Härskartekniker i psykiatrin del 2. Förlöjligande. (Som om man inte kan ta mig på allvar).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Förlöjligande. Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på ens yttre är ett sätt.
Exempel:

• En kollega skrattar åt ens uttal och säger att man låter som en karaktär i en kul TV-serie (när man hade något viktigt att säga)."

(Källa: Wikipedia)

Det jag beskrev i förra inlägget, om att inte bli hörd i vad jag säger, kompletteras ibland med denna härskarteknik. När jag säger hur jag mår och vad jag skulle behöva, kan jag mötas av ironiserande, hånleenden, fnysningar. Som att det vore en helt absurd idé att jag kan veta hur jag mår. Att jag skulle kunna ha vettiga tankar om vad som kunde hjälpa mig.

Råkar man ut för någon med den inställningen är det stor sannolikhet att man blir öppet motarbetad. Om jag föreslår något kommer raka motsatsen hända. För jag ska ju inte tro att jag kan veta något, bestämma något. Det görs tydligt att såna absurditeter inte har något i vården att göra. Lyssna på patienterna, vilken skrattretande idé!

Detta är nog den härskarteknik som används minst inom psykiatrin. De flesta har hyfs nog att uppföra sig korrekt, och det är så uppenbart dåligt bemötande att skratta åt eller driva med patienter, så de flesta gör inte sånt. Men det har hänt att läkare bemött mig så. Det har till och med hänt att jag blivit skrattad åt när jag berättat om helt seriösa självmordsplaner.

Och när det har hänt har det suttit en skötare eller sjuksköterska med i samtalet, utan att protestera. Utan att visa att det är oacceptabelt beteende från den som har så mycket makt som en läkare har. Jag fattar att det är svårt att säga emot en läkare inför en patient. Men att låta vad som helst sägas, att låta läkare ha vilka attityder som helst, utan att reagera, det gör att man som tyst vittne ger det legitimitet.

Vissa saker är aldrig nånsin ok. Att skratta åt, driva med, eller på annat sätt förlöjliga någon som söker hjälp för sin smärta kan aldrig bli ok. Sitter du bara tyst bredvid så säger din passivitet att du ger läkaren rätten att missbruka sin makt. Att patienten inte är värd din hjälp, trots utsattheten när något sånt händer.

Det här händer inte så ofta. Men är du i samma rum när det händer: protestera. Visa att det finns gränser, även för vad läkare kan göra. Och att detta helt utan undantag är över gränsen.

Visa att patienten har ett värde. Det hade spelat så stor roll om någon gjort det för mig.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.