Saker som kan hända om man bestämmer sig för att en del problem inte existerar.

(Detta inlägget är delvis en fortsättning på det här inlägget).

När jag blev utskriven den där första gången var jag inte betrodd att ha hand om mina mediciner själv. Jag fick gå och hämta för en vecka i taget. Det tycker jag är en vettig sak att erbjuda. Att skriva ut hela paket av flera olika preparat hade varit både riskabelt och triggande för mig. Det var skönt att inte ha fler tabletter än jag skulle ta. Det fanns ett lugn i det. Att inte behöva ta allt ansvar själv, att få bli skyddad från åtminstone något av det ohanterbara.

På den mottagningen jobbade de i team, det är väl så det brukar vara. Läkaren träffade jag bara ibland, ganska mycket gick genom kontaktpersonen, som kunde prata med läkaren och sen ge mig besked. I öppenvården var min kontaktperson inte skötare utan sjukgymnast. Medicinerna fick jag av en sjuksköterska som jag träffade bara för att få medicinerna. Vi pratade aldrig. Alltså mer än att hälsa, och om det var något med vilken tid jag kunde komma.

Eftersom jag blev så seg i huvudet av medicinerna att jag knappt kunde ha något normalt liv, funderade jag efter ett tag på om jag kanske kunde trappa ner någon av dem. Efter att ha pratat med kontaktpersonen, som pratade med läkaren, fick jag godkänt att göra det om jag lämnade in redogörelse för hur mycket jag trappade ner. Skriftligt, så kunde hon ge det till läkaren, så kunde han se så allt verkade vara i sin ordning lite efterhand, och ha koll, eftersom det ju var han som var ansvarig för min medicinering.

Jag gjorde precis som de sa, och var helt ärlig i mina redogörelser för hur mycket medicin jag tog. Först sänkte jag ett preparat, sen tog jag bort det helt. Sen sänkte jag en av de andra medicinerna, och jag tror att jag hann ta bort också den.

När jag sänkt den första medicinen fick jag ändå lika många tabletter av sjuksköterskan. Jag tänkte att det kanske tog en vecka innan beskedet om den nya doseringen nått fram till henne. Fast nästa vecka fick jag också lika många som jag brukade. Det vill säga dubbelt så många som jag tog. Och det fortsatte så. Jag fick lika många tabletter, men tog färre och färre.

Jag förstod att jag måste säga något om det. Att det handlade om mig, att jag måste göra så jag inte fick för många. För nånstans på vägen hade det blivit borttappat. Men jag kunde inte. Som jag var då så kunde jag inte ta plats. Jag kunde inte be om hjälp. Det hade varit ett problem redan på avdelningen. Öppenvården byggde inte på samma sätt på att jag måste be om hjälp. Jag hade mina bokade tider, någon frågade hur jag mådde, då kunde jag svara. Åtminstone något litet.

Men sjuksköterskan pratade jag aldrig med. Hon sa hej, gav mig påsarna med mediciner, sen var hon redan på väg till något annat. Om jag skulle få något sagt skulle jag behöva ta plats. Det var inget jag fick automatiskt. Jag var tvungen att ta den. Och jag samlade mig och samlade mig och tänkte att jag verkligen skulle göra det, och klarade inte att våga i precis rätt stund. Nästa vecka var det likadant. Jag misslyckades.

När det gått några veckor vågade jag inte säga något längre. För jag tänkte att de skulle bli så arga på mig. Ställa mig till svars för att jag inte sagt något. Jag kunde ju inte, klarade inte det. Men inte en enda gång hade någon inom psykiatrin tagit det på allvar. Att inte kunna ta plats var ett problem som inte existerade. Det var ju ingen konst, bara att göra det! Varför trodde jag att jag inte kunde det?

Jag trodde att jag inte kunde det, för att jag inte kunde det. Jag kunde inte det för att jag aldrig lärt mig att det var ok.

Det fanns inte i deras värld, alternativet att man inte skulle kunna det. Så jag visste att jag skulle få ansvar lagt på mig för att jag inte sagt ifrån, för att jag fått för många tabletter i flera veckor. Jag visste att de skulle bli arga, visste att det skulle hamna hos mig. Att jag kanske skulle ses som att jag inte samarbetade. Jag hade redan lärt mig att det bestraffades. I form av att det blev svårare att få någon behandling alls, eller i form av att jag blev ännu mindre lyssnad på, ännu mindre trodd.

