22 april 2012

Kan man kritisera ett system utan att generalisera?

Jag vet att jag generaliserar ibland. Jag vet också att jag väljer att skriva om de upplevelser jag har som belyser det jag vill säga. Det är inte lika mycket av de positiva upplevelserna som får plats här. Och det har aldrig varit min mening.

Med jämna mellanrum försöker jag säga att jag fått bra vård också. Men min uppfattning är ändå att det inte är en självklarhet, att det där att mötas med mänsklighet, och att dessutom träffa på nån som vet vad dissociation är, det är inte något man kan räkna med. Att få bra vård inom psykiatrin är alltför mycket som att vinna på lotteri. Men ja, jag har vunnit också. Allt har inte varit nitlotter.

Min uppfattning är att systemet är sjukt. Att strukturerna motverkar mänsklighet både hos patienter och behandlare. Att avhumanisering och indelningen i vi och dom är något som sker systematiskt och utan alltför mycket reflektion. Att maktförhållandena inte ses som ett problem. Att helt vanliga känslor och upplevelser sjukdomsförklaras, om man väl är i rollen som patient. Framförallt om man reagerar på något behandlare gör. För att ta några exempel på saker som inte är bra.

Jag har bara haft kontakt med psykiatrin i Malmö. Men jag vet att jag inte är ensam om att uppleva de här sakerna. Jag har läst mångas berättelser på nätet, jag har vänner som har kontakt med psykiatrin på annat håll. Det är inte bara jag som upplevt de här strukturerna, inte bara jag som skadats av dem. Vi är många. Det jag skriver om är mina upplevelser, och jag gör inte anspråk på att föra någon annans talan. Men hade jag trott att mina upplevelser var unika hade jag inte haft samma behov av att skriva. Inte på detta sättet i alla fall.

Om man inte generaliserar lite, kan man inte kritisera systemet. Det är klart att det finns positiva undantag, och det är bra. Men att försöka göra systemproblemen till något som handlar om enskilda kliniker eller enskilda behandlare är en dålig idé.

Jag ska ta ett exempel från ett annat sammanhang. I Sverige har kvinnor överlag lägre löner än män (för motsvarande jobb). Det betyder inte att alla kvinnor har sämre lönevillkor än alla män, eller att alla arbetsgivare medvetet diskriminerar med sina löner. Arbetsgivare har ett ansvar för lönerna, men att lägga hela ansvaret på löneskillnaderna hos enskilda arbetsgivare blir snett. Att inte låtsas om att kvinnor har lägre löner än män, för att det finns kvinnor som har precis lika höga löner, blir också snett. Ett problem som handlar om en struktur i ett system behöver man möta på ett annat sätt, se från ett annat perspektiv, när man frågar sig varför det blivit såhär, och vad man kan göra åt det.

Varje enskild klinik har absolut ett ansvar för att behandla sina patienter väl och försöka erbjuda god vård. Varje enskild behandlare har ett ansvar för hur de beter sig mot sina patienter. Och det är viktigt. Men fokuserar vi helt på det missar vi det som är större. Hur kan det vara så att samma strukturproblem finns utspridda över kliniker i hela landet? Vilka är de dåliga strukturerna? Och varför? Vad kan vi göra för att det ska bli annorlunda?

Är det pengarna som är det största problemet? Att politiker inte är tillräckligt insatta för att ta bra beslut? Handlar det om den allmänna synen på människor med psykiska problem som finns i samhället, och som ställs på sin spets inom slutenvården? Är organisationen av vården uppbyggd på ett bra sätt? Finns det ett arv från de stora mentalsjukhusen som vi inte gjort oss kvitt? Lär man ut rätt saker på utbildningarna? Får behandlare tillräckligt med handledning och vidareutbildning, och av rätt sort?

Var är vi idag, och varför? Och vart vill vi vara på väg? Hur ska vi ta oss dit? Hur ska vi göra för att få en vård som inte bara är bra om man råkar ha tur eller orkar kämpa mycket?

Det är såna frågor jag tänker kring. Och som handlar om systemet. Att förminska problemet och göra det mindre än det är, är inte en bra grund för förändringar som på sikt ska bygga upp en stabil och bra vård.

Så jag generaliserar, sållar, väljer vad jag vill lyfta fram. Det handlar inte om att all vård som drivs i psykiatrins namn är dålig, eller att inga behandlare är bra. Jag vet att det finns mycket mänsklighet, mycket god vilja och saker att ta tillvara. Och jag tror att de sakerna som är bra skulle kunna tas om hand bättre, användas mer konsekvent. För oavsett om det finns bra undantag, så är systemet inte bra som det är nu. Vill vi förändra det måste vi lyfta blicken från individerna och från de enskilda klinikerna och se var mönsterna finns. Problemen. Och lösningarna.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

6 kommentarer:

  1. Du skriver så bra. Och om så mkt viktigt.
    Ville bara säga det ..

    SvaraRadera
  2. Jeg kan bare slutte meg til det du skriver.
    Takker deg for mange gode innlegg, her på bloggen din.

    SvaraRadera
  3. Tack för att du ville säga det. Och kul att du tycker det.

    SvaraRadera
  4. diktugla: vi skrev visst samtidigt, men tack till dig också. kul att du gillar det jag skriver.

    SvaraRadera
  5. Jeg vil også skrive en takk til deg. Og apropos det du skriver her, vil jeg anbefale en videodebatt med Stephen Fry, om "The Catholic Church is a force for good in the world."

    An avslutter med disse ordene, som er like relevante i en psykoterapidebatt:

    "I suppose I’m slightly disappointed that Ann Widdecombe in particular should say “oh, I knew they’d bring up condoms and child rape and homosexuality.” It’s a bit like a burglar in court saying “you would bring up that burglary and that manslaughter, you never mentioned the fact that I gave my father a birthday present.” You know, yes, yes, are you getting the message? There is a reason we hammer home these issues: because they matter."

    SvaraRadera

Inlägg utvalda av slumpen