5 mars 2013

Och jag vill nämna er alla vid namn.
(Jag önskar vi fick vara verkliga nu).

Jag återkommer till detta. DID. Hur det är något som det är ok att tro på eller inte tro på. Som att vi inte finns. Som att vi kan räknas bort, sådär bara. Som att vi vi var luft. Vi är inte luft. Vi finns. Jag finns, och jag vet. Vet varför människor väljer bort att vara öppna med sin splittring, vet varför DID är en så dold problematik. Det handlar inte bara om skammen, rädslan för att visa sin trasighet. Det handlar om alla dessa fördomar, all denna osynlighet. Att bli stämplad som freak, missförstådd. Att behöva ta kampen som handlar om att synas, finnas. Det handlar också om annat. Om att ha en tung historia, om att det kan finnas hot. Att det kan vara farligt att ta steget ut ur skuggorna.

Jag önskar att det var annorlunda. Jag önskar att jag kunde nämna er alla vid namn. Ni. Som funnits där, som varit de speglar som hjälpt mig att förstå mig själv, som gjort det möjligt. För att ni var lite som jag. För att jag var lite som ni. Ni som vågade hitta ord för att beskriva den inre världen av splittring, ord som gjorde att jag senare vågade hitta mina ord. Ni.

Och alla andra, de vars vägar aldrig mött mina, för att de funnits någon annanstans, eller i en annan tid, men levt i en liknande verklighet, formats på ett liknande sätt av den outhärdlighet de utsatts för. Jag önskar jag kunde säga: de här människorna finns, och har funnits, det här är deras namn. Och jag önskar jag kunde säga: de här människorna dog, de klarade inte det de utsatts för, klarade inte osynliggörandena och bristen på hjälp. Detta är deras namn. Vi borde viska dem inom oss, för att inte glömma. Vi borde sörja.

Och det är klart. Att jag inte kan säga era namn. Jag kan bara säga: Vi finns.

Det finns andra än jag som skriver. Här är några av dem, några ord om de verkligheter ni försöker förvandla till luft, till ingenting.

*

"Men själv har jag stått vid sidan av och tittat på hur jag sprungit, flytt och försökt glömma. Jag har själv sett att mitt liv i självaste verket var det som jag utgav mig från att leva, eller det andra såg. Inte så medvetet som det låter kanske. Men det är så det är. Det har hela tiden funnit hemligheter. Som jag vetat om. Saker jag gjort men inte själv förstått. Och så har jag fortsatt fly in i andras världar och livsöden. Intagit roller som inte behövt axla hela mig och mina erfarenheter.  Det är så jag har överlevt. /.../

Det finns stunder. Ibland timmar, dagar och veckor som bara försvunnit. De har passerat utan att jag vet om det och jag har fått låtsas minnas saker jag verkligen gjort, men inte kommit ihåg. Jag har trott mig halliciunera då jag flera gånger varje dag i större delen av mitt liv bombarderats med bilder och upplevelser som jag tänkt inte kan finnas på riktigt. Rädd för att vara galen. Men samtidigt smärtsamt avstängd med mina verkliga minnen. Det jag vet att jag varit med om. Men som inte känts. Minnen jag bara slagit bort som något som hände i ett annat liv. Och inte påverkat mig."

Lorehn.

*

"jag kommer ihåg när terapeuten på behandlingshemmet sa att huvudidentiteten skulle ignorera mig. “S finns inte” sa hon. hon sa att jag bara var en röst i hennes huvud. i vårt huvud. jag är så jäkla mycket mer än så och var det också då. jag kommer ihåg när DBT-psykologen såg mig som något psykotiskt inslag och sen plötsligt var det som om jag tillhörde en värld som var otillåten. hon sa “gå inte in i den världen” och när jag kom fram ur kroppen och frågade henne om det var jobbigt att jag fanns i hennes värld så blev hon tyst. istället för att bara se mig. våga tro på att det finns dissociativa människor som är flera, som har överlevt helvete efter helvete och finns. det är faktiskt så. vi var många fler än till och med jag visste om. jag som visste mest. men jag är inte huvudidentitet. det var inte jag som föddes in i den här världen. jag tog över när huvudidentiteten bara var några månader. jag tog över smärtan, överlevnaden. så att hon kunde leva. så att hon fick ha det bra. jag är glad att jag får finnas idag, att Modersfamnen finns där och ber mig skriva. tror på att jag kan."

