Best of.

Idag firar jag ett år på twitter, och imorgon har denna bloggen funnits i ett år. Oavsett vad jag tänkte att det skulle bli när jag började, är det inte förrän i efterhand jag kan se vad det blivit. Twittrandet har blivit mycket olika saker. Dem orkar jag inte formulera här. Och bloggen. Jag vet inte. Den har väl varit lite av varje, också den, beroende på var jag befunnit mig med mig själv. Och vad som hänt i världen. Både i stort, och närmare mig. I samtal, möten.

Jag är mest intresserad av strukturerna. Inte av att smutskasta någon särskild. Jag tror inte det är meningsfullt. Jag vill se det som ligger bakom. Önskar att jag ska kunna sätta ord på något av det jag sett från mitt perspektiv som patient, så att någon som inte har det perspektivet med sig också kan se det tydligare. Hur det kan vara. Hur det kan bli.

Mycket har handlat om makt. Tex detta inlägget: Makt - ansvar - skuld.

Eller i serien jag skrev om härskartekniker:

• Del 1. Osynliggörande. (Som om jag inte fanns).
• Del 2. Förlöjligande. (Som om man inte kan ta mig på allvar).
• Del 3. Undanhållande av information. (Som att det går att vårda mig utan att blanda in mig).
• Del 4. Dubbelbestraffning. (Vad jag än gör så gör jag fel).
• Del 5. Påförande av skuld och skam. (Allting är mitt fel, mitt ansvar, även det som ligger utanför min makt).
• Del 6. Objektifiering. (Att inte vara en människa).
• Del 7. Våld eller hot om våld. (I de lugnande sprutornas land).
• Bonus. Konstruktivism. (Allting ligger hos dig, i dig, beror på dig).
• Bonus. Att aldrig få tala till punkt.

Jag har också ofta återkommit till det här med att vara en människa, trots de problem man har, och hur man inte alltid bemöts som att det är så. Tex i detta inlägget: Du är något annat än jag, inte riktigt en människa.

Det allra första inlägget jag skrev var När det som är vardag för er är en konstig och främmande värld för mig. och långt senare fick det en fortsättning: När det som är vardag för er verkar vara en värld av manipulationer och halvlögner för mig.

De inläggen och en del andra handlar om att jag tror att det är lätt att bli hemmablind. Att man kan tro att saker är självklara fast de inte är det. Att man tolkar, tänker och förstår utifrån en färdig bild av hur det ska vara, eller hur man brukar göra. Och att man därigenom kan missa rätt mycket. En god tanke kan vara god, men den kan lika gärna gå vilse och bli till något dåligt, om man ser för lite av det sammanhang man ingår i (och vem man är i det sammanhanget). Några fler inlägg som handlar om sånt som antingen missas eller tas som självklart är dessa:

• Är du en stackare eller en skurk?
• Att inte läsa i journalen innan man träffar en ny patient. (Du kanske tror att det blir mänskligare, jag tror att du använder din makt på fel sätt då).
• Att ramla mellan stolar. Igen och igen. (Men du kan ju inte få vård. Du är ju sjuk.)
• Vågar du fråga vilket ljus som bar mig genom mörkret, och med vilken styrka jag fortsatte trots att det inte gick?

Det finns också något annat där. I mig. Parallellt med tankarna på maktspel, människosyn, saker som inte är ok. Sorgen. Tröttheten. Uppgivenheten. Längtan efter att det skulle vara annorlunda. Ibland försöker jag sätta ord på det. Tex här: Stråken av bitterhet när ett system byggt av omänsklighet kan förstöra det goda som finns där. Och här: Försoning. (Jag önskar att vi kunde mötas nu).

En sak till återkommer jag till. Det här med trauma och dissociation. Hur låg kunskapsnivån är, hur svårt det är att få vård som utgår från de problem man faktiskt har om man är traumatiserad, och hur mycket fördomar tillåts styra. Tex här: Vänd dig absolut inte om! Det finns inget av betydelse där, men vänd dig inte om! Eller här: Ni är så få, och förresten finns ni inte ens. Fördomar om dissociativ identitesstörning.

Jag antar att jag även i framtiden kommer återkomma till dessa sakerna. Makt, strukturer. Sånt jag ser och önskar att andra såg. Sånt jag tänker att det spelar roll om det reflekterades mer över. Fördomar. Trauma. Dissociation. 

Och ibland. Ibland skriver jag faktiskt om det som varit bra med. Tex i serien med inlägg om saker som har hjälpt mig. Här finns den: Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Eller i En liten lovsång till KBT. (Om en terapi som hjälpt).

Det har hjälpt mig att skriva i denna bloggen. Att leta upp ord, samla dem, samla mig, få något sagt. Och att någon faktiskt läser. Jag hoppas att det kan spela roll för er som läser också. Det jag skriver. Antingen som en igenkänning som bekräftar att ni inte är ensamma. Eller som en inblick i hur det kan vara. Om man ser det från ett annat perspektiv.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.