken. Och jag undrar om man tänkt lika mycket på vad man förmedlar om man aldrig nånsin rör vid någon. Inte ens det där lilla, den där handen på armen när man ska ut i verkligheten igen efter att ha dragit upp sin helt hudlösa smärta där, hos terapeuten. Hur mycket man än försöker göra terapirelationer till nåt annat än vanliga relationer är de också det; relationer mellan två människor. Det som sker där spelar roll, och att det är andra spelregler än i andra relationer spelar roll. Och det som inte sker och det som inte ingår i spelreglerna har också betydelse, påverkar också, förmedlar också saker.)

Jag har gått i sjukgymnastik inom psykiatrin i flera omgångar. Inte alltid så länge, någon gång under en lång period. Det finns en taggig liten plastboll som de sjukgymnasterna brukar gilla att rulla på en. Så man ska kunna känna sina konturer, sånt. Tanken är god, det ska vara lättare att känna den där bollen än att klara av händer på sin kropp. Framförallt om kroppen varit utsatt för hemska saker, om andra människor gjort den illa.

Jag tänkte inte på det i början tror jag, minns inte tydligt hur jag upplevde det. Det var som med allt annat då, de första åren i psykiatrin, att andra bestämde vad som var bra för mig, och jag lät dem göra vad de ville, och den där sjukgymnastiken var helt ok, inte alls hemsk. Jag minns att en sån taggig boll var inblandad då, men inte om jag ifrågasatte det eller tänkte på om jag gillade den. Det var som det var, jag lät det ske, det var inte hemskt, och det var gott nog då.

Senare, med en annan sjukgymnast, när jag hade mer otrygghet i kroppen, insåg jag att den där bollen inte kändes trygg. Jag behövde känna händerna, för att kunna känna efter om händerna ville mig väl eller om de kändes som om de skulle göra mig illa. Bollen kunde jag inte läsa av, den var plast, död materia, och händerna som höll i den var för långt borta, det lilla avståndet gjorde att jag inte kunde läsa av dem, känna om jag kunde lita på dem. Det avståndet som skulle vara en hjälp och göra saker lättare för mig gjorde det svårare.

(Och alltid när det handlar om beröring som inte sker finns den där lilla viskande rösten i mig som säger att alla tycker att jag är äcklig, att de är glada om de slipper röra mig, att ingen egentligen vill ta i mig med tång ens, att de skulle önska att de slapp vara i samma rum som jag, att de är där bara för att det är deras jobb. Att jag måste låta dem ha sina sätt att distansera sig från mig så de kan stå ut.)

Det finns säkert människor som blir mycket tryggare av den där plastbollen, som hittar sina konturer och slappnar av lättare än om någon rör dem, där beröring är för stort och drar upp för mycket, och där en sån där liten sak kan göra att det ändå är möjligt att närma sig sin kropp tillsammans med någon annan.

Och ibland är det en omtanke som slår fel, som att det blir en ängslighet som inte möjliggör det läkande som kunnat ske. Eller som faktiskt triggar igång saker just genom det som inte är, det som inte görs.

För min del har olika saker fungerat i olika perioder när det handlat om att närma mig min kropp. Mest har jag behövt sätt som handlat om att vara ensam i det, lämnad ifred med att utforska mig, känna efter var jag har mig, var mina konturer är, hur jag sitter ihop. Den hjälp som förändrade något på riktigt för mig och som inte handlade om att bli lämnad ifred, var när jag vågade mig till en massör. En med värme i ögonen och händerna, en som frågade var jag hade ont, och som sa att han skulle ta hand om det till mig. Jag är inte så mycket för att lägga mig i andras händer, lämna över mig och lita på att nån annan fattar vad jag behöver. Men kanske just därför spelade det så stor roll. Med honom var det aldrig farligt. Med honom var det läkande, kanske ännu mer på andra sätt än hur det hjälpte mina spända muskler.

Det var helt ok för honom att röra vid mig, det var helt ok av mig att önska mig just det. Jag behövde inte förklara eller förhandla bort att behöva göra några övningar nån annan tyckte var det bästa för mig. Jag behövde inte skydda någon annan från min kropp, låta dem ha en plastboll eller något annat emellan, låta dem skapa ett avstånd. Och jag behövde inte skydda mig. Hans händer ville mig väl. Det var tryggt där. Att få slippa handskas med den där omtanken som gjorde saker svårare för mig, stod i vägen för att få en chans att känna att beröring kan vara tryggt.

Det spelade så stor roll. Att bara få släppa taget, bli rörd. Att lämna över i tillit.

Att få chansen att testa det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det fanns ett vittne, ändå var det oklart om det hänt.

Mannen som är misstänkt för att ha våldtagit en kvinna på Piva i Malmö är häktad och flyttad till en rättspsykiatrisk avdelning. Han nekar, men det finns ett viktigt vittne. En i personalen såg delar av händelsen. Allt enligt den här artikeln i sydsvenskan.

Låt oss stanna upp ett par sekunder. Tänka efter. Det tog fem dagar att polisanmäla händelsen. Det fanns en i personalen som såg det som hände. Åklagaren säger, efter att ha pratat med vittnet, att det var ganska klart att ett allvarligt brott begåtts. Verksamhetschefen inom psykiatrin rättfärdigar däremot att det tog fem dagar att anmäla, eftersom det var oklart.

Vad sysslar psykiatrin med? Och varför? Kanske skulle man ha en intern utbildning tex för cheferna, där det klargjordes vad som är psykiatrins område. Och vad som inte är det. Tex bedömningar och utredningar i rättsfall är alltså inte något vården ska syssla med.

Enligt Thérèse Eriksson flyttades den våldtagna kvinnan till en annan avdelning direkt efter våldtäkten. Hoppas det är sant. Hoppas det finns någon som ger henne allt stöd hon behöver.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt. Vill du debattera det jag skriver om får du göra det på annat håll.

