Jag och psyk är ihop igen.

Ni vet hur det är med struliga förhållanden. Man tror man kan göra sig fri. Och så visar det sig att man visst inte kunde det. Så nu har jag och psykiatrin en relation igen. Det var i alla fall värt ett försök, att ta mig ur det. Det var synd att det inte gick. Synd att någon annan bestämde över mitt huvud att det bästa för mig är att tillhöra psykiatrin trots allt. Trots allt jag säger om varför det inte är så.

En av personerna som gjorde bedömningen om vad det är som är bäst för mig har inte ens träffat mig. Hur går det till, att avgöra hur jag mår och varför och vad som blir bra för mig, utan att känna mig? Jag förstår det inte. Och jag förstår ännu mindre hur den personens bedömning kan väga tyngre än min.

Jag har svårt för att bli omyndigförklarad. Svårt för att inte förväntas veta något om hur jag mår och vad som är bra för mig. Jag tycker det är en så konstig inställning. Men jag fick höra att det här är det bästa för mig. Och att jag kanske inte kan se det nu, men jag kommer nog kunna se det om ett eller två år. Att detta var det bästa.

Jag tvivlar mycket på det. Och ska inte skriva mer om min aktuella situation, för det blir alldeles för mycket känslor då. Denna bloggen är inte gjord för det. Ville bara säga att det aldrig var slut. Jag bara trodde det.

Ska man se något positivt med det, så har jag ju helt nya chanser nu. Att observera vad som inte funkar inom psykiatrin, och fundera på varför det är som det är. Väger tyvärr inte upp det negativa i att bli fråntagen makten.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.