27 januari 2013

Det kommer bli bra. (Eller? Kommer det nånsin att bli bra?)

Ibland blir jag så trött. Jag vill börja allting så idag. För det är något som är tömt, trött, tomt. Här, i mig. Och ibland är det så. Som att allting blir till trötthet. Nu: Jag är så trött på mig. På de roller jag fått eller tagit, på de ord jag upprepat så många gånger att de nu bara är tomhet.

Jag brukar säga att det kommer bli bra. Det brukar vara min roll, att tro på förändringen till det bättre, att säga något om ljuset som bryter igenom mörkret, att kampen är värd all kraft den tar, att det finns hopp. Jag tror att jag trodde på det, förut. Men tror jag på det nu? Jag vet inte längre.

Jag kan bara tänka att jag inget vet. Vem är jag att tro att jag vet något alls, om någon annans kamp, smärta, outhärdlighet? Vem är jag att säga att det finns hopp, att det kommer bli bättre? Det kanske inte alls är sant.

Eller så är det sant, det kanske bara handlar om att jag är tömd nu, att mörkret skymmer hoppet för mig, att tröttheten genomsyrar allt, att tvivel är det som formar mina dagar. Just det kommer bli bättre. Det vet jag, för det handlar om mig, och mig vet jag något om.

Jag menade aldrig det som klyschor, menade aldrig att vifta bort något, förminska. Och jag tror inte att det var så jag brukade bli hörd. Det jag ville säga var att jag vet något om hur det är när outhärdligheten är allt som finns, när det inte går att springa ifrån sin smärta, när mörker är allt. Och jag vet. Att det kan bli annorlunda.

Jag vet att det kan det, för det är annorlunda för mig nu. Kanske vet jag inget om någon annan, men när det handlar om mig vet jag. Det är bättre. Men bra? Är det bra? Nej. Kommer det bli bra? Jag har ingen aning. Just nu vet jag inte ens vad det betyder.

Jag kan säga något som jag vet: det är inte säkert att det är så hopplöst som du tror. Det finns behandlingar som är gjorda för att hjälpa dem som är svårt traumatiserade, det finns behandlare som är bra. Psykiatrin är fylld av maktspel och härskartekniker, det är ett system som ofta gör illa. Men det är inte hela sanningen. Det må vara att det är som att vinna på lotteri att få bra hjälp, men också bra hjälp finns, sån som är anpassad efter just dina problem.

Jag vill säga: jag har levt med flashbacks, och tagit mig ur det, jag har varit splittrad och är det inte längre, jag har haft döden hängande över mig och tänkt på självmord många gånger varje dag, och det är inte så längre. Jag har trott att jag inte hade något värde, att min kropp bara gick att hata, att närhet var farligt, och tillit visste jag inte ens vad det var. Det är annorlunda nu. Allt är annorlunda nu.

Jag vet inte hur det är för dig, om du är lik mig, om du har en chans att få hjälp, få läka, om du har kraften att ta dig igenom ditt inre kaos för att hitta ut på andra sidan. Men jag tänker att om jag kunde, då kan det inte vara omöjligt. Jag är också bara en människa. Jag var också bara en trasig spillra, ett ingenting. (Jag var också utan det jag behövde).

Det är bara en sak som kan göra att det inte finns en chans att ditt liv blir bättre, och det är om du ger upp det, eller om någon annan tar det ifrån dig. Så länge du har ett liv kan det förändras. Jag vet inte om det kommer bli bra. (Jag vet inte ens vad bra betyder idag). Men jag vet: allting är i rörelse och inget står så stilla som man kan tro. Och det finns öppningar i det. Öppningar som kan leda till något bättre, mer meningsfullt, till något helare.

Du behöver förmodligen hjälp. Och kanske är det där det mest hopplösa och uppgivna i mig finns. Trötthetens kärna. Jag vill säga: det är klart att du kommer få den hjälp du behöver. Men det är allt annat än klart. Det är förmodligen mer sannolikt att du inte vinner på lotteriet, i alla fall inte meddetsamma. Behöver du mycket hjälp är det troligt att du får kämpa, och kanske får du ändå inte vad du behöver.

Det finns hjälp som kan få antalet flashbacks att minska avsevärt, och kanske försvinna helt. Det finns människor som vet vad splittring går ut på, och kan hjälpa delarna att samarbeta, som kan hjälpa dig att bli hel. Det finns människor som jobbar med vårdande yrken som har mänskligheten i centrum, och där du får vara dig själv med allt du är. Med allt det stora och unika och fina som just du bär på, och med alla minnen, all smärta, all outhärdlighet.

Det är inte säkert att du får träffa någon av dem, det är inte säkert att du får chansen. Jag vill inte säga det, men jag säger det, för det är så det ser ut. Systemet nu är inte till för såna som oss. Och även om kunskapen om traumatisering ökar, så dras saker allt hårdare åt. Det finns en risk att de försöker straffa, pressa och tvinga dig att må bättre, istället för att hjälpa dig. Kanske går du sönder av det. Kanske orkar du aldrig mer resa dig.

Jag vet inte. Jag vet inte hur ditt liv kommer se ut, din resa, din väg. Jag önskar jag kunde säga: gör såhär så får du hjälp. Men jag vet inte hur. Om du inte har pengar nog att köpa dig vad du behöver. Jag önskar jag kunde säga: det kommer bli bra. Men jag vet inte längre om jag tror på de orden. Det kan bli bättre, så länge du lever finns den möjligheten. Det finns människor som vet hur man gör för att hjälpa. Det är sant. Jag vet det, det handlar inte bara om tro. Men det är också sant att systemet hårdnar. Att såna som vi offras, räknas bort, blir utan betydelse. Att såna som vi dör, och att systemet inte tycker att det har någon betydelse.

Jag vet inte. Om det kommer bli bra. Jag önskar att det kommer bli bättre. Men ibland blir jag bara så trött. Ibland orkar jag inte tro. Jag vet faktiskt inte. Hur mycket hopp det finns anledning att känna.

Men kan du klara av det, på nåt sätt alls, så låt bli att dö. Det finns en chans då. Kanske blir det bättre. Kanske blir det bra.





Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

4 kommentarer:

  1. Känner igen tröttheten. Tomheten.
    Lyssnar på dom andra orden.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du läser.

      Radera
  2. Som jag känner igen. Kunde varit jag som skrivit de orden. Jag har knappt något hopp kvar, men jag finns iaf. Bloggade om det idag. Jobbigt bara att finnas till. jag blev pressad och det gjorde mig sämre. Men man vill ju ha hopp fast det liksom försvinner bland alla misslyckanden. Å, livet. Varrör finns det ingen manual?
    Tack för orden!

    SvaraRadera
  3. På ett sätt känner jag mer hopp om mig själv och mindre hopp om världen. Men vetskapen om hur världen är tömmer lätt en på rätt mycket. Framförallt om man hela tiden måste kämpa mot och i systemet, och hamnar i kläm vad man än gör..

    Tack för att du läser

    SvaraRadera