Det ständiga skuldbeläggandet. (Du måste bära alla mina brister).

De åren jag var mest inom slutenvården hände det rätt ofta att det skulle tas prover eller sättas nålar. Det gick inte så bra. Jag fick höra hur svårt det var att sticka mig, och jag uthärdade att de misslyckades gång på gång, att det grävde för att komma rätt. För jag var ju svår. Vad hade jag att sätta emot, hur skulle jag kunna ha en annan uppfattning? Jag hade blivit stucken förut, men inte särskilt många gånger. Och de som stack mig när jag var inlagd var ju sjuksköterskor. De måste ju veta? Det måste ju vara sant då, om de säger att jag är svår, måste det vara för att jag är svår?

De senaste åren har jag fått ta en del prover. På vårdcentralen. Och jag har insett att jag inte är så svår att sticka. Där går det helt plötsligt bra att ta hur många rör som helst på första försöket. Även om jag är iskall för att det är vinter. Även om jag inte fått äta frukost.

Och jag fattar ju att de som jobbar på vårdcentralen med att ta prover på folk hela dagarna blir skickligare på just det, och jag fattar ju att de som jobbar inom psykiatrin kanske inte ens sticker någon varje vecka. Att det påverkar. Och egentligen är det jag vill säga inte en kritik av psykiatrisjuksköterskors bristande skicklighet när det gäller att ta prover.

Men jag tänker på detta varje gång jag tagit blodprov hos någon som är skicklig, van. Någon som kan. Jag tänker att jag var ju inte omöjlig. Jag var inte ens svår. Och ändå trodde jag på det. För att det berättades för mig igen och igen. Och jag ifrågasatte inte det, jag tog det på mig, gjorde det till mitt. Att jag var svår.

Hade det bara handlat om blodprov hade det inte varit en så stor sak. Men det har också handlat om allt annat. Om hur obegriplig jag varit. Att jag inte svarat som man ska på mediciner. Att det inte gått att förstå mig, hjälpa mig, behandla mig, bota mig. För att jag var så svår.

Jag vet inte om det känns oprofessionellt att säga till en patient: Jag är faktiskt inte så bra på detta. Jag kan inte, jag förstår inte. Jag vet inte. Jag vet inte om det på något vis ingår i rollen att vara någon som alltid vet, alltid kan, alltid klarar att bära sin auktoritet med självklarhet. Men det blir ett problem om alla ens brister, kunskapsluckor, svagheter, måste placeras hos patienten. Kanske inte för behandlaren själv, men för patienten blir det tyngande. När någons oförmåga förklaras med att man är omöjlig, svår. Hopplös. Och det handlar inte bara om en person, inte bara om en sak. Det är något som sker igen och igen. Att lägga över ansvaret på patienten. Placera skulden där. Det är så stor risk att patienten tror på dig om du gör så. Hen kanske inte har någon egen uppfattning, eller något att bygga den på. Kanske inte har ett annat alternativ än att tro på auktoriteten, ta på sig det som blir lagt hos hen. Speciellt när det är något som kommer från många olika håll, från många som sammantaget har en enorm auktoritet.

Ibland blir bemötandet till och med som att man medvetet skulle förstöra behandlingen. Som att det var för att bråka jag såg till att medicinerna inte fungerade på mig, som jag blev obegriplig i deras ögon. Det blev något jag skulle ställas till svars för. Bära skulden för.

Även när det gällde sånt som blodprov. Som att jag medvetet drog ihop mina vener, gömde dem för långt ner under huden, bara för att ta ifrån personalen förmågan att lyckas. Det blir absurt när jag tänker på det kring blodprov. Men det är lika absurt och har fått värre konsekvenser när det handlat om något annat. De problem jag sökt för.

Och jag vet inte, den där synen kring hur man är professionell. Varför så många så ofta vill framstå som felfria, allvetande. Vi är ju människor, och det kanske skulle varit bättre om det gick att bära sin profession på ett sätt så man också bär på sin mänsklighet, sina brister, sina kunskapsluckor. Om det gick att stå för det man inte vet, eller inte är så bra på, istället för att bara lägga över det på patienten.

För mig har det alltid känts mer professionellt när någon sagt: "Men du. Nu har jag stuckit flera gånger och jag förstår att det gör ont. Det kanske är bättre om du går ner till labb istället, de är bättre på detta." istället för att fortsätta försöka, fortsätta misslyckas, under stigande irritation, stigande skuldbeläggning, ökande insentitet i att förklara hur svår jag är. I stort sett omöjlig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Detta. Att vara splittrad. Det var ett helvete.

Jag vill så gärna att du ska förstå. Vad det är jag pratar om. Jag brukar inte skriva denna sortens inlägg, självutlämnande på detta sättet. Men jag vill säga något mer om hur det var att vara splittrad. Det var ett helvete.

Till en början gick det ok. När det handlade om att överleva, då var det ett sätt att fungera. Men sen. När det öppnades, när vi blev medvetna om varandra, när minnena forsade över gränserna. Då. Det var omöjligt.

Det var att ligga på golvet och hyperventilera, det var att klamra mig fast vid bordets ben, för att det kändes som att jag föll bort från verkligheten och måste klamra mig fast vid något alls. Det var att slängas tillbaka till dåtid, att återuppleva övergrepp. Att ha olika delar som reagerade i panik, men på olika sätt. En som desperat ville komma bort, tog stryptag på mig, ville dö. En annan som spottade och fräste och hatade alla försök till medling, för vi lurade bara henne, hon visste ju. Att det bara går att hata och tycka illa om henne, och vi var kanske värst av alla eftersom vi försökte få henne att tro på att man kunde vara snäll mot henne, för det kunde man ju inte, hon hatade oss för att vi ljög så. Gjorde allt för att förstöra försöken till hjälp. Och barnet som bara skrek av skräck, som inte gick att nå. En sån röra, en sån smärta. Det är bortom orden, jag kan inte säga det, kan inte berätta så du ser hur det var. Ändå. Jag kan inte låta bli att försöka.

