Allt är något annat nu (och ingenting har ändrats).

Det mesta jag skriver om på denna bloggen utspelade sig för ganska många år sen. Min kontakt med psykiatrin började år 2000. Anledningen till att jag skriver så mycket om det, tiden när allt var nytt, är att vissa saker kändes starkare och var tydligare då, just för att det var nytt. Senare har jag varit mer beredd, haft mer kunskap, hittat sätt att tackla de värsta uttrycken för maktmissbruk. Då var jag så oskyddad.

Jag har fått bra vård också. Tiden mellan då och nu fylldes till stor del av läkande. Av hjälp. Av bearbetning. Jag är så annorlunda nu. Jag vet hur jag mår, jag kan sätta ord på det, har verktyg för att handskas med det. Jag kan be om hjälp, vet att det är jag som vet vad jag behöver, oavsett hur mycket auktoritet någon använder när de försöker köra över mig. Jag har landat i mig själv och har en tryggare relation till mig själv. Tror på mitt värde, mitt liv, mina förmågor. Tror på mig.

Det är så annorlunda nu. Jag är så annorlunda nu. Jag kan prata, jag är inte den där rädda personen som helst skulle gömma sig i ett hörn. Som inte vågar be om något. Som inte kan säga nej eller protestera mot auktoriteter. Jag gör det nu. Säger nej när jag vill. Protesterar när någon går över mina gränser. Visar att jag är av en annan uppfattning när någon idiotförklarar mig och inte ger mig mandat att veta något om mig själv.

Ibland har jag tänkt att en del av det hemska som var kanske var för att jag inte tog plats. Inte bad om hjälp. Inte var tydlig. Kanske berodde det på att jag inte sa nej, satte gränser, protesterade? Kanske låg det hos mig ändå, en del av det systemet utsatte mig för. För att jag var rädd. För att jag lät dem.

När jag hade hjälp som var bra, när jag blev sedd och hörd och respekterad, när jag blev mött där jag var, så tänkte jag att det kanske handlade mest om att jag inte vågat låta någon se mig förut. Att jag också hade ett ansvar för att det blev som det blev.

Men jag är så annorlunda nu. Jag tar plats, ber om hjälp, protesterar när någon går över mina gränser. Och jag inser att det inte spelar någon roll. De som inte lyssnar, de lyssnar inte oavsett hur välformulerad jag är. De som inte ser mig, ser mig inte oavsett hur tydlig jag försöker göra mig. De som tycker att de har rätt att trampa omkring på fel sida av mina gränser tar sig den rätten även om jag protesterar.

Det var aldrig jag som var problemet. Det låg aldrig hos mig. De som faktiskt satte sig ner och försökte möta mig där jag var kunde möta mig också då, när jag var rädd och hade få ord. När jag behövde mycket skydd för att alls orka finnas till.

De som inte är intresserade av att möta mig, lyssna på mig eller tro på mig gör det fortfarande inte. De som letar efter en diagnos och skapar en bild av mig utifrån egna fördomar, de gör det oavsett vad jag säger, oavsett vad jag gör. Det spelar ingen roll om jag protesterar.

Jag är annorlunda nu, och för mig själv känns det bra att protestera, att vara tydlig, att sätta gränser. Men det spelar ingen roll i praktiken. Inför dem som har makt över mig är jag maktlös.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Bara kommentarer som håller en ok ton kommer publiceras.

Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna starta en tråd i diskussionsforumet hos Upprop för en ny psykiatri. Det går bra att länka till inlägget i denna bloggen i så fall. Kommentarfältet i denna bloggen är inte ett utrymme för debatt.