24 april 2012

Härskartekniker i psykiatrin del 2.
Förlöjligande. (Som om man inte kan ta mig på allvar).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Förlöjligande. Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på ens yttre är ett sätt.
Exempel:

  • En kollega skrattar åt ens uttal och säger att man låter som en karaktär i en kul TV-serie (när man hade något viktigt att säga)."
(Källa: Wikipedia)

Det jag beskrev i förra inlägget, om att inte bli hörd i vad jag säger, kompletteras ibland med denna härskarteknik. När jag säger hur jag mår och vad jag skulle behöva, kan jag mötas av ironiserande, hånleenden, fnysningar. Som att det vore en helt absurd idé att jag kan veta hur jag mår. Att jag skulle kunna ha vettiga tankar om vad som kunde hjälpa mig.

Råkar man ut för någon med den inställningen är det stor sannolikhet att man blir öppet motarbetad. Om jag föreslår något kommer raka motsatsen hända. För jag ska ju inte tro att jag kan veta något, bestämma något. Det görs tydligt att såna absurditeter inte har något i vården att göra. Lyssna på patienterna, vilken skrattretande idé!

Detta är nog den härskarteknik som används minst inom psykiatrin. De flesta har hyfs nog att uppföra sig korrekt, och det är så uppenbart dåligt bemötande att skratta åt eller driva med patienter, så de flesta gör inte sånt. Men det har hänt att läkare bemött mig så. Det har till och med hänt att jag blivit skrattad åt när jag berättat om helt seriösa självmordsplaner.

Och när det har hänt har det suttit en skötare eller sjuksköterska med i samtalet, utan att protestera. Utan att visa att det är oacceptabelt beteende från den som har så mycket makt som en läkare har. Jag fattar att det är svårt att säga emot en läkare inför en patient. Men att låta vad som helst sägas, att låta läkare ha vilka attityder som helst, utan att reagera, det gör att man som tyst vittne ger det legitimitet.

Vissa saker är aldrig nånsin ok. Att skratta åt, driva med, eller på annat sätt förlöjliga någon som söker hjälp för sin smärta kan aldrig bli ok. Sitter du bara tyst bredvid så säger din passivitet att du ger läkaren rätten att missbruka sin makt. Att patienten inte är värd din hjälp, trots utsattheten när något sånt händer.

Det här händer inte så ofta. Men är du i samma rum när det händer: protestera. Visa att det finns gränser, även för vad läkare kan göra. Och att detta helt utan undantag är över gränsen.

Visa att patienten har ett värde. Det hade spelat så stor roll om någon gjort det för mig.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

7 kommentarer:

  1. Takk for at du tar opp dette. Og dette er enda en grunn til at jeg foreslår lydopptak av møter med psykhjelpere.

    Jeg kan bidra med et eksempel på usynliggjøring + latterliggjøring: Jeg bestilte time hos en psykiater for å begrunne hvorfor jeg ikke trengte terapi: Jeg fortalte om funksjonsevnen min - bl.a. at jeg hadde vært med som støtte i en traumatisk incest-rettssak og fungert svært godt.

    Det psykiateren hørte, var:

    "Videre vil hun ha en attest på at hun har vært utsatt for seksuelle overgrep. Denne attesten vil hun bruke i en rettssak."

    Og det bekreftet at jeg var "grensepsykotisk".

    Det hadde vært svært enkelt å bevise at jeg var med i denne rettssaken – om jeg hadde visst at jeg var mistenkt for å fantasere.

    Jeg kunne bedt overlegen ringe til aktor, som jeg snakket lenge med kvelden før han skulle holde sluttprosedyren.

    Overlegen kunne også ha ringt til tre psykologer som hadde fulgt hele rettssaken sammen med meg. Og de kunne ha fortalt ham hvordan jeg fungerte.

    Men jeg ble ikke engang informert om mistankene – eller om at jeg heretter ville være en fantaserende, overførende og projiserende grensepsykotiker.

    Boka "Thinking, Fast and Slow" kaller slike feilkoplinger "What you see is all there is"

    Jeg er så glad for at jeg var nesten 40 da dette skjedde, og kunne sammenlikne helsevesenets reaksjoner med reaksjoner fra venner, familie og jobben. Uten det ...? Vel, det tok lang tid før jeg sluttet å planlegge selvmord. Jeg vet ikke om jeg hadde levd hvis dette hadde skjedd da jeg var yngre.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kanske är psykiatrin som är gränspsykotisk, verkar rätt vanligt att de både ser och hör saker som inte alls hänt eller sagts i verkligheten, eller att de förvränger det väldigt mycket.

      Ledsen att höra om detta, fast glad att du hade stöd på annat håll, så det inte blev helt förödande.

      Radera
  2. Uansett hvilket psyk-ord vi bruker, har nok en del psykoterapeuter kommunikasjonsproblemer. Jeg tenker at det kan være fordi de er i en hjelper-rolle, de er ikke tilstede som hele mennesker. Og når vi er i en rolle, tar vi bare inn informasjon som er relevant for rollen og for rollens kognitive rammer:

    http://ingridvaa.blogspot.com/2012/04/hvordan-hindre-at-psykiskhelsevernere.html

    Jeg tror ikke på å "legge det bak seg"; min vei er gjennom det som har vært vondt og skadelig. Og når jeg er gjennom, er skader forvandlet til erfaringer. En styrke.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Reflekteras nog tyvärr för lite över behandlar-rollen (rollerna) och vad just det att befinna sig i en roll (med mycket makt) gör med tolkningar och hur det påverkar bemötande och liknande.

      Radera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  4. Tack för ditt inlägg. Härskartekniker inom vården är hemska. Att bli skrattad åt är hemskt, men det jag fäster mig främst vid i din text är hur personer inom vården ofta vet att uppföra sig och använder subtila härskartekniker och nedvärderingar. De trycker ner på ett sätt som patienten inte direkt kan bemöta eftersom det inte sagt eller gjort något officiellt fel. T.ex. så fick jag kommentaren "lycka till, jag tvivlar på att du klarar det" när jag långt om länge fick en psykiater att skriva remiss till en behandling på ett behandlingshem utanför mitt landsting. (Glädjande för mig så fick jag rätt och blev frisk tack vare den behandlingen)

    SvaraRadera
  5. Ja. Det är förfärligt. Glad att du fick hjälp till slut iaf.

    SvaraRadera

Inlägg utvalda av slumpen