Verkligheten delade sig ibland. Den som du kallar riktig och den där allt var undergång fanns parallellt. Också de slogs om utrymmet i mig. De olika verkligheterna. Och de olika delarna av mig kämpade alltid, som ett krig mot mig själv, i mig själv. Kaoset tog liksom inte slut. Vet du hur det är att hyperventilera så länge att det inte finns någon kraft kvar i kroppen? Att ligga på golvet och vilja resa sig när man väl lugnat sig, men inte kunna, för att armarna inte bär? Vet du hur hopplöst det är att hitta vila nog då, för att kunna resa sig igen?

Ibland tänker jag att det finns en gräns, att man kan ha ångest och må dåligt, men att det finns en gräns när allting blir galenskap. Det finns inga ord för det, det är som ett skrik av fasa som skär genom varje cell, det är som att vilja krypa ur sin hud men inte hitta ett sätt att klara det, det är outhärdligt. Där var jag med jämna mellanrum. I galenskapen, i smärtan som tog över allt, tog mig ifrån mig själv.

Att vara splittrad. Det var att vara jagad av minnen som igen och igen slog mig till golvet. Det var att slitas sönder av de olika viljorna. Det var inte komplicerat, jag ljög inte i det förra inlägget. Det var logiskt, på sitt sätt rimligt, och alla hade sina roller. Det var begripligt. Och det var ett helvete.

Det var att mitt liv föll som ett korthus när ingen del av mig orkade upprätthålla en yta som fungerade. Det var att allt föll. Allt.

Det var telefoner till dem som hjälpte, som stängde klockan 16.15, och kvällar och nätter när allt stormade och ingen fanns där. Att inte kunna ringa till nationella hjälplinjen, för de som var räddast i mig trodde att nya människor var fara, var något vi måste skydda oss mot, inte utsätta oss för. Att vara livrädd för slutenvården, för att de gjort mig illa tidigare, för att risken var så stor att de bara skulle skada, och för att allt jag ville var att få vara mindre rädd, och just där var jag som räddast. Att inte ha några mediciner som hjälpte på något sätt alls, bara gjorde allt värre. Det var att ha ett system som var inställt på undergång, som hoppade till och beredde mig på att bli dödad vid varje oväntat ljud, vid varje tecken på fara, vid allt som påminde om det som varit.

Det var att aldrig kunna sova tryggt. Att bli jagad av kaoset i drömmarna, om jag alls somnade. Det var att aldrig få vila.

Och det var att bli utan hjälp när kroppen inte orkade, när jag inte längre kunde ta mig till mottagningen. När jag slagits till golvet och inte längre orkade resa mig.

Det var så ensamt, och samtidigt ett sånt kaos av att vara för många.

Varför skriver jag då detta, varför vill jag berätta? För att du ska tycka synd om mig? Nej. Jag är inte längre kvar där. Jag vill bara att du ska veta. Att ha DID. Det kan vara såhär. Jag var ändå ett enkelt fall. I jämförelse. Vi var inte särskilt många delar. Jag hade ett stort ljus inom mig. Och jag har alltid haft nära till mina självläkande krafter. Jag har haft en del resurser. Den vuxna jag kunde se allt de andra delarna gjorde, vi var medvetna om varandra. (Då, när jag var vuxen, när faran var över. Innan dess var det annorlunda).

Jag var inte svår. Det finns de som har det så mycket värre. Det är ett helvete. Du måste förstå det.

För ni måste förstå: ni måste hjälpa. Det är outhärdligt, det går inte att orka ensam, det går inte att klara år efter år. Folk gör desperata saker, bara för att komma undan denna sortens kaos. Och det finns de som ger upp, just för att det känns hopplöst att få hjälp, för att de hoppats, träffat någon som inte trott på att det kan vara så här. Rest sig, skrapat ihop lite mer hopp, och igen blivit mötta som om de inte finns. Till slut går det inte längre, att hoppas.

Människor dör. Förstå det. Snälla. Och förstå: det går att ge oss hjälp.

Också vi är värda liv som går att leva. Också vi är människor. Jag vill så gärna att du ska förstå det. Ni måste sluta att låtsas att vi inte finns nu. Ni måste låta oss komma ut ur tystnaden, osynligheten, era kamper om prestige som handlar om konflikten i om man ska tro på att vi finns eller inte. Vi finns. Ni måste hjälpa.

Det är ett helvete, men det är trots allt inte ett hopplöst helvete. Det går att hjälpa, går att bli hjälpt. Det handlar om trygghet. Tid. Att få hjälp till inre samarbete, inre lyssnande. Det handlar om att man måste få lov att bli hållen av någon annan, få andra upplevelser än de som slet oss i bitar. När ni säger att vi inte finns. När ni ser delar som något som ska medicineras bort. När ni utövar makt och tror att vi sysslar med någon slags rollspel bara för att provocera er. Då är det som att ni upprepar, bekräftar, förstärker, retraumatiserar. Det går att göra på ett annat sätt. Möta oss.

Jag önskar att det var lättare att få terapi med någon som verkligen vet vad det handlar om. Att det vände igen, gick att få behandlingar som var så långa som behövs. Och jag önskar att det fanns mottagningar inom öppenvården där alla hade grundläggande kunskaper om dissociation och trauma. Ställen där man aldrig behövde vara rädd för att inte bli trodd, sedd. Där man slapp bli förvandlad till ingenting. Och avdelningar inom slutenvården där personalen hade koll på hur man kan handskas med dissociation, och hur man undviker att retraumatisera. Jag önskar att det fanns en slutenvård där man kunde vara trygg när minnena stormade som värst, där det gick att söka skydd, komma ut ur ensamheten.

