När du bedömer mig bedömer jag dig. Allt är så mycket mer ömsesidigt än du för det mesta vill tro.

Ni vet de där första samtalen man har. Med en läkare, terapeut, behandlare, bedömare. Jag har tidigare skrivit om det hopplösa i att behöva börja om från noll med varje ny person. Och jag förstår samtidigt det andra. Att det finns en trygghet i att fråga alla patienter ungefär samma saker. Om man har haft väldigt många såna samtal kan man se mönster i hur patienter reagerar. På många olika sätt. Hur mycket  personen svarar, på vilket sätt, hur kroppspråket och mimiken överensstämmer med orden. Jag tänker mig att det blir en slags karta, att frågorna och svaren är det som skapar bilden av problemet. Och att det blir på ett annat sätt än om man faktiskt läser i journalen före. Har lite fakta. För gör man det, då missar man biten som handlar om att fråga alla man möter samma, dra slutsatser från hur de svarar, göra snabba skisser utifrån det. Utifrån det referensbibliotek av patienters svar som varje erfaren behandlare måste ha. Jag kan förstå det.

Samtidigt. Jag har haft mer än hundra såna samtal. Faktiskt kanske tvåhundra. Jag vill inte överdriva, och jag kan ju inte säga att jag minns alla. Men även om mitt inre bibliotek med referenser från den sortens samtal är mindre än behandlares så finns det där. Också jag sitter och bedömer i det samtalet. Jag vet vilka frågor ett sånt samtal brukar innehålla. Jag läser av tonfall, hur lång tid jag får på mig att svara. Om det finns följdfrågor. Jag märker hur mycket eller lite det frågas om barndomen, min sociala situation i nuet, i hur utsträckning jag förväntas rabbla symptom, och hur stor vikt det läggs vid förståelse av helheten. Jag reagerar väldigt positivt när någon vet vad dissociation är, ännu mer om jag får följdfrågor på det. Jag märker om varje ord om dissociation ignoreras, om det aldrig kommer en kommentar eller följdfråga på det. Balansen mellan medicinsk och psykologisk kunskap är grundläggande för mig att lägga märke till, och om personen visar tecken på att förstå att man kan må dåligt av att ha varit utsatt för övergrepp.

Under hela bedömninssamtalet bedömer också jag. Jämför med mina inre referenser, och anpassar mitt sätt att svara utifrån det. Ibland för att vara följsam och skapa ett fungerande samtal med den som frågar ut mig. Ibland blir jag provocerad och lägger störst vikt vid det jag inte blir hörd i. Jag väljer olika, svarar olika, reagerar olika. För vi är två personer där. En som frågar, en som svarar. Men det är inte en som bedömer och en som blir bedömd, även om det ser ut så i journalanteckningarna. Också jag bedömer. Också du blir bedömd. Kan jag lita på dig? Vad vågar jag säga? Kan jag hoppas på hjälp? Hur mycket behöver jag skydda mig? Det är sånt jag söker svar på.

Tidigare skrev jag om hur läkare inte är en blank yta, att det är en person som påverkar samtalen där bedömningarna görs. Inte heller jag är en blank yta. Det kanske vi aldrig har trott, nån av oss. Men jag tror att det ofta glöms bort, hur många första-samtal såna som jag haft. Hur många gånger jag svarat på samma saker, förklarat samma saker. Hur tydliga skillnaderna blir för mig. De små. När en fråga saknas, eller när en fråga får mer utrymme och fler följdfrågor än vad den brukar få. Jag märker det. Och det påverkar hur jag svarar, hur jag beter mig, vilken bild du får av mig. När jag var alldeles ny i psykiatrin kunde jag inte formen för samtalen, då påverkade det. Sen lärde jag mig vilka frågor som skulle komma, vilka variationer som finns, vad skillnaderna brukar betyda. Utifrån det blir du bedömd.

Och när samtalet avslutas med "Jag ser fram emot att ha samtal med dig" eller en liknande replik tänker jag inte "Hurra, det verkar som om hen tycker att vi passar ihop". Det jag tänker är "Åh, hen har lärt sig glosorna och vill säga de som förväntas skapa förtroende hos mig. Alltid nåt, det kanske kan bli bra, det här".

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.