Ja, jag finns. Jag är här.(Och till dig som är som jag, dig som ingen ser: du är inte ensam. Låt dem aldrig få dig att tro på det).

Ibland är jag bara så innerligt trött. På att det ens ska vara nåt särskilt att berätta, något som skrämmer lite. Det där. Att ha varit inlagd, att ha mått så dåligt att man velat dö. Igen och igen. Att det liv man fick inte kändes uthärdligt, att man har skadat sig själv, ätit hur mycket mediciner som helst, elchockats, låsts in. Det kanske låter brutalt i sin svårhet. Det kanske också är det. Men vi är så många. Det är inte bara jag. Vad är det som gör att det fortfarande är så stort och läskigt att höra någon berätta om, att orka med att ens låtsas om att det existerar? (Vad är det som gör att du kan ta dig rätten att inte låtsas om det, att vi existerar, att livet kan vara såhär?)

Jag vet inte. Jag är bara så trött. Och jag vill säga: ja. Jag finns. Ja. Vi finns. Vi är människor, även om vi nu är trasiga. Det går att möta oss, lyssna på oss, se oss, låtsas om vår existens. Det går också att låtsas om att vi är människor. Även i det trasigaste. Även när vi måste tvångsvårdas, bältas, få lugnande sprutor, elchockas, även när makten över våra liv måste tas ifrån oss för att vi inte själva klarar att välja livet. Också då är vi männniskor. Också då är det möjligt att behandla oss som det.

Jag återkommer till detta. Jag vet. Kanske är ni trötta på mig nu, att jag tjatar om samma saker, igen och igen. Men försöken att sudda ut vår mänsklighet, eller vetskapen om att vi ens existerar, de återkommer. Och därför också mina ord. Igen vill jag säga: jag finns. Igen vill jag säga: jag är en människa. Och kanske fungerar det. Kanske blir jag lite säkrare på det för varje gång, kanske sysslar jag mest med att överrösta minnena av dem som en gång sa mig något annat. I ord eller bemötande. Kanske handlar det mest om att säga: ni hade fel. Jag var en människa hela tiden.

Ibland blir jag bara så uppgiven. På allt det här. Som handlar om vård av traumatiserade, dissocierade. Vi finns. Ja. Det är något man kan få för sig att diskutera, sätta sig i fina konferensrum och avhandla. Hur det egentligen är. Men det spelar ingen roll vad ni kommer fram till. Vi finns ändå. Det enda ni kan avgöra är: förmår ni bära på denna verklighet som är verklig? Orkar ni handskas med smärtan som är inbyggd i att veta hur svårt människor kan trasas sönder av andra människors handlingar? Orkar ni veta hur onda människor kan vara mot varandra?

Tyvärr kan ni också bestämma: ska det finnas vård för såna som oss? Eller ska ert behov av osynliggörande gå före våra behov av hjälp? Även om vi ofta är på väg att dö av de skador vi bär på? Även om vi faktiskt ofta dör? Ni kan bestämma att det för er inte har någon betydelse, och ibland är jag så trött på det. Att ni som inte ens kan bestämma er för om ni orkar låtsas om vår existens är ni som har makten att bestämma hur mycket våra liv är värda, hur mycket vår smärta ska tas på allvar.

Oavsett vad ni tycker, tänker, hur ni resonerar och teoretiserar, så finns vi. Jag finns. Jag är här. Och jag vet, om det är en stor sak att inför någon låtsas om en historia av slutenvård, självskadande och outsägligt mycket ångest, så är det ändå enkelt jämfört med detta: att låtsas om att man är splittrad. Delad. Personlighetskluven. DID. Det är den korrekta diagnosen för det nu. Dissociativ identitetsstörning.

Vi finns. Ja. Jag vet att vi finns, men det är bara min egen talan jag för, bara min existens jag kan dra fram i ljuset, stå för, propsa på att du ska låtsas om. Jag är här. Förmodligen matchar jag inte dina fördomar om hur männniskor med DID ska vara. Jag har inte heller det längre, jag integrerades. (Ja, det är möjligt, det är inte alls så omöjligt som du kan få för dig att tro, om du nu ens funderat över saken). Men det är inte det, att jag inte längre är splittrad som krockar med dina fördomar, eller hur? Det är det där andra. Jag är inget monster. Jag är inte som de freaks som ibland finns med i filmer. Jag är rätt vanlig, välformulerad, framstår som rätt normal, även om jag nu bär på onormalt mycket trasighet. Det var inte så du tänkte dig det, eller hur? Det var inte den bilden du bar på?

Men vi finns. Vi som är eller varit splittrade. Vi kan framstå som mycket mer normala än du tror. Vi splittrades för att någon utsatte oss för ohanterbart svåra saker. Vi blev aldrig utsatta för att vi var monster. Och vi förvandlades inte heller till monster när vi utsattes. Vi var människor, hela tiden. Vi är människor, också nu.

Och ibland är jag så trött. På det här att du tar dig rätten. Igen. Och igen. Att försöka sudda ut bilden av mig, av såna som mig. Att du tar dig rätten att bestämma att vård till såna som oss är för dyrt, att våra liv inte är värda att räddas. Att du tar dig rätten att bestämma att den officiella sanningen ska vara att vi inte finns.

Det spelar roll vad du bestämmer, om du är en av dem med makt. Men vad som är sant styr du inte. Det som är sant är: vi finns. Jag finns. Jag är en människa. Jag var det hela tiden, och jag kommer fortsätta vara det. Mitt liv är värt något, och jag borde vara värd all hjälp som finns att få. Du kan inte ändra på det. Den verkliga verkligheten är så, vilka dimmor och falska bilder du än vill lägga över den. Vi finns. Jag finns. Jag är här.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.