Jag vet. Vägen dit är lång. Men vi kanske kan börja gå i den riktningen nu? Vi kanske kan börja med att ni slutar diskutera om vi finns eller inte, ta oss förbi det steget. Vi finns. Och jag önskar att ni ska förstå, vi måste gå vidare nu. Mot något som är bättre än det här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Detta. Att vara splittrad, och att sen inte längre vara det.

Jag vill så gärna berätta för dig, så att du kan förstå. Detta. Som handlar om att vara splittrad, och att sen inte längre vara det. Jag vet, det kanske är omöjligt. Men jag vill så gärna.

Det handlar bara om mig. Denna texten. Hur det var för mig. Vi börjar där. Kanske måste du släppa alla fördomar, alla mallar, alla tankar om hur det ska vara, hur du tror det är. Kanske är det först så du kan förstå en viss person som är splittrad. Det finns likheter, det finns orsaker till att vi passar in i samma diagnos, men kanske måste du ändå släppa det. Våga tänka att en person är ett system, och hur ett system är uppbyggt beror på så många olika saker. Ni som är en enda, som aldrig varit splittrade, ni är inte precis likadana allihop, eller hur? Nej. Så vi börjar där. Släpp allt. Försök att möta min text så.

Jag tänker mig det som sprickor nu. Sprickor som delat upp det jag var, den jag var. Det var hemska saker som hände, som gjorde att jag drevs bort från mig själv, det var så jag kunde överleva. Sen. Det gick inte riktigt att komma tillbaka. Den vardagliga jag kunde inte ta emot den som varit med om det outhärdliga, och fortfarande klara av mitt liv. Så sprickan fick stanna. Det hemska fick vara på avstånd. Så kunde jag leva.

Sen. Det otänkbara, att det hemska hände igen. Och igen. Det som var på andra sidan av sprickan, det utvecklades, blev som en egen person. Hon fungerade lika bra som den andra, hon som fanns i vardagslivet. Hon kunde tänka, känna, ha åsikter om saker. Ändå. Skillnaden. På ett sätt var hon alltid kvar där. Som att det hemska aldrig tog slut, som att världen inte ändrades, som att jag inte tog steg vidare. Hennes reaktioner var grundade i det.

Det blev fler sprickor med tiden. Fler delar. Och även vardagslivet blev för tungt att handskas med. Det blev ett system uppbyggt utifrån att när en del av mig inte längre förmådde att klara mitt liv utvecklades en ny, som efterhand tog över. Och parallellt. Det fanns delar som bara fick bära på det hemska. De var inte lika tredimensionella, inte lika levande. Det var som att allt de var, var skrik av fasa. Allt de bar på var undergång. Allt de ville var att komma därifrån levande, och allt de visste var att det inte fanns någon utväg.

Så. Bättre än så kan jag kanske inte säga det. Inte nu, inte här. Jag splittrades, för det var så jag kunde överleva. Och sen. Sen fanns splittringen kvar. För att den inte upphävs lika automatiskt som den skapas. Och för att det inte var möjligt att bära på minnena och fortfarande klara av mitt liv, inte ens senare, när allt det outhärdliga var över, när allt var tryggt igen.

Att leva som splittrad. Du måste förstå, det är inte så konstigt som det verkar. Det är ett inarbetat system. En del är gjord för att klara vissa saker, när de sakerna händer tar hon över. En annan del har funktionen att ta hand om vardagslivet, hon gör det. Och de delarna som är oändliga skrik av fasa, de försöker hela tiden invadera de andra, försöker bli räddade, komma bort. De är desperata. Och de som försöker leva ett vardagligt liv gör vad de kan för att ignorera deras existens.

Det är inte bara metaforer. Det är inte bara fantasi. Kanske är det den aspekten som är svårast att nå fram med. Det är inte ett sätt att måla upp min smärta med bilder, det är ord som handlar om hur det var. På riktigt. Vi var flera. Jag var flera. Språket är inte uppbyggt för detta, inget annat är uppbyggt för det heller, ingen förväntar sig att det ska finnas. Ingen förväntar sig att de ska möta någon som är delad. Att de en dag träffar en av delarna, nästa dag en annan. Alla tecken på att det är så tolkas om. Man ser det man förväntar sig att se. Och jag ville inte att någon skulle märka det. Det var farligt. Splittringen var ett skydd, om någon såg igenom det var jag hotad på ett väldigt allvarligt sätt. Så. Vi kamouflerade det.

Det var som att vara en familj. Vi la så mycket tid på att bråka, hata varandra, ha olika åsikter och viljor.  Försöka dra mig åt olika håll. Då var vi ingen bra familj. Senare. Vi lärde oss att samarbeta, lyssna på varandra, kompromissa, bry oss om varandra. Det tog mycket energi, men det blev mycket bättre så.

Vi gick i terapi. Det tog så mycket tid, att var och en av oss skulle hitta tillit. Tappa den, hitta den igen. Att sätta ord på undergångsminnena, möta de delar som bara bar på fasa, integrera dem i oss. Men det gick. Jag blev lite helare. Och så. Lite mer.

Sen. Jag integrerades. Jag menar nu: det skedde en stor fusion. Alla delar som fanns kvar, alla vi som turats om att bära på vardagslivet, alla vi som tillsammans var jag, vi smälte ihop till en.

Kanske är detta det svåraste att berätta. För jag har haft så få ord till hjälp. Det var så ensamt. Detta: att bara vara en. Att inte längre vara flera, som tillsammans kunde hjälpas åt, kompromissa, bestämma. Det var så ensamt, att ingen visste hur det var, att jag letade och letade och inte ens hittade böcker om det. Jag stod mitt i ett kaos av mig själv, och jag hade i stort sett ingen hjälp. Den enda som förstod var jag, men jag förstod ingenting. Jag hade ingen aning om vem jag var, hur man gjorde, om man nu bara var en. Helt plötsligt.

