Vems mänsklighet är det du skadar när du väljer att avhumanisera mig?

Jag har precis läst om Gud har en dröm - En vision om hopp i vår tid av Desmond Tutu. Tyckte det passade såhär i påsktid. Förra gången jag läste den rörde den vid något i mig som jag hade stort behov av att få hjälp att få konturer på och ord för att beskriva. Något om förövare och offer, något om avhumanisering (eller dehumanisering som han väljer att kalla det) och också något om vad man kan göra för att avhumaniseringen ska upphöra.

Orden om hur även förövare avhumaniseras var så viktiga för mig. Jag tänkte så mycket på hur man inte kan göra människor illa på vilka sätt som helst, och fortfarande själv vara oskadad i sin mänsklighet.

När jag nu läser om boken slås jag av hur liten del av den som faktiskt handlar om detta. Det är en bok om Gud och om hopp. Om hopp som genomsyrar allt, även de ondaste handlingarna. Jag tycker det är så trösterikt, förmågan att tro och att inte tappa ljuset. Trots allt.

Det är en väldigt religiös bok, så är du inte intresserad av det rekommenderar jag inte den. Men låt mig ändå låna ett par resonemang från den, som handlar om det här med mänsklighet.

"När vi betraktar andra som fiender riskerar vi att bli det vi avskyr. Förtryck av andra leder så småningom till att vi förtrycker oss själva. All vår mänsklighet är beroende av att vi erkänner det mänskliga hos andra. Vi skulle kunna säga att i egentlig mening var också anhängarna av apartheid offer för det onda system som de använde sig av och som de så entusiastiskt stödde. 
/.../
Vår mänsklighet var sammanblandad. Utövaren av apartheids grymheter fick sin mänsklighet fasthakad i och hopflätad med sitt offers, vare sig han ville eller inte. Medan utövaren berövade en annan hans eller hennes människovärde genom att åsamka outsägligt lidande och oerhörd skada, dehumaniserades obönhörligen även han själv.

Jag brukade säga att förtryckaren dehumaniserades i lika hög grad som den förtryckte, om inte mer. Många i det vita samhället ansåg att detta inte var någonting annat än ytterligare en provocerande slogan som det där ansvarslösa odjuret Tutu tog till för att utstå hat. Men det var och är sant. Jag minns när minister Jimmy Krüger hjärtlöst förklarade att han "inte berördes av" att Steven Biko dött i fängelset. Det var inte alltför överraskande att han, efter att ha varit inblandad i en politik så ond och dehumaniserande som apartheid, förlorat sin förmåga till empati, sin förmåga att känna med andra som lider. Han hade till slut förlorat en del av sin egen mänsklighet."

I Sydafrika upprättade man efter apartheids fall en sanningskommission, för att möjliggöra försoning och fred i landet, och motverka att konflikterna blossade upp och förvärrades.


"Kommissionen gav förövare av politiska brott möjlighet att begära amnesti genom att sanningsenligt redogöra för sina handlingar och de fick möjlighet att be om förlåtelse, en möjlighet som några utnyttjade, andra inte. Kommissionen gav även dem som blivit offer för politiska brott tillfälle att berätta om den smärta och det lidande som de drabbats av.

Medan vi lyssnade till redogörelser för i sanning omänsklig tortyr och grymhet hade det varit enkelt att avfärda förövarna som veritabla monster. /.../ Hur djävulsk en gärning än är, förvandlar den inte förövaren till en demon. När vi hävdar att någon är omänsklig berövar vi inte bara personen i fråga möjligheten till förändring och ånger utan fritar honom också från moraliskt ansvar."


Jag har tänkt så mycket på detta. Hur vi människor hänger ihop. Och hur inte heller offren tjänar något på att se förövare som monster. För att avhumaniseringen av de förtryckta på allvar ska upphöra, måste också förtryckarnas avhumanisering bort.

Det som behövs är människor som står för att de är människor, som erkänner sitt ansvar och sina gärningar, och möter sina offer som de människor de är. Så kan avhumaniseringen upphöra.

Och låt mig förtydliga en sak: som offer är man inte beroende av förövarnas goda vilja för att läka. Man kan hitta försoning, läkning, hitta ett gott liv med bra innehåll oavsett om de som begått övergrepp och utövat förtryck är beredda att bära sin egen mänsklighet. Som människa kan man läka och (åter)upprätta ett människovärde i vilket fall.

Tankarna här handlar mer om strukturer. Om länder, organisationer, familjer, sammanhang, där några avhumaniserats och blivit förtryckta. Det är inte bara människor som kan läka, jag tror verkligen att även sammanhangen kan läka. Att det går att hitta ut ur sjuka strukturer av övergrepp. Det första steget på vägen dit är att vi väljer att se varandra som människor. Det kan vara ett svårt och smärtsamt steg att ta, både för dem som förtryckt och för dem som blivit utsatta. Men jag bär på hoppet om att möjligheten finns i mitt hjärta. Inte som en utopi. Som ett hopp som kan bli verkligt.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.