Så jag slutade försöka klara av att säga något, och började hoppas att ingen skulle komma på det. Det var såklart inte hållbart i längden. Jag förstod också att det skulle komma fram förr eller senare. Och det blev ytterligare en sten av ångest att bära på.

Jag gick dit varje vecka, fick många fler tabletter än jag tog. Jag la påsarna med tabletterna överst i garderoben och försökte glömma att de fanns. Det gick inte.

Jag vill påminna om att hela arrangemanget med att hämta medicin en gång i veckan handlade om att jag inte förväntades klara att handskas med tabletter. Inte förväntades klara att ha ansvar kring tabletter, eller att hantera att många hemma. Allt handlade om en överenskommelse där jag och psykiatrin var överens om att jag skulle slippa ansvaret i att handskas med fler tabletter än jag tog. Och så hamnade jag med ett ännu större ansvar, med en känsla av skuld och risk för straff, förutom att jag blev ensam med risken i att ha många tabletter hemma.

Högen i garderoben bara växte. Efter att ha släppt taget (som jag skrev om i detta inlägget) hade jag en plan för mitt självmord. Den handlade om de där tabletterna. Jag bestämde hur många de skulle vara innan jag fick ta dem. (Jag ville att det skulle vara många, det var inget rop på hjälp, det var ett seriöst försök att dö). Jag satte en siffra. Och varje vecka gick jag och hämtade nya. När jag gjorde planen var det några veckor kvar tills jag hade så många som jag bestämt.

Efter det var jag kluven. Något i mig ville att de skulle komma på det. Även om jag skulle ställas till svars. För det skulle betyda att de hindrade mig. Jag insåg nog att jag inte skulle klara att trassla mig ur min självmordsplan på egen hand. Att jag inte skulle be om hjälp. Den enda chansen att bryta den var faktiskt att de kom på att de gjort fel med tabletterna. (Att de tog det ansvar de hela tiden haft). Något annat i mig hoppades på att jag skulle få gå därifrån med fler. Att jag skulle få verkställa det jag bestämt.

De kom inte på det. Jag genomförde mitt självmordsförsök. Det fanns fler anledningar till att jag gjorde det. Men att jag valt att berätta såhär mycket om det är att två av de viktigaste anledningarna till att det blev av var dessa två som psykiatrin stod för. Att jag litade på att jag fått bra råd från psykiatrin, och släppte mitt försvar, mitt sätt att kontrollera det destruktiva. Och detta, att jag fick så många tabletter, trots att vi kommit överens om att de skulle befria mig från det ansvaret.

Det är ett sånt svek. Att slarva med människors liv. Med mitt liv. Som om det aldrig var på riktigt, faran för att jag skulle ta livet av mig, som jag kämpade så mycket med. Som att de aldrig trott mig. Eller som att jag inte hade något värde. Kanske spelade mitt liv ingen roll?

Vad som hände sen, när jag tagit tabletterna, fått intensivvård och inte dött? Tog de sitt ansvar och insåg att hoppsan, de hade visst missat något där? Bad de om ursäkt?

Nej. Allt ansvar för att det kunde hända lades på mig. Det tolkades som att jag samlat tabletter i smyg, låtit bli att ta dem enligt ordinationen för att kunna ta livet av mig. Jag sa aldrig "men jag hade ju fått min nertrappning godkänd, jag lämnade in papper där jag helt ärligt redogjorde för den". Jag sa aldrig "det är ert ansvar att detta alls kunde hända, vi hade bestämt att ni skulle skydda mig från risken". Jag orkade inte. Det var så mycket annat som stormade i mitt liv då, och jag var så dålig på att bråka.

Dessutom visste jag ju att de inte trodde på att det kan vara ett problem att ta plats. Att det faktiskt kan vara omöjligt att göra det. Att jag ville, och försökte, men inte kunde. Att jag mådde för dåligt för att klara det. Skulden hade hamnat på mig ändå.

Jag tar självfallet ansvar för mina handlingar, det var min fria vilja som gjorde att jag genomförde det självmordsförsöket. Det var inte psyk som försökte döda mig, det var jag. Men att möjligheten fanns, det bär de skulden till. De tog inte det ansvar de hade, och som vi kommit överens om. De slarvade med mitt liv. Hade jag haft lite mer otur hade de kunnat slarva bort det för mig. Jag är väldigt glad att det inte hände.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.