Härskartekniker i psykiatrin del 1. Osynliggörande. (Som om jag inte fanns).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Osynliggörande. Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem. 

Exempel:

• Någon tar upp det som man just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att man just börjat prata. 
• På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när man får ordet."

(Källa: Wikipedia)

Hur många gånger som helst har jag varit med om att försöka förklara hur jag mår, varför, vad jag skulle behöva, och så sitter läkaren och nickar lite, skriver i sitt block, kommenterar inte ens det jag säger. Vissa läkare (och andra behandlare) har en rätt tyst samtalsstil. Så jag brukar försöka tänka att det ändå går fram. Att tystnaden inte betyder att jag inte blev hörd, trodd. Bara att jag inte fick svar.

Men till slut säger ju läkaren något. Bestämmer något. Lägger fram en diagnos, en justering av medicineringen. Ett förslag kring när jag ska bli utskriven. Och då märks det, att det jag sa inte hade någon tyngd alls. Jag har blivit utskriven strax efter jag suttit i samtal och förklarat att jag inte vet hur jag ska klara att överleva. Jag har blivit tvingad på permissioner när jag sagt att jag inte vet om jag klarar att låta bli att skada mig. Jag har fått sänkt ångestdämpande medicin efter att ha förklarat hur jag har outhärdligt mycket ångest, attacker som varar i flera timmar.

Och det absolut vanligaste, jag har sällan blivit lyssnad på i att jag får mycket biverkningar av mediciner. Så om jag sagt det, hur mycket det plågar mig, har det väldigt sällan spelat någon roll för hur det beslutats om vidare medicineringar. Som att biverkningar inte existerar. (Det spelar ingen roll att det finns forskning som visar att de existerar). Det har varit som om jag inte sagt något, eller som att det inte betydde något. Ofta har jag blivit avbruten innan jag pratat till punkt, om det handlat om biverkningar. Ibland har jag blivit korrigerad, tex om jag sagt "Jag får ångest av denna medicinen" så har korrigeringen varit "Du menar att du får ångest av dina problem och att medicinen inte hjälper så mycket som du önskar". (Nej, jag menade det jag sa).

Det finns också behandlare som pratar mer, inte är lika tysta, men som lägger lika lite vikt vid det jag faktiskt säger. Redan när jag kommer in i rummet har de en färdig bild av vem jag är, varför, och vad som kan hjälpa. Vad jag än säger läser de in sin redan bestämda uppfattning. De omtolkar och förvränger om det behövs. Ignorerar helt vissa saker, som inte går att få ihop med den uppfattning de har. De lägger saker i min mun ("Jag hör att du säger att du känner dig dålig"), saker som jag inte har sagt. Som att de redan innan de träffat mig vet bättre vem jag är, än vad jag själv är. Som att de utan att lyssna på något jag säger vet vad problemet är.

Som om jag lika gärna kunde varit tyst. Som att jag inte finns. Bara som ett behandlingsbart objekt. Inte som en människa, med tankar, känslor, upplevelser, egna behov och tolkningar av vad som gör mig illa eller hjälper mig.

Detta är så vanligt. Framförallt bland läkare jag träffat, inte riktigt lika vanligt bland andra behandlare. De skapar en bild av hur min problematik ser ut, på mer eller mindre lösa grunder, på mer eller mindre förutfattade meningar. Sen spelar det inte någon roll vad jag gör eller säger. De kommer bara se vad de redan bestämt sig för att se. Höra vad de bestämt sig för att höra.

Det blockerar effektivt att ge god och välanpassad vård, så förutom att det är otrevligt att uppleva, borde man jobba på att få bort detta beteende helt enkelt för att det gör vården mindre kostnadseffektiv, och kostnadseffektiviteten är det viktigaste nuförtiden, har jag hört.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.