Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om!

Det här med att fokusera på nuet. Jag tror det är bra i många fall. Kanske i de flesta fall. Visst, jag tillhör dem som tror att världen faktiskt skulle vara en bättre plats om människor lärde känna sig själva och läkte sina sår istället för att hålla på att spela ut dem på andra. Men i stort tror jag inte att det är psykiatrins uppgift. Vi bär alla på sår, och att möta sig själv är ett stort och krävande jobb. Det är inte nödvändigt för att må bättre, inte alltid.

Ofta kan det vara bra, att helt ägna sig åt nuet. Förbättra livskvaliteten. Få hjälp att hitta verktyg för att handskas med symptom. Göra förändringar för att få ett bättre liv i praktiken. Hitta acceptans i att saker är som de är. Sånt. Det kan räcka för att må bättre. Man behöver ju inte jobba ihjäl sig, räcker det att fokusera på nuet finns det ingen anledning att kräva av psykiatrin att finnas till hands med djupare bearbetning eller terapi. De som vill gå i terapi för att utvecklas eller lära känna sig själva bättre får gärna göra det, men det finns privata terapeuter som kan stå för det.

Det som blir problematiskt inom psykiatrin är två saker. Dels framställs det här med att fokusera på nuet och inte alls dra i gamla saker som en självklarhet av många behandlare, det är inte ens något att diskutera. Jag skulle uppskatta om man tog in att patienter också är människor, och därmed går att prata med. Får man en patient som vill prata om gamla saker, och man som behandlare inte tycker att det verkar nödvändigt, kan man ju sätta sig ner och försöka förklara varför det är en bättre idé att fokusera på nuet, varför man inte bedömer att dra i saker på ett djupare sätt är nödvändigt. Det kommer bli mycket bättre om man gör så. Patienten kommer hitta en annan motivation om den verkligen tror på att den behandling man får är en vettig och bra behandling utifrån de problem man har. Och man kan rätt lätt få bort känslan av att det är ett svek, att patienten inte får det den önskade sig och inte ens blev hörd i sina tankar om vad som skulle behövas. Jag tror på att komma överens. Och som behandlare har man för det mesta mer kunskap och kan se saker från andra perspektiv. Det är en bra idé att tillsammans prata om behandlingen.

Det andra som blir problematiskt är det här med människor med störningar pga trauman. Problemet i det är att tanken om att fokusera på nuet utgår från att dåtiden befinner sig i dåtiden. Har man PTSD eller någon mer komplex traumastörning är det inte riktigt fallet. De saker man varit med om kommer tillbaka och är närvarande i nuet, bla genom invaderande minnen (eller flashbacks). Upplevelsen handlar om att det känns som om det händer nu. Och allt i människans försvarssystem utgår från det, att det är som om det händer nu.

Tiden är inte organiserad på det sätt som den normalt är, det är ett av problemen med traumatiseringar. Att man till viss del finns kvar i det som hände, att man befinner sig i nuet, men att man också befinner sig mitt i det som hände. Jag har försökt göra tydligt för mig själv hur det blivit för mig. Och har tänkt att i normala fall är ett liv liksom organiserat utifrån en tidslinje. Den börjar när man föds, och så sträcker den sig fram till nuet, och däremellan har det hänt saker, och de kan då placeras på olika ställen på tidslinjen. Det finns saker som varit särskilt jobbiga eller särskilt positiva, eller satt spår på andra sätt, och då finns de oftare närmare en känslomässigt, men skulle man organisera det tidsmässigt skulle man ändå kunna placera in det på tidslinjen. Man kan vara närvarande i det i nuet, men det är inte som att man tror att det är nu det händer.

För min del blev det som att tidslinjen revs sönder i små bitar, och sen fanns alla bitarna staplade där nu-punkten på tidslinjen varit, om min tidslinje varit hel och normalt organiserad. Det var som att allt som hänt fanns i nuet. Huller om buller. Osorterat. Jag kunde veta intellektuellt när olika saker hänt, och hur många år sen det var. Men känslomässigt var det som att allt var nu.

Att fokusera helt på nutiden, när det inte finns en normal uppdelning av nutid och dåtid blir problematiskt. Just för att det inte finns den uppdelningen. Det blir som att man inte får låtsas om 90% av det som finns i nuet, för att en nutidsinriktad behandlare definierar det som dåtid, trots att upplevelsen inte är så. Att bry sig om de 90% som inte definieras som nutid framställs som skadligt. "Att hålla på att gräva ner sig i sånt som varit mår ingen bra av".

Det konstigaste är ändå när det dessutom framställs som helt onödigt att bry sig om sånt som hänt förut. Det blir konstigt att något kan vara livsviktigt att undvika för att inte förvärra skadan, och samtidigt helt onödigt att bry sig om. Det går inte riktigt ihop. Och upplevelsen är inte att det är onödigt, upplevelsen är att det är akut livsviktigt, och dessvärre också helt livsfarligt. När och i vilken form det funkar med exponering är något som bör avvägas noga, helst tillsammans med patienten. Men att helt välja bort det för patienters räkning? Jag tror inte det är bra.

Vad gäller problem som handlar om trauma tror jag att man kan använda nutidsfokuseringen på ett givande sätt, om man är medveten om att det inte är tillräckligt. Jag tror också det är nödvändigt att få en chans att vända sig om och möta det som jagar en. Och att det är en uppgift som tillhör psykiatrin, att erbjuda den sortens behandlingar, hjälpa traumatiserade människor att bearbeta. För det går. Och det är först så det kan sluta jaga en. När man möter det och hittar sätt att få saker som hänt i dåtiden att lägga sig på plats. I dåtiden.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.