Det jag hittade var i bästa fall ett par sidor i slutet av en bok. Det jag hittade var ord som gjorde att det lät som att integration var punkten där the happily ever after började. Och jag. Jag stod i ett ensamt kaos.

Att inte längre vara splittrad är att tvingas hitta nya sätt att handskas med världen. Det är som att ha kämpat i år, och när jag äntligen kände det som att jag kunde handskas med det mesta av smärtan, minnena, kaoset, så fick jag börja om. På ett nytt sätt. Som att springa ett maraton, och när man kommer till det som man trodde var mållinjen inser att det istället är startpunkten. Det är att inte ha ett val, att behöva börja om från detta nya läge. Hitta mig på nytt.

Och ensamheten. När de som är splittrade inte förstår. för att de aldrig varit en enda. När de som är en enda inte förstår att det är komplicerat, eftersom de aldrig varit splittrade. När det inte går att nå fram, bli förstådd, komma ut ur ensamheten.

Jag vill säga: det är inget lyckligt slut att integreras, det är ett nytt slags helvete, men också detta helvete kan man göra en resa genom.

Jag visste ingenting. Jag kunde öppna min garderob, titta på kläderna, och inte ha en aning om vad jag ville ha. Jag kunde titta på plagg efter plagg, tänka: detta hade den delen av mig velat ha. Detta hade den här andra. Men jag? Den som inte var någon av dem, den som var allt de förut var. Jag hade ingen aning. Ett steg i taget fick jag försöka hitta mig själv. Hitta sätt att handskas med den vardag jag har, den värld jag lever i. Det går.

Och det är inte bara ett helvete. Det är tungt, att ensam bära på all smärta, alla minnen, allt det som förut var så outhärdligt att jag inte kunde vara en enda. Och att vara ensam med att försöka förstå hur man gör, hur det ska gå till. Detta. Att bära mitt liv inom mig. Att handskas med världen som en enda. Men också. Det finns ett ljus. Jag blev så mycket när jag integrerades. Jag fick alla delarnas smärta, minnen, all tyngd. Men också. Jag fick all kärlek, allt ljus, hela min kropp. Jag fick all nyfikenheten, all kreativiteten, varenda leende. Det är en sån nåd. Att få ha hela detta liv, som mitt. Att allt finns kvar, och att allt djupnade när sprickorna läkte. Att inte behöva kompromissa, bråka, dela på utrymmet. Det är mitt. Livet. Jag är min.

Det är så annorlunda nu. Allt är annorlunda nu. Kanske är det lättare. Kanske är det svårare. Jag vet faktiskt inte. Det tog några år innan det kändes möjligt, detta att vara en. Kanske blir det ännu lättare längre fram. Det visar väl sig.

Varför jag vill skriva detta, varför jag vill berätta? Jag vill säga: vi finns. Det är på riktigt. Ni är så bra på att styras av fördomar, ni som har makt. Sunt förnuft brukar det heta. När ni bestämmer att vi inte har rätt till vård. Eftersom vi inte finns. Jag vill säga: vi finns. Vi var med om outhärdliga saker, och vi behöver hjälp för att kunna leva med dem. Jag har haft turen, fått tillräckligt mycket hjälp för att kunna läka, men ändå. Jag har inte fått alls så mycket hjälp som jag skulle behövt. Det är slöseri med liv. Med lidande, tid. Också våra liv har ett värde. Också vårt lidande spelar roll. För vi finns.

Och jag hör med jämna mellanrum att en gräns sätts vid ett år. Att det är så länge man ska få hjälp. Jag vill skrika då. Ett år. En sån här resa kan inte göras på ett år, att möta ett helvete, att hitta sätt att bära det inom sig, att läka sprickor som är så djupa att de skär genom allt. Ett år. Jag önskar att ni skämtade, men det är aldrig ett skämt när ni säger att vi inte finns. Att det är sunt förnuft, det enda vettiga. Jag vill säga: sunt förnuft är att tro att vi finns, eftersom vi finns. Det enda vettiga är att ge oss hjälp. Att inte ge oss den hjälp som behövs kostar samhället så mycket mer. I akutinsatser, sjukersättningar, i lidande.

Vi finns. Mest av allt vill jag säga det. Och jag önskar att jag kunde förklara så att du kan förstå. Det här. Hur det är att vara splittrad. Och hur det är att inte längre vara det.



Jag rekommenderar fortfarande denna intervjun med Ellert Nijenhuis där man får svar på de vanligaste frågorna kring strukturell dissociation.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det kommer bli bra. (Eller? Kommer det nånsin att bli bra?)

Ibland blir jag så trött. Jag vill börja allting så idag. För det är något som är tömt, trött, tomt. Här, i mig. Och ibland är det så. Som att allting blir till trötthet. Nu: Jag är så trött på mig. På de roller jag fått eller tagit, på de ord jag upprepat så många gånger att de nu bara är tomhet.

Jag brukar säga att det kommer bli bra. Det brukar vara min roll, att tro på förändringen till det bättre, att säga något om ljuset som bryter igenom mörkret, att kampen är värd all kraft den tar, att det finns hopp. Jag tror att jag trodde på det, förut. Men tror jag på det nu? Jag vet inte längre.

Jag kan bara tänka att jag inget vet. Vem är jag att tro att jag vet något alls, om någon annans kamp, smärta, outhärdlighet? Vem är jag att säga att det finns hopp, att det kommer bli bättre? Det kanske inte alls är sant.

Eller så är det sant, det kanske bara handlar om att jag är tömd nu, att mörkret skymmer hoppet för mig, att tröttheten genomsyrar allt, att tvivel är det som formar mina dagar. Just det kommer bli bättre. Det vet jag, för det handlar om mig, och mig vet jag något om.

