Ge upp.

Jag tror inte på det överdrivet positiva. Det som handlar om budskap av typen "Du kan välja vilket liv du vill leva" "Du kan bli vad du vill" "Du kan välja att må bra" "Allting är möjligt om du bara tror på det".

Vissa människor kan säkert välja, de som haft lyxen att födas i ett land med åtminstone ett hyfsat välfärdssystem, de som haft trygghet när de varit små och fått ett stabilt jag, de som haft en ekonomisk buffert redan från början, och har nåden att inte drabbas av någon allvarlig sjukdom. Jag kan tänka mig att de kan välja ganska mycket, ganska fritt. Ändå. Vad som helst kan de ju inte välja. Har man inte en särskild talang kan man inte bli nästa Zlatan. Det spelar ingen roll hur mycket träning man lägger, eller hur mycket optimism och god vilja.

Och framförallt, de där budskapen om möjligheterna, om valen. Det blir som att baksidan blir att de säger mig att jag har valt detta. Som att jag har valt att bli traumatiserad och att leva mitt liv med konsekvenserna av det. Med smärta, ångest, myndighetsstrul, omyndigförklaranden från psykiatrin, ett liv som ofta varit en kamp varje dag. Som att jag skulle ha valt att knappt orka ta mig ur lägenheten på tre år pga att jag är sjuk på ett sätt som ligger mittemellan fysiskt och psykiskt, vilket gör det i stort sett omöjligt att få vård, eller ens att bli trodd i att jag mår som jag gör. Att jag skulle ha valt att vid 32 års ålder behöva hemtjänst för att mitt liv alls ska fungera.

Skulle jag haft chansen att välja fritt skulle jag valt något annat. Jag lovar. Men jag hade aldrig den chansen, möjligheterna är aldrig obegränsade och oändliga, oavsett hur många böcker som trycks på ämnet eller hur många gånger vi försöker lura oss själva och varandra att tro på det.

Det betyder inte att det inte går att göra några val alls, att man är maktlös inför allting. Jag gör val utifrån de förutsättningar mitt liv gett mig, på samma sätt som du har möjlighet att göra val utifrån de förutsättningar du fått.

För mig har det blivit centralt att ge upp. Jag vet, det är motsatt budskap mot det överoptimistiska. Men det handlar inte om pessimism. Det handlar om att möta mitt liv som det är, och göra valen utifrån det. Istället för att kämpa mot mitt liv, hata det för att det inte erbjuder alla de möjligheter som det kunde gjort (borde gjort).

Jag tycker absolut inte att man ska ge upp innan man försökt. Vill du bli nästa Zlatan, så träna järnet några år, och se vad som händer. Kanske är du nästa stjärna, du kan inte veta innan du provat. Men visar du inga tecken på att ha talang kanske du ska ge upp. Du kanske inte kan bli nästa Zlatan. Men du kanske kan bli något annat, som passar ihop bättre med den du faktiskt är, och de möjligheter du faktiskt har. Du behöver inte ens sluta spela fotboll, det är bara att ge upp det som inte är förankrat i verkligheten jag tror är viktigt. Inte innan man testat, men sen. När det inte går trots att man testat. Då är det läge att stanna upp, fråga sig vad man egentligen håller på med, och om det är en bra idé att fortsätta. Min gissning är att det oftare än vi tror är en bra idé att ge upp.

Det handlar inte om att vara negativ. Det handlar om att öppna för möjligheter i det liv man faktiskt lever, istället för att leva på en dröm, och i konflikten som blir när drömmen och verkligheten inte matchar. Mest handlar detta kanske inte om ifall man är nästa Zlatan eller inte. De flesta vet nog redan att vi inte är det. Det finns andra saker som kan vara vettiga att ge upp.

Jag försökte klara min vardag själv. Försökte orka tvätta, diska, städa, laga mat. Fast jag inte orkade. När det blev för tungt lät jag bli, och mådde dåligt av att det blev skitigt, av att jag inte hade rena kläder, att allt handlade om att jag måste orka tigga till mig hjälp. Jag hatade att inte klara det själv. Jag borde ju klara det. Herregud, att ta hand om ett hem är ju nåt alla klarar. Men att nästan alla klarar det eller att jag tyckte att jag borde klara det, var inte samma sak som att jag faktiskt gjorde det.

Till slut gav jag upp. Och sökte all hjälp jag kunde komma på, all som fanns att få, för att mitt liv skulle kunna bli annorlunda. För det var så. Bara genom att ge upp kunde det förändras på allvar. Jag hade kunnat lägga ganska många år till på att kriga mot den verklighet jag lever i. Men det hade förmodligen inte tagit mig nånstans. Bara längre in i bitterhet och ilska.

Att ge upp är ett bättre alternativ. Man måste inte orka allting själv. Man kan inte orka allting själv. Man kan inte välja förutsättningarna för det liv man har, man kan inte välja glädje, lycka, välgång. Men man kan välja att ge upp ibland.

Och det är bra att göra det. Behöver du hjälp, sök hjälp. Klarar du inte det du tänker att du borde klara, så kanske det inte är för att du är dålig. Du kanske inte kan klara det, helt enkelt. Man kan inte klara allt. Men man kan alltid ge upp. Det alternativet finns där. Alltid. Och att ge upp kan göra att något nytt öppnar sig och tar sin början. Något helt annat än det du drömt om. Något bättre.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.