27 augusti 2012

Saker som har hjälpt mig. Del 1.

Hittade boken Relationer som hjälper av Alain Topor och Marit Borg, och den lyfter fram patienters egna berättelser om vad som spelat roll för dem, vad som hjälpt. Tycker det är en bra bok med många kloka resonemang, så rekommenderar den. Men mest tar jag upp den för att jag blev lite inspirerad, nu vill jag berätta om saker som hjälpt mig. Jag börjar här, det kommer fortsättning en annan dag.


  • Innan jag sökte hjälp hittade jag nånslags hopp i att det faktiskt fanns hjälp att söka. När jag började med mediciner hittade jag hopp i att mediciner skulle kunna hjälpa mig. Överhuvudtaget har saker som inneburit hoppet om förändring och att det kan bli annorlunda hjälpt mig.
  • Den allra första samtalskontakten jag hade var på mobila teamet och bara få gånger. Trots det fick jag väldigt mycket hjälp av henne, vilket jag tror byggde på att det fanns en stor tydlighet i vilka ramarna var, och en tydlighet i avgränsningen kring vad samtalen skulle handla om. Och också att det fanns en tydlighet i att chans att få hjälp på annat håll om jag inte klarade mig med de få gångerna. Tydligheten hjälpte. Och att den inte betydde att samtalen blev mekaniska eller saknade inkännande. Det var bra samtal, och tydligheten blev en trygghet.
  • Mobila teamet som fenomen hjälpte mig ett tag. Att ringa dem var en mycket mindre sak att klara av än att åka till psykakut, att träffa dem hemma hos mig gjorde det möjligt att alls söka hjälp akut. De kunde ibland få uppdrag (tex av min öppenvårdskontakt) att ringa och kolla så jag klarade mig på kvällen om jag hade svåra självmordstankar. Bara att veta att någon skulle ringa och kolla om jag överlevde spelade så stor roll. Och att veta att de kunde hjälpa mig till psykakut om det var omöjligt att klara mig själv var en trygghet. Att inte vara utelämnad till mig själv och till att klara saker ensam.
  • De tre läkare jag träffat som pratat med mig på riktigt har spelat stor roll. De som tagit mina tankar och funderingar på allvar, och mött mig där jag varit. De som valt att resonera med mig kring vad som skulle kunna hjälpa. De som sysslat med tvåvägskommunikation och haft inställningen att vi tillsammans kan hitta saker som kan hjälpa mig. De har spelat roll.
  • Kontaktpersonen jag hade under en lång inläggning, och som förstod att jag kunde kommunicera om jag bara kände förtroende. Som försökte hitta sätt att hjälpa mig att öppna mig, trots all rädsla. Som hade det i fokus, istället för att ha fokus på vad jag borde klara och hur jag borde bete mig. Att jag fick skriva saker jag tänkte var hemska, och att vi började samtalen med att hon läste det, och att det därigenom gick att komma igenom låsningen som gjorde det omöjligt att börja prata.
  • Att samma kontaktperson var i sjukhusets källare och letade upp färger till mig, och skar kartonger i bitar som jag kunde måla på, så att jag kunde få uttrycka mig och göra något konstruktivt i allt kaos.
  • Att jag fick baka ibland när hon var med mig. Att hon förstod vikten av att göra något vanligt och trivsamt, inte bara ligga på sängen och vänta på att medicinerna kanske skulle fungera. Att vi gick till affären och handlade glass någon gång på sommaren när det var varmt och när det var lugnt nog på avdelningen för att hon skulle kunna gå iväg med mig. Jag gick inte ut ensam då, hade bara lov att gå ut tillsammans med någon, och med henne var det lugnt på ett annat sätt än med vänner och familj som var tyngda av oro över hur jag mådde. Med henne kunde jag småprata och skämta och vara som en helt vanlig människa, och jag visste att hon visste hur dåligt jag mådde, men vi kunde ha lite vardaglighet ändå. Det var så viktigt. Det där vanliga. Att få vara någon som var rätt vanlig. Att få gå till en affär, välja vilken glass vi skulle köpa. Stå i kön, gå tillbaka. Jag kunde inte äta nån glass sen, för jag hade för mycket ångest för det. Men det var inte så viktigt. Det viktiga var att få gå och handla. Att få vara utanför sjukhusområdet. Något som påminde om vardag och att bry sig om det som är trevligt i livet. Som vilken glass som är godast, eller att fylla sjukhuskorridoren med doft av nybakat, eller diskutera vilken fyllning som egentligen är bäst i kanelbullar eller hur söta mördegskakor ska vara. Sånt som inte alls handlade om psykiatriska behandlingsmetoder, utan bara om det där normala. Om en känsla av liv.
  • All slutenvårds- och öppenvårdspersonal som småpratat med mig om helt vanliga saker. Skämtat lite, pratat om musik eller böcker. Mött mig på det sättet.
  • Sommarvikarien som lånade ut en skiva till mig med musik han tyckte om, när det väsnades mycket av röster i mitt huvud. Jag hade ju egna skivor jag brukade lyssna på. Och egentligen hjälpte inte musiken mycket den perioden. Blev bara rörigt av alla ljud. Men hans tanke hjälpte. Hans vilja att jag skulle få höra något som var tryggare och lugnare och inte farligt. Omtanken hjälpte.
  • De som tagit mig på allvar och på riktigt bekymrat sig för mig. Det hjälpte, som att jag inte behövde bära alla bekymmerna själv då. Som att de kunde ta över lite. Och som att jag kunde låta dem ta över lite eftersom de var uppriktiga i sin bekymran. Jag kunde lättare lita på dem då, på mediciner eller andra saker de föreslog som kunde hjälpa.
  • Arbetsrehabiliteringen där jag var under det året jag mådde som sämst. Och att jag fick åka dit trots att jag var inlagd. Det hjälpte mig för att det var tryggt eftersom alla som jobbade där visste att alla som var där mådde dåligt. Att det inte blev en jättestor sak om jag var borta några veckor pga att jag inte klarade eller hade lov att  vara utanför avdelningen ensam. Och för att det hela tiden var inriktat på att man skulle ta sig ut till en praktikplats, eller vidare till jobb eller studier. Det hjälpte också att de sakerna vi gjorde var på riktigt. Det var människor som gjorde beställningar, vi utförde ett jobb. Det hjälpte mig för att jag fick vara kvar trots att jag blev sämre, trots att dagarna på sjukhuset blev fler och fler. Trots att hopplöshetssuckarna kring mig ökade i antal. De gav inte upp mig. De flyttade inte mig till något annat ställe för människor man inte kunde räkna med skulle bli bättre.

