Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

I flera år har jag sökt mig till människor som har erfarenheter som liknar mina. Andra patienter som blivit dåligt behandlade, på ungefär samma sätt. Jag har sökt bekräftelse på att det var som jag upplevde det, och att det inte bara var för mig det var så. Det har varit lätt att hitta andra som också haft behovet av att dela, bli sedda, bli bekräftade. Och såklart är det sorgligt, på ett plan önskar jag att ingen annan hade blivit dåligt bemött, avhumaniserad, hopplösförklarad, illagjord. Samtidigt finns det något som är djupt läkande i att mötas och dela. Att spegla sig i varandra. Att inte längre vara ensam. Oensamheten är så viktig. "Nu tröstar vi varandra och är aldrig rädda mer" skriver Tove Jansson i Vem ska trösta knyttet, och jag tror verkligen på det. Att det svåra kan bli något helt annat om man inte längre är ensam i det. Hur liten, rädd och trasig man än är inuti.

Det har handlat om dem som är som jag. Vi som på nåt vis hör ihop, vi som blivit utsatta. Vi som tillsammans blir ett "vi" för att det finns ett "dom". Dom som gör illa. Som jobbar inom psykiatrin, som företräder systemet. Som avhumaniserar oss.

Det finns mycket upprättelse, stöd och identifikation att hitta hos dem som varit med om liknande. Och det är något gott. Men jag är så innerligt trött på att dela in världen i vi och dom. Inte bara vad gäller behandlare och patienter. Utan överlag. Jag är så trött på det.

Vad gäller indelandet i behandlare och patienter känns det ju som en bra sak att få tillhöra ett "vi" där det finns fina människor som är empatiska och hjälper i det svåra. Men helt ärligt borde ju normalfördelningen av hur människor kan vara, vara ungefär jämn i de båda grupperna. Det borde finnas ungefär lika många fina människor med god empati bland behandlare som det finns bland patienter. Och det borde finnas ungefär lika många korkskallar. Om man räknar i procent alltså. Människorna i det "vi" jag tillhör är nog på många sätt varken bättre eller sämre än människorna i det "dom" företrädarna för systemet utgör. Fördelen är att jag kan välja vem i detta "vi" jag söker mig till och försöker få hjälp av. När det handlar om psykpersonal är det aldrig ett val. Jag hamnar hos någon, som jag inte självklart kan slippa ifrån även om personen gör mig illa. Det är en fördel när man får välja. Men det handlar om maktstrukturer eller om frihet, inte om människorna, inte om skillnaderna mellan vi och dom.

Att tillhöra ett "vi" kan vara en trygghet, när man varit utsatt av "dom". Men från deras håll är vårt "vi" den grupp som är "de andra", och indelningen gör också det lättare för dem att betrakta oss som något annat än vad de är. Som om det fanns skillnader mellan människorna i grupperna (som om det tex skulle kunna vara sant att patienter inte är riktigt lika mycket människor som behandlare). Polariseringen är ömsesidig, och både vi och dom tillskriver den andra gruppen egenskaper. Jag tror det är det hela indelningen i vi och dom handlar om. Att generalisera och förenkla. Att förstärka skillnaderna.

Att inte riskera att se att vi är ganska lika. Att det egentligen inte finns någon självklar skillnad mellan de personer som tillhör oss, och de andra.

När det handlar om psykiatrin är den skillnad som finns en fråga om vilka roller vi hamnar i när makten inte är jämnt fördelad. De med mest makt borde vara de som reflekterar över sin roll och är försiktiga med hur makten används i störst utsträckning, vilket jag tror tappats bort för mycket i systemet. Det är inte byggt så, som att det är grundläggande och livsviktigt. Men människorna. De som jobbar inom psykiatrin och de som är patienter. Jag tror de är ungefär likadana, samtidigt som varje individ är olik alla andra.

