Om ni tar bort rökrummen, var ska vi då kunna finnas?

För ett par dagar sen var vi några på twitter som hamnade i ett samtal om rökning inom slutenvården, pga den här texten om rökfri psykiatri. Det visade sig att vi var flera som börjat röka när vi vårdats inom slutenvården, kanske just pga hur slutenvården är. Vill du läsa de andras tankar får du gå till twitter och leta hos @psykriot, @reaktionista och @tankestormar. Det som kommer här är mina egna tankar och upplevelser.

Jag började röka regelbundet en period när jag var mycket inlagd. Huvudorsakerna var destruktiva. Jag ville skada mig genom att bränna mig, jag ville skada mig genom att förpesta mitt inre (jag hoppades på att få lungcancer). Rökning var ett bra sätt, det var (mer då än nu) socialt accepterat att röka, och även om det framstod som korkat att börja röka när man var 21 så var det inte mer än så. Det var inte så himla konstigt att jag hade cigaretter till hands alltid, jag var ju rökare.

Det fanns också andra orsaker. Inom slutenvården händer absolut ingenting. Jag menar: verkligen ingenting. Att röka gav mig en anledning att gå ut från mitt rum. se vad som hände i korridoren, i dagrummet, kanske sitta och prata med någon en stund, och sen gå tillbaka. Det var också i rökrummet det uppstod spontana små samtal om inget särskilt, både med andra patienter och med personal. Nästan normalt socialt liv.

Rökrummet var det enda ställe man kunde sätta sig och prata med någon annan patient, stänga dörren om sig och vara ifred. Där ingen kunde höra. Där personalen inte hela tiden gick och öppnade dörren för att se vad vi gjorde (det var stora glasfönster så de kunde se ändå). Gick man in i ett annat patientrum riskerade man alltid att någon kom och var arg, för där fick man inte vara. Dessutom delade man ju nästan alltid rum med någon annan, så även om det var trevlig personal som inte motarbetade att man pratade med varandra, så kunde man sällan vara ifred där.

Att sitta längst ner i korridoren kunde gå, fast ibland gick det folk fram och tillbaka hela tiden. Dagrummet och matsalen var kört. Ville man vara ifred med någon var det helt fel. Men rökrummet var ok. Lugnt. Senast jag var inlagd på sjukhuset rökte jag inte längre. Men jag satt i rökrummet ofta ändå. Just för det där, att det var en plats där man kunde få sitta och prata ifred. Där man kunde småprata om inget särskilt. Eller finnas till för varandra på ett djupare sätt.

Jag hade ofta svårt att sova, och när jag delade rum med någon vågade jag inte göra sånt som jag brukade göra hemma. Tända lampan och läsa en stund. Lyssna lite på musik. Göra något. Landa i mig själv och i verkligheten. Ofta bara låg jag där, helt uppfylld av ångest. Och jag visste att om jag gick ut ur rummet skulle nattpersonalen komma och undra vad det var. Vissa gillade jag, och då kunde man sitta och titta på tv eller prata en liten stund. Men andra ville bara ge mig mer medicin (som jag visste att jag mådde dåligt av dagen efter), eller så var de otrevliga. Ibland handlade det inte om vilka personer det var, bara om att jag behövde vara ifred med mig själv och mina tankar.

Innan jag började röka gick jag upp och satt på toaletten ibland när jag inte kunde somna. Man kunde titta på kyrktornet därifrån. Ibland var det de lugnaste och bästa stunderna på hela vårdtiden. Nattljuset och kyrktornet och ensamheten. Tills jag insåg att jag måste gå och lägga mig igen. Nackdelen var att jag var rädd att personalen skulle komma och knacka och undra vad jag gjorde om jag satt kvar för länge. Att låsa in sig med sig själv kan vara ett varningstecken för destruktivitet. Det kan jag iofs förstå. Men jag behövde min ensamhet också.

När jag rökte kunde jag smyga upp och sätta mig i rökrummet en stund. Och röka en eller två cigaretter jättelångsamt. Om de undrade vem som var uppe och vad jag gjorde kunde de ju alltid titta in genom glasrutorna, de behövde inte knacka och rycka i dörren och oroa sig.

