Vem borde jag vara i dina ögon?

Imorgon ska jag träffa en ny läkare. Psykiater alltså. Att jag varit stressad för det hela dagen idag har såklart mer med andra saker att göra än med henne. Om dålig tillit till systemet. Om dåliga erfarenheter av personer i auktoritetsställning. Om dåliga erfarenheter av andra läkare jag mött inom psykiatrin.

Jag är helt insnöad på tanken att efter de senaste veckorna när vi haft flera dagar med sol och (nästan) femton grader, så har jag blivit sådär lagom fräscht solbränd på näsan och kinderna. Jag har mycket pigment, så det är lätt hänt. Det tog nog två timmar. Alltså sammanlagt, de var utspridda på olika dagar. Nu kan jag bara tänka på hur mycket min solbränna förstör min trovärdighet. Man kan ju inte vara psykfall på riktigt om man är solbränd, det passar inte alls ihop med fördomsbilden av vem jag borde vara i den roll jag befinner mig. Lika lite passar det in att jag brukar ha nytvättat hår och hela och rena kläder. Det sänker min trovärdighet.

Värst är ändå att jag är så verbal. Att jag vet hur jag mår, och varför. Att jag kan sätta ord på det. Att jag vet ungefär vad jag behöver, och vad jag kommer bli sjukare av.

Det är svårt, det här med att i första hand vara dissociativ och sönderstressad med psykosomatiska symptom. För det är såna problem det är fritt fram för behandlare att tro på eller inte tro på. Ganska många tror helt enkelt att de inte existerar. Så ska jag ha en chans att bli trodd i att jag mår som jag mår (och att man kan må som jag mår) måste jag klara att förklara hur det är. Jag behöver använda min verbala förmåga fullt ut för att ha en chans på allvar. Samtidigt talar det mot mig. För det vet man ju, psykfall är inte sådär bra på att prata. Det är nog något lurt då, om jag gör det. Kanske försöker jag bara mygla till mig sjukskrivning, rätten att leva på systemet. Eller vård som jag inte har rätt till.

Det finns så starka fördomar om människor med allvarliga psykiska problem. Och man kan tycka att de borde vara genomskådade av er som jobbar inom psykiatrin. Att ni borde ha mött tillräckligt många människor för att se att vem som helst kan ha problem. Man kan ha hela, rena, välmatchade och moderiktiga kläder, eller otvättade omatchade trasiga. Man kan vara i vilken ålder som helst. Ha vilken stil som helst. Vara hur smart eller korkad som helst. Ha en hög utbildning eller vara helt outbildad. Vara verbal eller ha extremt dålig förmåga att kommunicera. Psykiska problem finns överallt, hos alla olika sorters människor.

Ändå. Fördomarna finns där, i psykiatrins system. De finns med i bedömningarna. Att jag ens har anledning att oroa mig för att en solbränd näsa kan påverka bedömningen av mina problem (och att anledningen är hur jag tidigare blivit bemött, inte att jag har paranoida drag) säger något om systemet. Något om att systemet är sjukt, när vi kan ha det så. När förutfattade meningar ges utrymme, när det ibland kan dominera helt i en bedömning.

Så. Nu hoppas jag bara att det går bra. Att den jag får träffa är någon som kan se mig bakom solbrännan. Att rädslan faller ihop och dör, inte är adekvat med just denna personen. Att jag får mötas av mänsklighet, trots att det inte alls är något man kan räkna med.

Läs mer: Är du en stackare eller skurk?

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.