Jag menade aldrig det som klyschor, menade aldrig att vifta bort något, förminska. Och jag tror inte att det var så jag brukade bli hörd. Det jag ville säga var att jag vet något om hur det är när outhärdligheten är allt som finns, när det inte går att springa ifrån sin smärta, när mörker är allt. Och jag vet. Att det kan bli annorlunda.

Jag vet att det kan det, för det är annorlunda för mig nu. Kanske vet jag inget om någon annan, men när det handlar om mig vet jag. Det är bättre. Men bra? Är det bra? Nej. Kommer det bli bra? Jag har ingen aning. Just nu vet jag inte ens vad det betyder.

Jag kan säga något som jag vet: det är inte säkert att det är så hopplöst som du tror. Det finns behandlingar som är gjorda för att hjälpa dem som är svårt traumatiserade, det finns behandlare som är bra. Psykiatrin är fylld av maktspel och härskartekniker, det är ett system som ofta gör illa. Men det är inte hela sanningen. Det må vara att det är som att vinna på lotteri att få bra hjälp, men också bra hjälp finns, sån som är anpassad efter just dina problem.

Jag vill säga: jag har levt med flashbacks, och tagit mig ur det, jag har varit splittrad och är det inte längre, jag har haft döden hängande över mig och tänkt på självmord många gånger varje dag, och det är inte så längre. Jag har trott att jag inte hade något värde, att min kropp bara gick att hata, att närhet var farligt, och tillit visste jag inte ens vad det var. Det är annorlunda nu. Allt är annorlunda nu.

Jag vet inte hur det är för dig, om du är lik mig, om du har en chans att få hjälp, få läka, om du har kraften att ta dig igenom ditt inre kaos för att hitta ut på andra sidan. Men jag tänker att om jag kunde, då kan det inte vara omöjligt. Jag är också bara en människa. Jag var också bara en trasig spillra, ett ingenting. (Jag var också utan det jag behövde).

Det är bara en sak som kan göra att det inte finns en chans att ditt liv blir bättre, och det är om du ger upp det, eller om någon annan tar det ifrån dig. Så länge du har ett liv kan det förändras. Jag vet inte om det kommer bli bra. (Jag vet inte ens vad bra betyder idag). Men jag vet: allting är i rörelse och inget står så stilla som man kan tro. Och det finns öppningar i det. Öppningar som kan leda till något bättre, mer meningsfullt, till något helare.

Du behöver förmodligen hjälp. Och kanske är det där det mest hopplösa och uppgivna i mig finns. Trötthetens kärna. Jag vill säga: det är klart att du kommer få den hjälp du behöver. Men det är allt annat än klart. Det är förmodligen mer sannolikt att du inte vinner på lotteriet, i alla fall inte meddetsamma. Behöver du mycket hjälp är det troligt att du får kämpa, och kanske får du ändå inte vad du behöver.

Det finns hjälp som kan få antalet flashbacks att minska avsevärt, och kanske försvinna helt. Det finns människor som vet vad splittring går ut på, och kan hjälpa delarna att samarbeta, som kan hjälpa dig att bli hel. Det finns människor som jobbar med vårdande yrken som har mänskligheten i centrum, och där du får vara dig själv med allt du är. Med allt det stora och unika och fina som just du bär på, och med alla minnen, all smärta, all outhärdlighet.

Det är inte säkert att du får träffa någon av dem, det är inte säkert att du får chansen. Jag vill inte säga det, men jag säger det, för det är så det ser ut. Systemet nu är inte till för såna som oss. Och även om kunskapen om traumatisering ökar, så dras saker allt hårdare åt. Det finns en risk att de försöker straffa, pressa och tvinga dig att må bättre, istället för att hjälpa dig. Kanske går du sönder av det. Kanske orkar du aldrig mer resa dig.

Jag vet inte. Jag vet inte hur ditt liv kommer se ut, din resa, din väg. Jag önskar jag kunde säga: gör såhär så får du hjälp. Men jag vet inte hur. Om du inte har pengar nog att köpa dig vad du behöver. Jag önskar jag kunde säga: det kommer bli bra. Men jag vet inte längre om jag tror på de orden. Det kan bli bättre, så länge du lever finns den möjligheten. Det finns människor som vet hur man gör för att hjälpa. Det är sant. Jag vet det, det handlar inte bara om tro. Men det är också sant att systemet hårdnar. Att såna som vi offras, räknas bort, blir utan betydelse. Att såna som vi dör, och att systemet inte tycker att det har någon betydelse.

Jag vet inte. Om det kommer bli bra. Jag önskar att det kommer bli bättre. Men ibland blir jag bara så trött. Ibland orkar jag inte tro. Jag vet faktiskt inte. Hur mycket hopp det finns anledning att känna.

Men kan du klara av det, på nåt sätt alls, så låt bli att dö. Det finns en chans då. Kanske blir det bättre. Kanske blir det bra.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet.

"Ja, jag måste berätta. Först: inte kan jag berätta allas historia? Nej, sannerligen inte. Jag berättar min. Under dagen har jag igen jagat efter mig själv, nervöst bläddrat bland TV:s kanaler, plockat bland böcker och anteckningar. Det som är sant blir alltid så omänskligt. Alfabetet är ett grönskande vansinne; det skjuter hela tiden nya skott och finner nya vägar.
/.../
för att kunna överleva på botten av mig själv var jag plötsligt tvungen att återskapa min historia. Ja, det är möjligt att det är helt ointressant, men så är det nu: ingenting kan också det bli för mycket.
/.../
En människa blir också alla dessa handlingar som bara tänktes och som aldrig utfördes. Godheten. Oförmågan att bryta sig ur sin egen etiska isolering. Att jag var där, att jag inte kunde göra mer än detta: att fråga vad det är för en dödslåga vi matar med våra egna liv? Jag vet inte om jag skall tända upp mörkret eller blända ner ljuset. Jag tänker på mina vänner, tänker på att allt står i rörelse, att det enda som är beständigt är att jag hela tiden måste söka mig mot min egen frihet."