Den senaste tiden har jag haft ett sånt väldigt behov av er som tillhör behandlarna. Ni som tillhör "dom". Inte mina egna behandlare. Dem behöver jag på ett annat sätt. Men jag har behövt det där som handlar om att bryta upp "vi och dom". Det som handlar om att bli en människa i era ögon. Att finnas i ett gemensamt "vi".

Jag tänker mycket på avhumaniseringen, hur grundläggande den är i systemet, och hur sjukt det är. Hur mycket jag önskar att det upphörde. Och också hur mycket jag personligen behöver ta mig ur avhumaniseringen. Till stor del kunde jag återta min mänsklighet utan att systemet stod för hur det behandlat mig, erkände hur fel det var. Men nu behöver jag det, att bli en människa i systemets ögon. Den sortens upprättelse. Att på allvar upphäva den avhumanisering som skedde, inte bara att vara en människa i andra sammanhang.

Och jag önskar att psykiatrin kunde ha sin egen version av en sanningskommission, att de som systematiskt avhumaniserat, behandlat patienter illa och maktmissbrukat kunde ta på sig sin mänsklighet och ta sitt ansvar för de saker de gjort, och berätta om det. Jag önskar att patienter kunde berätta om det de blivit utsatta för, och att de fick bekräftelse och upprättelse. Från systemet. Inte bara från andra som blivit utsatta.

Men det är väl en utopi, och jag har inga illusioner om att de som gjort mig illa ens minns mig eller vad de gjort med mig. Än mindre orkar jag hoppas på att de vill bära sin mänsklighet så mycket att de ser på mig med empatiska ögon, tar in vad deras handlingar gjort med mig, och tar ansvar för att det blivit så. Det handlar inte om att de som gjort mig illa varit onda människor. Det handlar inte ens om att de velat göra mig illa. Jag tror de allra flesta helt genuint velat hjälpa och trott att de hjälpte. Men att strukturer och förutfattade meningar, tidsbrist och slarv, avtrubbad empati och förutsättningar som gör att behandlare inte kan orka möta alla patienter som människor, gör att det blivit som det blivit. De flesta ville väl. Men oavsett vad man egentligen ville har man ett ansvar för sina handlingar och sina misstag. Det ansvaret gör jag mig inga illusioner om att någon kommer ta.

Som substitut använder jag mig av andra som jobbar i systemet. Som också är företrädare, men har sin mänsklighet och empati bevarad. Jag lyssnar på deras tankar om hur dåligt systemet är och hur hemskt det kan vara att vara maktlös i det, att vilja få plats att vara någon annan och ge något annat än det finns möjlighet till i den rollen systemet ger dem. Och jag hittar min mänsklighet på nytt när jag får bekräftat av företrädare av systemet att systemet är sjukt. Att det gjort mig illa. Att det inte är acceptabelt och att de önskar att det varit annorlunda.

Kanske handlar denna bloggen mest om detta. Jag återkommer igen och igen till det här med mänsklighet, avhumaniserande. Och detta är kärnan för mig, på ett personligt plan. När ni som är företrädare för systemet läser och bekräftar mina upplevelser, hjälper ni mig att trassla mig ur den avhumanisering systemet utsatt mig för.

Tillsammans kan vi hjälpas åt att leta efter lösningar på hur avhumaniseringen ska upphöra. Hur vi ska kunna bryta upp det här som handlar om vi och dom. Hur vi ska göra för att skapa ett system där både behandlare och patienter kan få vara människor. För vi är ju det. Och vi vill ju ha bra vård allihop, eller hur? Oavsett om vi har olika uppfattningar om vad bra vård är, så är det ju det vi vill, både patienter och behandlare (från olika skolor). Ett gemensamt mål, där vi kan ge varandra hjälp att se olika saker eftersom vi har olika perspektiv, istället för att polarisera och svartmåla de andra. Jag önskar mig möten istället för strid. Bara så tror jag att något nytt kan ta sin början. Och det behövs verkligen, att något nytt tar sin början.





Läs mer:

• Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.
• Hur blev det såhär? (Och hur ska vi göra för att det ska sluta vara såhär?)
• Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?
• Makt - ansvar - skuld.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.