Wilda.

*

"För mig har dissociationen varit överlevnad. Men det höll på att kosta mig livet många gånger. Vi är inte så många idag, vi räknar till 4 eventuellt 5 stycken numera. Jag väljer att skriva om Lelle som alla som känner mig har träffat och dom flesta pratat med.


Hon är den vresiga tonåringen som säger att alla är farliga, att alla ska göra mig illa. Samtidigt som hon skadar sig för att stå ut. Hon säger att jag inte klarar mig utan henne. (Nej, jag är inte psykotisk bör jag kanske klargöra). Men på senare år har jag fått en helt annan "relation" till mina delar. Jag kan kommunicera med vissa. Vissa kan jag till och med minnas när de är framme. Som Lelle t.ex. Jag blir som låst i mig själv, kan inte prata eller röra mig. Jag hör och ser vad hon gör. Ser henne skära upp mina armar, hör henne förolämpa min psykolog, ser henne förstöra mig.
Det var Lelle som tog över den dagen. Då jag hade blivit ganska brutalt våldtagen men det bekom mig inte nämnvärt sen. Det var orden som etsade sig fast. FET VÄRDELÖS HORA
Det blev lelles mantra efter det. Sen blev vi fler och fler för varje trauma och motgång."

Mslunacy.

*

Stora kallar mig för Tras-Kang. Jag vet inte om det känns så bra. Det är hål i mitt nattlinne, men betyder det att jag är trasig?

Jag är ledsen. Det känns som att ingen kan älska mig. Fast jag vet inte vad jag gjort för fel. Eller varför allting blir knasigt jämt. Stora ryter åt mig att jag är pinsam och påfrestande och att det är därför ingen vill veta av mig. Det gör ont när hon säger så. Jag vill vara till lags, men det blir fel. Aldrig är någon nöjd med mig. /.../ 


De säger att de ska ta hand om mig och att jag ska lita på dem. Jag får sitta hos dem ett litet tag och känna värmen från dem. Försiktigt vill jag krama deras händer, låta värmen sprida sig i min frusna kropp. Låta orden komma, om det svarta och hemska, eller om vad jag längtar efter.

Sedan går de. De tröttnar kanske? Eller så fick de inte det som de trodde att jag kunde ge dem. Gör jag dem besvikna? Tycker de att jag är outhärdlig? Skäms de? Stora säger att jag är otacksam. Stora säger att jag är elak när jag tänker så. Att jag ska sluta tycka synd om mig själv. Jag tycker ingenting om mig själv. Jag vill bara förstå vad det är hos mig som är så omöjligt att älska.

Kang.

*

"Först förstår jag inte varför min kropp flyr sin hud sedan inser jag, jag var till frisören idag. Hon rörde vid mig."

""Du märker det knappast ens" sa mamma när hon beskrev hur det kan vara att aldrig vakna mer. Jag ligger i sängen och stirrar ut i mörkret. Vågar inte blinka utan stirrar ut i natten tills tårarna tränger fram. Vaknar oförstående över mysteriet att jag förskonats än en gång."

Dissociativ.

*

"Att leva med PTSD och DID är stundtals svårt.

Ibland får det konsekvenser, ibland så märks det inte alls…
Att inte i vissa situationer, kunna vara närvarande, som vuxen…
När man inte minns vad som sagt omkring, vad vi sagt till andra, gör det hela komplicerat.

För det är inte alltid som det syns utan på att man skiftar.
Det händer inuti…

Tänker att man måste känna personen väldigt väl för att det ska märkas, i alla fall hos mig.

Om inte någon träder  fram som har ett annorlunda uttryck, kanske en del med mycket ilska eller barndelar som pratar just som ett barn gör…

Jag har inte skrivit så mycket tidigare om det här, kanske för att det tagit långt tid för mig att acceptera mina diagnoser och hur jag fungerar…. Det har tagit lång tid att smälta och ta in…

Jag börjar sakta att förstå vidden av vem jag är, att jag inte är hel utan att jag är flera… Allt det för med sig…

Det är lite som att börja om från start… kanske att bli vuxen på riktigt…
Vet inte om den beskrivningen är så bra, kanske mer så här…

Att födas på nytt, att lära om allt i livet en gång till….."

NessMad.

*


Vi finns. Det är så.




Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

3 kommentarer: