18 januari 2013

Du måste veta detta grundläggande: för oss har du inget värde. (Har du tur kan vi förhandla om saken senare).

Jag orkar inte lyssna på dokumentärerna om Nora. Jag bara orkar inte. Men idag läser jag saker överläkaren sagt till henne, när han nekat henne en kvinnlig terapeut.

Och jag hör. Det jag så många gånger förut hört. Detta: att vi som trasats sönder av vad andra människor gjort mot oss måste veta att det vi känner och upplever saknar betydelse. Att vi inte alls med självklarhet har något värde, eller ens kommer räknas som människor. Har vi tur kan det vara så att det går att förhandla om värdet. Vi kanske kan ge något och i utbyte få något. Vi kan sköta oss och bli värda vård. Vi kan köpas, säljas, förhandlas om. Det kan vara möjligt att få vara objekt.

Men möjligheten att få vara en människa, med ett självklart människovärde? Någon vars smärta, upplevelser och sår spelar roll? Någon som ska mötas som den skadade varelse hon är, med försiktighet, lyhördhet, värme? Nej. Det är inte alltid så det ser ut, att man har en chans att få vara det. Jag vet inte ens om det ofta ser ut så. Jag har hört så många berättelser om vården, som borde vara till för att hjälpa någon att återupprätta sin mänsklighet, sitt värde, läka sina sår, borde hjälpa någon att återfå sin känsla av att vara ett subjekt och inte ett objekt. Berättelser som säger mig att den istället vilar på en stabil grund av att man inget värde har, att man möjligtvis kan få vara ett objekt, sällan något mer än så. Sällan en människa.

Jag förstår inte. Jag tänker bara: ni gör oss till något annat än er. Och när ni plockar av oss vår mänsklighet, urgröper ni samtidigt er egen. Och jag önskar att vi slutade med det här, jag önskar att vi kunde ha en vård där människor fick vara människor. Där skadade fick behandlas varsamt, och var värda vården just för att de var skadade, inte för att de lyckades förhandla fram ett pris som var möjligt att betala. Och nej, jag pratar inte om pengar nu. Jag pratar om ett annat sorts pris. Ett som handlar om att behöva ta av sin mänsklighet, för att försöka muta till sig människovärde. Det är dömt att misslyckas. Men vi som är i underläge sätter inte spelreglerna. Vi gör vad vi kan för att överleva, kämpar för att klara det trots allt. Trots omöjligheten och smärtan och outhärdligheten.

Du som är med och sätter spelreglerna, jag vill säga: minns att du tar också av din mänsklighet när du bestämmer dig för att förhandla om vår. Och minns att du är en människa, liksom jag är det.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

3 kommentarer:

  1. Viktig og gjenkjennelig. Takk for at du skrev dette.

    SvaraRadera
  2. Tack! Du hittar verkligen orden. Så är det ju.

    SvaraRadera
  3. Tack för att ni läser!

    SvaraRadera