29 mars 2012

När det som är vardag för er verkar vara en värld av manipulationer och halvlögner för mig.

Det allra första inlägget jag skrev på denna bloggen var När det som är vardag för er är en konstig och främmande värld för mig. Om otydligheten. Obegripligheten i hela systemet. Jag har hela tiden tänkt att jag ska skriva en fortsättning på det inlägget. Men det har funnits så många trådar, så mycket att skriva om, så det har inte blivit. Men nu blir det av. Och kanske blir det nu lika mycket en fortsättning på de två senaste inläggen (detta och detta).

Jag efterfrågade tydligheten. Att informera patienter om vad olika sorters samtal går ut på. Öppenheten i att faktiskt ge patienter en chans att förstå vad vården handlade om. Att informera om vem som har vilken utbildning, och vad deras uppgift i mitt liv kan vara. Vilken hjälp man kan förväntas få av olika personer i olika roller. Vad specifika möten går ut på, hur ett bedömningssamtal är upplagt.

Det kan låta som en självklarhet att ge sån information. Men för att tycka att det är vettigt måste man tillskriva patienten en intellektuell förmåga att förstå, och själv ha medkänsla nog att se hur otryggt det kan vara att inte veta vad saker går ut på. Att det påverkar vilka svar man får. Missförstånden behöver inte vara tecken på den ena eller andra diagnosen. Ofta blir det så, framförallt med läkare. Frågas det om något och man svarar på något annat, eller för kort, blir det tecken på ens problematik. Svarar man istället för mycket, berättar mer än vad som är rimligt i situationen, ses det som tecken på annan sorts problematik. Ibland är det nog rimligt med såna tolkningar. Men ibland kanske det bara betyder att patienten inte hänger med, inte har koll på vad som är rimligt i sammanhanget, eftersom sammanhanget är helt nytt.

Det är lätt att tro att någon vill att man ska berätta om de säger "vill du berätta om detta?". Har man aldrig varit i bedömningssamtal förut är det omöjligt att veta hur kort och på vilket sätt det "normala" berättandet i denna situationen är. Det är också lätt att svara på fel sak, om man inte förstår frågan. Om orden är konstiga, nya, om man inte förstår vad det egentligen frågas efter, eller varför. Sånt kan göra att man dröjer med svaret, eller svarar för lite.

Det kan låta som en självklarhet att denna sortens missförstånd och otydlighet skulle vara något man strävade efter att få bort. Men jag har tvärtom upplevt det som att det är ett utrymme man vill ha. För det  är plats där läkaren kan läsa in vad som helst. Otydligheten är en chans att få bekräftelse för i stort sett vilken diagnos som helst, och för läkare verkar det ofta vara viktigare att få bekräftelse på att man hade rätt kring den diagnos man först trodde patienten hade, än att faktiskt se patienten i helhet (och kanske behöva erkänna att första tolkningen baserades lika mycket på fördomar som på den verkliga personen, och därför blev fel).

Att inte informera om vem som har vilken utbildning ger också utrymme. Att berätta för patienterna vilka uppgifter olika grupper i personalen har skulle innebära risken att de märkte att det inte följs. Att det i praktiken bedrivs en del terapiliknande samtal av personer som inte har utbildning för det. Att det i praktiken är skötare (och i viss mån sjuksköterskor) som iakttar, bedömer och värderar vikten av olika symptom, och sen rapporterar till läkaren. Som är den som officiellt gör bedömningen om vilken problematik någon har, men som träffar patienterna väldigt lite.

Det finns en fara med att sudda ut gränserna. Låta arbetsuppgifterna hamna hos någon som inte har rätt kompetens. För skötare har inte kompetens nog att bedöma symptom, sätta diagnoser. Det ingår inte i deras utbildning, och när det i praktiken är de som gör det, och läkaren mest litar på dem, finns det risk att saker feltolkas eller att man bortser från saker som är viktiga. Speciellt när det är patienter med komplex problematik. Och terapisamtal är en svår sak, med ganska stora risker inbyggda. Har man inte utbildning för det ska man inte ha den sortens samtal med folk. Att lyssna på det de berättar är en annan sak. Att ge stöd i hur man kan få en fungerande vardag, och kanske hjälpa till med ångesthantering, det är bra. Men inte att dra i svåra saker, att analysera, att ge sig in på djupen. Ifrågasätta eller försöka komma igenom försvar. Det hör hemma i terapi.

Det här är ingen svartmålning av skötare. Jag har träffat en del som varit väldigt bra och hjälpt mig massor. Det är en svartmålning av systemet. Och jag skulle chansa på att en del uppgifter hamnar hos skötarna just för att de har minst utbildning. Att det blir för att avlasta de andra.