Kristian Lundberg igen. Slutet av yarden. 


En liten fortsättning på förra inlägget:

Jag ser allt med andra ögon nu, jag vet vad som är verkligt, jag är förankrad i det, ändå blåser jag iväg ibland, in i moln av tvivel. För ett tag sen träffade jag en ny läkare. Som istället för att se mig och lyssna på mig, såg sina egna förutfattade meningar och sjukdomsförklarade allt hos mig. Eftersom hon inte betedde sig på ett sätt som ingav något förtroende alls, blev orden i mitt sjukintyg ord som handlade om paranoida försvar, personlighetsstörning, och formuleringar som lät som att jag inte alls kunde organisera mina tankar. (Vilka ord som hamnade i min journal vet jag inte än). Jag vet att det inte hade något med mig att göra, de orden, och ändå. Ändå måste jag ägna dagar åt att kämpa mot dem, tvivla på mig själv och allt jag vet om mig. Alla auktoriteter som så många gånger använt sin makt till att inte lyssna fanns där, kvar inuti mig, och de är ju så överens. Om att jag inte förstår någonting, att det är en absurd idé att ens lyssna på mig. Det fattar ju vem som helst att min verklighet inte är verklig. Varje gång måste jag kämpa mot dem alla, för att nå mig själv igen.

Det handlar inte om att allt är bra nu. Allt är inte bra nu. Och det handlar inte om att jag är fri från det gamla, det återkommer till mig när jag är i situationer där andra har makt över mig, framförallt om jag är i situationer där makten används på ett dåligt sätt, eller när min verklighet suddas ut och mina upplevelser viftas bort som om de var fantasier. Det är något annat som är det viktiga. Jag har mig själv nu, och jag befinner mig inte längre vid en avgrund, jag riskerar inte att gå under, det finns trygg mark även när jag tappar bort mig. Min inre värld är byggd med helt andra regler, och det finns en grund jag kan stå på. Jag är bättre på att hitta tillbaka till mig och det jag vet är sant, även om kamperna är tröttsamma att behöva orka. Det låter som nästan ingenting, som att finnas bara. Men har man aldrig förut gjort det med självklarhet är det är allting. Och på alla sätt annorlunda än mitt liv var de första 25 åren.

För mig blev terapin detta: att hitta mig själv och göra mig till min. Att inte ge andra rätten att ockupera mig eller bestämma vem jag är. Att leva ett liv som är mitt. Att finnas utan att hela tiden kontrollera risken att gå under, ångesten, smärtan, kaoset. Att tro på att jag får finnas. Att se mig själv, mitt liv och mina relationer med andra ögon, och finnas i dem på andra sätt. Att kunna finnas i närhet. Att inte vara rädd oavbrutet. Att sluta skada mig, sluta vilja dö. Att vilja leva, och att se mitt liv som en gåva att ta hand om.

Jag kan nog inte säga hur det är att ha sig själv, om man aldrig tidigare haft det, så att du kan förstå vad det betyder, om du är en sån som alltid haft dig själv, aldrig blivit ockuperad till den grad att du inte fick plats där, innanför din hud. Men det är så grundläggande. Allt liv måste på något sätt börja där, med att finnas. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat nå dit om jag inte fått terapi, om jag inte fått den chansen och den hjälpen i mitt läkande. Om jag inte fått stanna hos samma person i flera år, ganska många år.

Och om någon har förutfattade meningar om terapi och hur ineffektiv psykodynamisk terapi är, om du just nu sitter och muttrar något om hur mycket bättre det varit om jag fått evidensbaserad vård av en nyare sort, så kan jag putta lite på dina fördomar genom detta: den terapeut jag hade var inte psykodynamisk, hon tillhörde de kognitiva. Jag vet inte om det var det som spelade störst roll. Vilken skola, vilka modeller för att förstå kaoset, för att kunna hitta nya glasögon att se mig själv genom. Jag tror det var något annat som var det viktiga. Att bli sedd. Att få finnas hos någon. Att få vara behövande, beroende och sårbar. Och att inte bli skadad. Att få dela det svåraste och trasigaste, och att det inte blev använt för att göra mig illa. Att bli mött där jag var.

Jag hade aldrig varit med om det tidigare. Därför kunde det förändra mig på djupet.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Det var aldrig mitt fel att jag mådde dåligt.

Jag tänker så mycket på det som varit. Ser tillbaka på mitt liv och det är som om jag har andra ögon nu, som om jag ser andra saker, förstår saker, det är så mycket som faller på plats, som jag förut inte ens såg att de var fel. Jag inser att det aldrig varit mitt fel att jag mådde dåligt. Jag har haft ansvar för hur jag handskats med det, vad jag sagt, gjort, de val jag gjorde på vägen. Men inte detta: all smärta, all trasighet, att år har gått åt till att bara överleva, och fler år för att ta mig vidare, till ett liv som handlar om att leva. Inte överleva. Det är så stor skillnad.

Jag läser inlägg på twitter som handlar om att inte tro på insiktsterapi, och jag förstår det inte. Jag tror insiktsterapin blivit ihopblandad med metoden av fria associationer. Aldrig någonsin har jag gått i en behandling som handlat om fria associationer, jag har fått för mig att det inte finns så många såna behandlingar nu, men jag vet inte. Det jag vet är att insikterna jag fått med hjälp av terapi är det som förändrat mitt liv, det som vänt upp och ner på allt. Så det äntligen kunde bli på rätt håll. Så jag kunde se med ögon som ser det verkliga. Utan den hjälpen, utan det som lärde mig hur man gör för att nå sina insikter... Kanske hade jag klarat mig ändå. Men jag stod på kanten till avgrunderna och det blåste så mycket och inte förrän jag fick hjälp att ta mig därifrån kunde allt bli annorlunda. Det spelade roll att lära mig ångesthanteringsmetoder, det var lättare att inte falla när jag kunde andas, sova, äta, finnas, trots allt. Men jag stod fortfarande kvar där, på kanten. Och jag visste att det är svårt att orka balansera ett helt liv, att det är en kamp utan paus. Jag är så tacksam för att jag fått hjälp att ta mig därifrån.

