Saker som kan hända om man inte förstår vad man gör.

Efter drygt ett halvårs kontakt med psykiatrin var jag övermedicinerad, hopplöshetsförklarad och utskriven från avdelningen (där jag varit i drygt 3 månader). Egentligen mådde jag inte alls bättre. Jag kände mig som en zombie som inte kunde tänka klart, och det fanns ett segt motstånd i mig mot att göra något alls, trötthet som var medicinbiverkningar. Jag hade sämre kontakt med mig själv än nånsin förut, och allt var en enda röra. Den enda lösningen jag fått för att hantera röran var mediciner som kunde trubba av allting. Det var bara att med så mycket (och den sortens) medicin kunde jag inte ha ett normalt liv. Jag orkade inte hänga med i ett samtal, fick tvinga mig om jag skulle vara uppe ur sängen, hade inget som kändes ljust eller meningsfullt. Allt var en trög sörja. Jag var en trög sörja.

Jag hade fortfarande i stort sett konstanta självmordstankar, och ångestattacker var det enda som inte hade problem att ta sig igenom det avtrubbade. Ångesten fanns där, och döden höll jag mig i närheten av. Kanske var det mest för säkerhets skull, för att veta att jag alltid kunde komma undan. Jag är inte säker på varför nu längre, jag har tänkt för mycket på den perioden, analyserat den från olika håll.

Jag handskades med mina självskadeimpulser och självmordstankar som jag brukade: med kontroll. Med att förbjuda mig, förhandla med mig, sätta gränser som jag inte tillät mig att gå över. Och när jag tillät mig att gå över en gräns var det efter överväganden, förhandlanden och genomarbetade beslut. Jag vet att bilden av självskadande inte ser ut så, och kanske är vi inte så många som funkar så. Men jag vill ändå vara tydlig med att det varit så för mig. För att peta på fördomarna, de förutfattade meningarna om hur man "ska" fungera. Jag hade självskadeimpulser ofta. Och skadade mig väldigt sällan. När jag gjorde det hade jag förhandlat med mig själv om det och kommit fram till att det var ok. För det mesta tog beslutsprocessen flera dagar, aldrig mindre en än dag. Det handlade aldrig någonsin om att spontant ge efter för en impuls. När jag gav efter för impulserna hade jag redan bestämt att det var ok. Att jag tillät mig att göra det. Hade jag inte bestämt mig för det, gav jag inte efter.

Under mina månader på avdelningen hade jag pratat ganska mycket med en skötare som var min kontaktperson. Jag kan fortfarande uppskatta att hon brydde sig och försökte hjälpa mig. Däremot hade hon, som ganska många andra, problem med att hålla sig inom ramen för sin uppgift. Skötare har inte kompetens att bedriva terapi. Att försöka göra det ändå kanske verkar snällt, men man gör lätt människor illa om man inte vet vad man sysslar med. Och det finns anledningar till att terapeuter har mer utbildning än skötare. Det är en komplex och komplicerad sak att ha den sortens samtal. (Fast den insikten verkar mest finnas hos dem som faktiskt har utbildning).

Jag var väldigt dålig på att visa mina känslor. Som jag var då stängde jag av det mesta när jag mådde som sämst, och även när jag mådde bra visade jag inte mycket. Mitt liv hade lärt mig att det var livsfarligt att vara så sårbar och öppen som man är om man visar känslor. Och på avdelningen var jag rädd och kände mig otrygg, därför stärkte jag det försvaret. Skyddade mig. Kontrollerade mig själv, min yta. Visade sällan något.

Min kontaktperson verkade helt säker på att detta bara var ett hinder för mig, såg inte alls tillgången i mina sätt att skydda mig, det goda som fanns i mitt självkontrollerande beteende, och gjorde vad hon kunde för att jag skulle sluta ha kvar det försvaret. Förutom att jag faktiskt behövde försvaret för att överleva i den situationen, är det ju inte en lätt sak att ta bort ett försvar bara för att nån förklarar för en att man skulle må mycket bättre om man gjorde det. Försvar sitter rätt hårt. Och det har sina skäl. Man har behövt dem för att överleva. Och även om man växt från situationen där de formades, är ens system fortfarande inställt på att man behöver dem, på att man riskerar att dö om man tar bort dem. Så jag fortsatte kontrollera mig själv.

När jag var utskriven satt jag hemma på min säng en kväll och hade världens ångestattack. Det var så slitigt med alla inre förhandlingar, alla sätt jag försökte kontrollera mitt mörker, mina självmordsplaner, mitt destruktiva. Med medicinen blev det ännu svårare, för jag var så trött och seg, det tog minst dubbelt så mycket energi att kämpa med det genom medicintrögheten. Och jag var så trött. Jag orkade verkligen inte mer. Jag såg inget hopp. Men jag fortsatte av gammal vana.

Så tänkte jag på saker som människor på psyk sagt. Om hur man kunde handskas med jobbighet, vad som var bra. De borde ju veta? Och nu var det ju katastrofhemskt. Jag höll verkligen på att ta slut. Jag behövde testa något nytt, göra på ett annat sätt. Det var inte bara kontaktpersonen som bett mig sluta kontrollera mig så hårt. Det var flera andra också. Och jag hörde deras röster, hur de frågade varför jag inte bara släppte taget. Hur de undrade vad som egentligen kan hända, med ett tonfall som betydde att det var fånigt att tro att något alls hängde på min förmåga att kontrollera mig. Mindes hur de sa att inget kan hända, att det inte är farligt.

Så jag släppte taget. Det gick rakt emot min instinktiva känsla. Men jag trodde på dem, att de visste vad de sa, vad det betydde.

Efter att jag släppt taget tog det mindre än en timme innan jag hade ett färdigt beslut om att ta livet av mig, och  en plan för hur det skulle gå till. Jag hittade aldrig ett sätt att ta kontrollen, att ta mig ur den planen. Den ledde till att jag hamnade på intensiven. Jag har aldrig varit så nära att dö som då.

Med tanke på hur självmordsbenägen jag var, så hade jag kanske gjort ett försök förr eller senare i vilket fall. Men de ständiga uppmaningarna om att släppa mitt försvar, och de ännu vanligare uppmaningarna om att jag måste lita på dem som jobbade inom psykiatrin, gjorde att jag testade att göra som de sa. Lita på dem, släppa taget. Och det var en av orsakerna till att jag faktiskt höll på att dö.

Att bryta sig genom eller bryta ner någons försvar är en riskabel sak att göra. Försvar finns där av någon anledning. Ser du inte anledningen betyder det inte att det inte finns någon anledning. Det betyder bara att du inte vet vilken det är, och att du inte kan räkna ut vilka konsekvenser det får om du försöker ta bort försvaret.

Har du inte utbildning nog för att förstå vad som kan hända om man bryter ner ett försvar, gör det inte. Är inte patienten i ett sammanhang som är tryggt nog, och med en vård som erbjuder nya strategier, låt bli att bryta ner försvar. Det är livsfarligt. Helt på riktigt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.