    Jag använde väl det snarare som arbetsterapi än som arbetsrehabilitering. När jag hade möjlighet att göra något annat, närmare ett vanligt liv, då gick jag inte den vägen. Men jag tror det var viktigt för mig ändå att målet var att komma vidare. Att det inte handlade om att sysselsätta i första hand, utan om att hjälpa oss ett steg på vägen. Att de såg det så, som ett steg på en väg. Inte som att jag hopplöst sjunkit ihop på ett ställe och som att man lika gärna kunde lämna mig där.

    Det spelade roll att de på sjukhuset lät mig delta i det, och att det deltagandet inte användes som något bevis för att jag inte skulle behöva inläggningen. Att det inte var antingen eller. Jag kunde ha nytta av arbetsrehab och klara timmarna där (för det mesta) och ändå kunde jag vara så dålig att jag inte klarade resten av tiden på egen hand, hemma med mig själv.
  • De som faktiskt satt sig ner och tröstat mig. Som stannat upp och gett medmänsklighet och medkänsla. De kramar jag fått. De som aldrig var min kontaktperson men som brydde sig om mig ändå, och aldrig försökte slippa prata med mig när jag behövde samtal. De som aldrig sa att jag får vänta tills min kontaktperson jobbar.
  • Att jag till slut hamnade hos någon som såg att det gjorde mig illa att bli skickad hit och dit och aldrig höra hemma på någons bord, alltid falla mellan stolarna. Som bestämde att jag fick stanna hos henne och att det var viktigare att jag fick en kontinuerlig kontakt än att jag var på exakt rätt ställe. (Kanske förstod hon att jag skulle kunna bli knuffad hit och dit i evighet annars, eftersom jag inte tillräckligt tydligt passade i systemets fyrkantighet).
  • Att få ha någon i systemet som kände mig och som stannade kvar. Som jag litade på, och som jag visste kunde prata med läkarna eller dra i de trådar som behövdes om något blev helt fel eller om jag behövde mer hjälp.
  • Att bli lyssnad på. Att bli trodd. Sedd. Att bli tagen på allvar. När jag varit en människa i andras ögon även när jag mått som sämst, även när mitt liv var helt dominerat av symptomen och kaoset. 


Del 2 hittar du här.


Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

1 kommentar:

  1. Takk for at du deler dette og er så tydelig på hva som har hjulpet deg. <3

    SvaraRadera