26 april 2012

Härskartekniker i psykiatrin del 4.
Dubbelbestraffning. (Vad jag än gör så gör jag fel).

1976 beskrev den norska socialpsykologen Berit Ås fem härskartekniker, som främst hade som syfte att göra tydligt hur män kunde använda sitt maktöverläge i förhållande till kvinnor. Denne veckan kör jag en liten serie där jag vill ta upp samma härskartekniker utifrån mina upplevelser av psykiatrin.

Först kommer en definition enligt det feministiska originalet, sen mina psykiatritankar.

"Dubbelbestraffning. Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man än gör.

Exempel:

  • Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar. 
  • Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma. 
  • Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett kvällsmöte och därmed betraktas som oseriös, men närvarande på mötet kallas för "dålig mamma"."
(Källa: Wikipedia)

Dubbelbestraffning används en del inom psykiatrin. Det vanligaste jag upplevt är att om man visar att man är verbal, har friska och starka sidor, och kunskap om sina problem, misstänkliggörs allt man säger och visar. Som om man inte kan ha problem eller vara sjuk då. Om man inte är rakt igenom sjuk. Man riskerar att inte få vård, eftersom man inte anses vara tillräckligt sjuk för att prioriteras.

Om man tvärtom inte visar upp några friska och starka sidor, om man bara har ångest, är passiv, om man fastnat i sin smärta och inte kan ta sig ur den, då är det ändå inte självklart att man får hjälp. Man riskerar att klassas som någon som inte försöker, inte anstränger sig, inte visar motivation. Någon som det inte är lönt att ge behandling, eftersom man inte kan förvänta sig något resultat, pga bristen på uppvisad handlingskraft.

Det är helt oändligt svårt att matcha systemets syn på vad som är lagom sjukt. Dvs man ska ha jättemycket problem, men ändå inte vara helt handikappad av dem. Man ska inte klara att handskas med sitt liv, men visa att man har handlingskraft. Man förväntas kunna kontrollera symptomen på sin trasighet, för att förtjäna vård, men gör man det alltför bra kan man riskera att bli utan vård just därför.

Det vill säga:
  • Är du inte bara sjuk, rakt igenom allt det du är, tänker och känner, riskerar du att bli straffad för det, fråntagen rätten till vård.
  • Är du bara sjuk, har det friska helt drunknat i kaoset, riskerar du att bli straffad för det, fråntagen rätten till vård.


Det är en av de centrala dubbelbestraffnings-strukturerna inom psykiatrin. Det finns en till som praktiseras flitigt. Den handlar om det här med tillit.

Som patient förväntas du känna tillit till vilken behandlare som helst, utan att först ha tid för att bygga upp förtroende. Känner du inte full tillit meddetsamma, kommer detta problematiseras, sjukdomsförklaras, och eventuellt också användas som argument för att inte ge dig vård.

Känner du däremot tillit till en behandlare, hittar du förtroende, trygghet, vågar du behöva en person, kan man spontant tro att det skulle ses som något bra. Eftersom det predikas så väldeligt om betydelsen av tillit. Men så är det inte. Behöver du någon, knyter du an till någon, känner du tillit, då kommer detta förmodligen sjukdomsförklaras, problematiseras, du kommer bli definierad som infantil eller personlighetsstörd (eller båda), och det är stor risk att det leder till att du inte får vård, eller åtminstone att vården glesas ut, att du inte får vad du behöver.


Det vill säga:
  • Känner du inte tillit är det sjukt på ett sätt som gör att du riskerar att inte få behandling.
  • Känner du tillit är det sjukt på ett sätt som gör att du riskerar att inte få behandling.


Det finns fler exempel på denna härskarteknik, den är en favorit, eftersom den med makt alltid har tolkningsföreträde, och dubbelbestraffning kan man använda för att tolka ungefär alla beteenden som orsak till att inte bevilja vård. Jag hoppas att psykiatrin inte har som mål att neka så många som möjligt vård (även om det ibland kan verka så), men i vilket fall är det säkert smidigt att ha tillgång till tekniker för att alltid kunna förklara nekanden, metoder för att kunna göra sig fri från ansvar, motivera varför man inte hjälper den hjälpsökande.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer:

  1. Tack för en strålande artikel. Jag tänker att detta vore bra om det fanns på engelska också.

    Jag kan tipsa om en bok som också går igenom dessa härskartekniker, men med fokus på terapi:
    "Gaslighting, the Double Whammy, Interrogation and Other Methods of Covert Control in Psychotherapy and Analysis" av Teo Dorpat.
    /Daniel

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för snälla ord, och tack för boktipset!
      Är tyvärr för dålig på engelska för att publicera inläggen på engelska också. Är det nåt särskilt du känner för att sprida får du gärna översätta och göra det, bara du anger att det kommer härifrån, och att jag skrivit originalet.

      Radera