Ibland kommenterar någon och säger att jag ska skriva om positiva upplevelser av psykiatrin. Mina mest positiva upplevelser handlar om detta: att någon fanns som mötte mig där jag var, och som hjälpte mig därifrån. Som inte bestämde åt mig att det var ett lagom mål att förbättra mina metoder för att handskas med undergången, utan som hjälpte mig att hitta ett annat sätt att leva. Som var beredd att höra det som var hemskt, det som slet mig i bitar, som hjälpte mig att förstå. Utan delandet, utan en trygg relation, utan insikterna hade jag stått kvar där, på kanten, och kämpat. Och vacklat.

Jag läser Kristian Lundberg. Jag läser yarden igen, jag läser poesi, jag slukar allt och vill alltid få finnas i hans språk. Det är något med att han befinner sig i den stad som är min, han går på gator som jag vet vilka de är. Det är något med körsbärsblommor som blåser fram på S:t Knuts väg, det är något med att känna sig hemma. I orden, världen. Mest handlar det inte om vägarna, blommorna, Malmö. Mest handlar det om något annat. Hans mamma insjuknade i schizofreni när han var barn. Det är något med overkligheten, med att använda skrivandet och orden för att kontrollera kaoset, för att fånga det som faktiskt är verkligt, och att det är något man måste anstränga sig för. Vad som är det som egentligen är verkligt är inte något självklart. Han skriver om resan bort från sjukdomen, ut ur det overkliga, till något annat, och jag tänker att vi är lite lika. Samtidigt som ingenting är samma.

"Är resan in mot tillfrisknande lycklig? Nej, nästan aldrig. Varför gör man den då? För att det är oundvikligt. För att alternativet är värre."

Jag växte inte upp med någon som var psykotisk, men det är något med övergrepp och tystnaden kring dem som gör att verkligheten kan bli skev. Om man är liten tar man på sig så mycket ansvar som inte är ens ansvar. Man hamnar lätt i att bära så mycket obegripligheter och smärta och kaos, utan en chans att förstå hur det skulle ha varit, eller hur man kan ta sig ur det. Jag visste inte ens att det fanns ett alternativ, hur skulle jag kunna veta det? Det var många år senare som jag insåg det, att det fanns något annat. Att det gick att ta sig ur det.

Jag fick hjälp och det var genom psykiatrin. Men det är inte självklart. För det mesta har psykiatrin varit ännu mer makt, ännu fler människor, som använt sin auktoritet för att göra verkligheten ännu skevare. Det är så lätt att gå vilse om man inte har någon grund att stå på, och utan insikter tappade jag lätt bort mig. Inget var konstant, vad som helst kunde vara verkligt, och det fanns inget att luta mig mot. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara hur det är att leva i en sån värld. Det är surrealism, och att hela tiden försöka ha en ordnad yta, försöka klara av att leva som om allt var normalt, och det gör surrealismen ännu större, för att det blir ett så stort glapp. Och det där glappet kan slita en i bitar till slut. Skillnaden mellan det liv man lever som ser ut att fungera, och hur allting är kaos och snett och obegripligt. Oändligt mycket smärta och mörker.

Nu har jag insett att det aldrig var mitt ansvar, att det fanns ett glapp, att jag mådde dåligt. Jag var utsatt för hemska saker, och av det blev jag skadad. Det är inte svårare än så, och samtidigt finns det inget alls som är enkelt i det.

Att jag mådde dåligt var aldrig mitt fel. Det handlade aldrig om att det var nåt fel på mig från början, det handlade inte heller om att jag inte ansträngde mig eller försökte må bättre. Jag kämpade med alla krafter jag hade, ofta ännu mer än så, och det räckte inte. Jag önskar mig att vi hade en vård där man kunde se värdet av att hjälpa människor att förstå det som varit, hur det varit, och varför. En vård som också på det sättet hjälper människor ut ur den smärta, det kaos och det sjuka de befunnit sig i. Vi är många som varit vilse så länge vi kan minnas, vi är många som inte fick en grund att stå på. Vi behöver också hjälp, vi behöver också bli sedda, få vara verkliga. Vi finns.

Jag vill säga: det är möjligt att läka. För det är det. Jag vet att det är det, eftersom jag har gjort det. Jag vill också säga: det är så många som inte får chansen, som inte har det stöd och den hjälp de behöver. Det är så många som ger upp och dör. Jag är glad att jag inte gjorde det. Och jag är så oändligt ledsen för att psykiatrin för det mesta lagt ansvar på mig för saker jag inte haft makt över, istället för att hjälpa mig att se hur det var, och att hjälpa mig att ta mig därifrån.

Det borde varit annorlunda. Vi borde åtminstone sträva efter att det ska bli annorlunda i framtiden. Behöver man hjälp på djupet skulle psykiatrin åtminstone kunna bekräfta detta, även om det inte finns möjligheter att ge hjälpen. Att lägga ansvar för att någon mår dåligt på den som sliter med sitt inre kaos, kan vara den sista droppen. Det som gör att det till slut inte finns något hopp kvar.

Jag vet nu att det var fel, så mycket av det jag fick höra, så mycket av det bemötande jag fick. Det var aldrig mitt ansvar att jag mådde dåligt. Det var inte det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.