Det borde vara självklart att den med rätt utbildning sätter diagnoser, har terapisamtal, gör de svåraste sakerna. Men också i detta har jag uppfattat det som att utrymmet som blir, är någon man anser sig behöva. För att ha en "effektiv" vård. (För att spara pengar).

Jag har också upplevt det som att man medvetet tänjer på begreppen, för att få det att se ut som något annat än det är. Min första tid inom psykiatrin försökte jag få någon att prata med. Jag hade inte koll på skillnaderna, visste inte olikheterna mellan en kurator, en samtalskontakt, en psykoterapeut eller en psykolog. Det var inte svårt att förstå att det jag ville ha var samtal där jag fick prata om mitt liv. Om saker jag upplevt som svåra. Men jag använde fel ord, och det kunde användas mot mig, eller som utrymme för att manipulera verkligheten.

Inom slutenvården var min samtalskontakt en skötare. Sen fick jag en i öppenvården. Hon var sjukgymnast. Jag fick höra att man inte skulle hänga upp sig på titlar. Att alla inom psykiatrin hade nog med utbildning för att ha samtal. Skulden för att samtalen inte gav så mycket lades på mig, jag kanske inte kunde prata helt enkelt, det kanske inte var den hjälpen som kunde hjälpa mig?

Delvis trodde jag på dem. För jag hade svårt för att prata och samtalen funkade ju inte så bra. Efter ett tag fick jag erbjudande om bildterapi. Eftersom jag nu ville ha terapi, och inte verkade vara så bra på att prata. Terapeut lät bra, tyckte jag. Det lät som rätt titel. Fast jag visste ju inte att man kan kalla vem som helst för terapeut. Och bildterapeuten jag gick hos var inte psykoterapeut som använde sig av bilder, utan arbetsterapeut med nån vidareutbildning. Vilket såklart inte behöver vara något fel. Felet var bara att hon framställdes som om hon var psykoterapeut. Det ordet användes inte, ingen kallade henne något annat än terapeut, men det var uppenbart för nån som alls brydde sig om vad jag sa vad jag frågade efter, och de fick det att verka som om jag fick det jag bad om. Och som att jag bett om fel sak när det inte funkade.

Lite senare fick jag en psykologkontakt. Och tänkte att äntligen! Nu skulle jag få prata om det som varit hemskt. Psykolog kunde man ju inte kalla vem som helst. Så mycket hade jag förstått. Och läkaren som sett till att jag fick psykologkontakten hade pratat om jagstärkande terapi och sånt. Det lät rätt. Fast när jag satt där med psykologen visade det sig att jag fortfarande inte fick prata om något annat än nuet och mina symptom och hur jag skulle handskas med dem. Och det blev samma igen. De fick det att framstå som att jag fick vad jag bad om, de förvrängde mina ord eftersom jag inte hade tillräckligt med koll för att önska något med exakt rätt ord.

Det hade varit så mycket bättre för mig om de var ärliga och tydliga, istället för att ta orden jag sa och tänja på dem tills de betydde något helt annat, och sen göra mig ansvarig för den förvrängda versionen av mina ord, och den önskan de tolkade in i dem. Det hade varit bättre om de stod för att de inte tyckte att jag skulle beviljas den sortens samtalsbehandling som jag ville få. De kunde ha sagt att de inte trodde att det passade mig, eller helt enkelt att det var dyrt och inte fanns resurser för det. De kunde mött mig på riktigt, som om jag var en vuxen människa man kunde prata med.

Jag tycker fortfarande tydlighet och ärlighet vore det bästa. Även om psykoterapi är dyrt, så kan jag inte tänka mig att det är kostnadseffektivt att lura på någon en massa andra kontakter och behandlingar, för att det ska framstå som att man fått det man bett om. De flesta är för smarta för att bli lurade, man märker ju skillnaden. Jag tror det mest leder till att folk känner sig svikna av systemet. Med en ärlighet hade det kunnat finnas ett förtroende trots allt. Om de sagt "vi kan inte ge dig det du ber om, men du kan få detta istället" hade jag kunnat välja om jag trodde att det kunde hjälpa mig.

Oavsett om jag valt att delta tror jag att det är ett bättre alternativ. Att börja i en behandling som man tror ska vara något annat än den är, att bli manipulerad, undanhållen information och få ansvar för saker där man inte har någon makt, är bara maktmissbruk. Och jag önskar bort det.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.

2 kommentarer:

  1. Hej!

    Som nyexaminerad psykolog i psykiatrin vill jag tacka för den inblick i dina upplevelser du ger, det är värdefullt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittat hit, och glad att det ger dig något att läsa.

      Radera

Inlägg utvalda av slumpen