Problemet med statistik.

Jag förstår att det är en vettig tanke att utvärdera, följa upp och kolla av hur bra effekt olika behandlingar har. Att det drivs forskning och satsas mer på sånt som verkar ha bättre effekt. Det är gott.

Vad gäller psykiatri är det ändå lite mer vanskligt än i annan vård att bedöma om en behandling har effekt.  För vilken är den eftersträvade effekten? Ökad arbetsförmåga? Minskning i symptom? Ökad tillit? Eller bara att patienten är nöjd? Och vem avgör vilken effekt som är den viktiga, den vettiga att fokusera på?

Som exempel kan vi ta den här undersökningen om rehabgarantin. Denna insats handlade om KBT för människor med psykiatriska diagnoser, och MMR för smärtpatienter, och syftet var rehabilitering, att färre skulle hamna i långtidssjukskrivningar.

Det visade sig tex att de som deltagit fått fler sjukdagar än kontrollgruppen. Av de som gått i KBT och inte varit sjukskrivna innan behandlingen började blev 6% sjukskrivna hela året efter. Vad gäller MMR-patienterna är siffrorna ännu högre.

Så. Man kan använda utredningen och statistiken för att utropa detta till en flopp.

Fast. Undersökningen visar också att patienternas upplevda stress, ångest och smärta har minskat. Hur det ligger till med den minskningen i förhållande till kontrollgruppen står det inget om i artikeln med referatet. Men det skulle åtminstone kunna vara så att patienterna som fått behandling faktiskt blivit bättre i sina sjukdomstillstånd på ett djupare sätt. Och det skulle i sin tur kunna betyda att de faktiskt kommer ha lägre nivå av sjukskrivningar i framtiden, eller åtminstone en bättre livskvalitet. Referensgruppen har högre nivå av förtidspension.

Så. Det skulle lika gärna kunna vara så att patienterna som fått behandling faktiskt kommer vara mer arbetsförmögna, om man ser över en längre tid. Det är inte en tillräckligt djup eller stor utredning för att få svar på hur det egentligen blev (och det har inte gått tillräckligt med tid för att kunna se det). Det jag ville få fram var mest att samma utredning och samma statistik kan användas för att bekräfta rakt motsatta saker. Och då är ändå fokus bara på arbetsförmågan. Skulle man blanda in fler variabler och fler olika utredningar är det såklart ännu svårare att slå fast något med säkerhet.

Ofta finns det också saker dolda, som inte presenteras när man använder statistik för att hävda vad som är mest rätt. Vad gäller den här utredningen visade det sig tex att nästan en fjärdedel som började i KBT hoppade av, och att det dessutom var så att 69% av de som varit del av rehabgarantin avböjt att vara med, och därför inte finns med i slutsatserna kring hur bra eller dåligt det funkat. (Läs om det här).
Hur och vad man frågar, och med vilket syfte man läser resultaten är avgörande för vad man får för svar.

Jag har deltagit i en handfull utvärderingar av den vård jag fått. Det har varit acceptabel nivå på hur de varit utformade, men det har alltid funnits brister. Såna basic brister som att "vet ej" ruta ofta saknas när man kan välja mellan "ja" och "nej", men också värre brister. En av de största är att helhetsperspektivet inte funnits med. Inte någon gång. Antingen har det handlat om att svara på hur jag upplevt det senaste mötet med min behandlare, eller så har frågorna sträckt sig över max ett halvår. Det handlar alltid om just den aktuella vården, och hur bra den är. Det handlar aldrig om ifall jag tycker att den är tillräcklig. Aldrig hur vårdinsatserna blivit som helhet.

Att en viss behandlingsinsats är bra, att jag upplever den behandlaren som kompetent och att jag blir mycket hjälpt av det vi gör känns ju bra att få förmedla när det är så. Men det upphäver ju inte att jag tycker att psykiatrin är ett dåligt system som vilar på konstiga värdegrunder, att ett allmänt omyndigförklarande av mig är standard, och att jag i stort tycker att psykiatrin gjort en del skada i mitt liv. Men det kommer aldrig med, för det frågas det aldrig efter.

Sålänge jag inte har tillgång till frågorna och alla siffror som sammanfattar svaren ställer jag mig skeptisk till det som presenteras som sant eftersom det vilar på statistik. Det finns alltid hål, det finns alltid saker som man inte frågat om, och framför allt finns det alltid utrymme för tolkningar av resultaten. Tolkningar som den personen gjort som sedan utbrister "men det är såhär" och förväntar mig att jag ska tro på det.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.