Cigaretterna gav mig giltiga skäl att göra sånt jag behövde. De var orsak till aktivitet, välbehövliga ensamma stunder, sociala småpratsstunder, möjligheten att prata med någon ifred. De var tröst och destruktivitet också. Det var så det började, med det destruktiva, men cigaretterna blev mest en del av något annat. Av att ge mig saker jag inte annars kunde fått.

Jag brände mig aldrig med cigaretterna när jag var på avdelningen, bara när jag hade permission och kunde gå ut och sätta mig i parken (eller åka hem). Att ta ifrån mig cigaretterna på avdelningen hade inte hindrat det. Att ta ifrån mig destruktiviteten i att röka med en önskan om lungcancer hade inte tagit bort destruktiviteten. Jag hade hittat andra sätt att vara destruktiv istället. (Och att röka ett paket om dagen i två år för att kanske få lungcancer var ändå ett rätt milt sätt att skada mig själv, risken skulle vara att jag gjorde något värre om jag inte fått ha kvar det).

Man blir frånplockad så mycket självbestämmande inom slutenvården. Man måste be om lov om man ska duscha, gå ut, lägga sig (få sin medicin så man kan göra det). Någon annan bestämmer när man ska äta och vad, när man får träffa människor (genom besökstiderna), hur länge man får vara uppe på kvällen, och ibland måste man be om lov för att få lyssna på musik (ha hörlurar med sladd), få tillgång till sina värdesaker, till telefonen. Om man vill ha rena lakan eller en ren handduk räcker det inte med att be om lov, någon annan måste tycka att det är lämpligt också. Allt är så kontrollerat och så mycket makt är tagen ifrån en.

Cigaretterna var utanför det. Vet iofs att det finns avdelningar där man inte får ha sin tändare själv (och där det inte finns några fastskruvade i väggen i rökrummet). Men där jag var fick jag ha tändaren. Jag kunde bestämma när jag ville röka. Och göra det utan att be om lov. Det var så värdefullt. Och det handlade inte om nikotin.

När det pratas om rökavvänjning, bestämda tider och nikotinplåster, så förstår jag att det handlar om att vilja väl. Men det finns alltid risk för maktmissbruk när maktbalansen är så ojämn som den är inom slutenvården, och jag är rädd att rökförbud skulle bli ännu något som ökar sprickan som finns, ökar känslan av att det är vi mot dom, av att vara fiender i ständiga maktkamper. Med mycket utbildning och stor förståelse om vad cigaretter kan fylla för funktioner skulle det kanske gå. Men jag är tveksam ändå.

Om det handlat mest om nikotin kanske det varit annorlunda, men jag vet faktiskt inte om det handlar mest om det, för de flesta inom slutenvården. (Och helt ärligt, är inte slutenvården fel ställe, vore det inte bättre att lägga rökavvänjning i öppenvården, där det finns chans till mer tid, och patienterna inte mår som sämst?) För oss som pratade på twitter var inte nikotinet i centrum. Cigaretterna handlade om tröst, aktivitet, chanser till socialt liv. Och att faktiskt ha kvar något som man själv bestämde över.

Jag skulle gärna se avdelningar där man satsade på att ha mindre rökning. Med nikotinplåster och stöd från personalen, men kanske mest genom att skapa andra aktiviteter, andra rum där man kan mötas socialt, genom att personalen satte sig i dagrummet och småpratade om de hade en stund över, och genom att ha något rum (med glasvägg om det nu är så viktigt att inte lämna nån helt ifred) där man bara kunde vara. Med sig själv och med andra, men inte tvunget med cigaretter.

Jag önskar också att det skapades andra sätt att få lov att bestämma över sitt liv, att man på andra sätt kunde få vara en självständig individ med makt. (Att man såg att det är något viktigt). Jag önskar såklart också att det fanns vård för att hjälpa människor i sin destruktivitet, inte bara försök att kontrollera och ta bort det som går att skada sig med. Vård för orsakerna. Hjälp att hitta andra sätt att ta hand om det som gör ont inuti.

Det här att bara ta bort symptomen och inte bry sig om orsakerna, det tror jag inte på. Men jag är rädd att målet om rökfrihet skulle bli så. Och jag är rädd för att det skulle bli ännu mer maktmissbruk, ännu mer kontroll, ännu färre chanser till självbestämmande.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.