Orden ni använder om mig. Passiviserad.

Jag vet inte när passiviserad blev en synonym till sjukskriven. Jag tror det var ungefär samtidigt som den borgerliga regeringen försökte få ner sjukskrivningstalen genom regler som byggde på att det inte går att vara sjuk längre än en viss tid. Jag tror det var ungefär samtidigt som systemet hårdnade, som det blev allt mer av att jagas, att kämpa för att bli trodd i att man är sjuk, samtidigt som det blev fler blanketter, fler möten, fler åtgärder anpassade för att pressa tillbaka folk i arbetslivet igen.

Ja. Det var nog då. Samtidigt som den arbetsbörda som krävs för att kunna få en sjukskrivning godkänd ökade, även för den sjukskrivne, blev passivitet synonymt med sjukskrivning. (Vilket i sig är paradoxalt, för om man nu är helt passiviserad lyckas man inte bevisa sin sjuklighet och då faller man helt enkelt ur systemet och är inte sjukskriven längre).

Jag vet, det är en bra retorisk grej, att definiera sjuka som passiviserade, istället för som sjuka. Nämner man saker vid dess rätta namn kanske man också hamnar med ett ansvar. Tex för att skapa en bättre vård, och hjälpa människor att bli friskare. Kanske också ett ansvar för att skapa ett bättre samhälle, där inte lika många blir utslitna, sönderstressade, mår dåligt för att sammanhangen de befinner sig i är för hårda.

Väljer man ett annat ord för att benämna sjukdom, kan man ju välja vilket som helst, och helt enkelt ta det som passar ens syften. Om man vill försöka få sjuka att framstå som lata människor som lever på samhällets bekostnad, människor som bluffar till sig pengar och tror att de har rätt till det trots att de inte förtjänat några pengar genom att arbeta, då är passivisering ett bra ord att använda. För vägen ur sjukdom är ju rimligtvis vård, men kallar man sjukdom för passivisering låter det inte alls rimligt med vård. Det låter rimligt med aktivitet, kanske jobb. Och det låter mer rimligt att plocka fram hårdhandskarna då, om vi pratar om passiviserade istället för sjuka.

Det hände något. Jag vet inte riktigt när. Men rätt vad det var fanns passiviseringsetiketten överallt, inte bara i politikernas retorik. Nästan varje gång jag träffar någon inom vården eller en person från en myndighet, kommer det här med min passivisering på tal. Hur jag ska ta mig ur den, vad jag kan behöva. Och mina protester när jag försöker förklara att jag inte alls är passiviserad, möts av misstro, det förvandlas till ett bevis på att jag faktiskt är det. Passiviserad. Och att jag kämpar för att slippa ta mig ur passiviseringen, vilket för de flesta ju kan vara jobbigt. Det kan de ha överseende med, att jag tycker det är jobbigt att de försöker pressa mig ur passiviseringen. Passivisering verkar för de flesta vara en ideal tillvaro, som semester ungefär, fast lite latare. Så det är begripligt, att jag uppvisar motstånd, att jag vill stanna i det tillståndet. Men ändå. Fokus blir där. Jag måste förstå mitt eget bästa: att jag måste ut ur denna passivitet. Och ändå. Det finns inget sätt att förklara att jag inte är passiviserad. Det används som en synonym till sjukskriven, och det kan jag inte förneka att jag är.

Låt mig göra det lite tydligare. De år jag nu varit sjukskriven har jag jobbat hårt med att ta hand om mina problem, för att så småningom kunna må bättre, fungera, vara aktiv. Klara av att utbilda mig och ha ett jobb. Jag vet att det tagit tid, men vissa problem är så stora att det inte räcker med 15 gånger kbt, en justering av beteenden. Jag hade svårare problem än så. Det tog tid.

När det var svårast jobbade jag i stort sett dygnet runt. Jag hade flashbacks, ångest, självskadeimpulser. Jag var tvungen att orka slita med det, försöka ta mig vidare, ur det. Om jag alls sov återupplevde jag saker i drömmarna. Det fanns ingen paus. Jag slet så mycket. Och jag lyckades ta mig vidare, jag är inte längre där, jag mår inte längre så.

All den kampen. Det räknas som att jag var passiv.

Jag fick läsa böcker, leta artiklar, lägga hur mycket tid som helst på att söka information, för att vården inte kunde hjälpa mig tillräckligt, för att det hamnade hos mig att förstå sånt som dissociation, splittring, hur jag skulle bli hel. Jag fick försöka förklara för min terapeut igen och igen, hur saker fungerade, för att kunna få den hjälp jag behövde. För att kunna läka. Hon förstod tillräckligt för att kunna hjälpa mig, tillsammans kunde vi hitta sätten för att ta mig vidare.

Att jag i stort sett ensam fick ta mig igenom en integration av DID, för att vården inte kunde finnas där i det, att jag ensam fick klara det som egentligen varit omöjligt stort, hur mycket hjälp jag än haft. Att jag fick pussla ihop mig igen, skapa ett nytt jag som inte längre var splittrad, lite i taget.

Det. Hela det jobbet jag gjorde för att vården skulle kunna ge mig hjälp. Och det jobb jag lämnades ensam med, när jag föll mellan stolar. Det ansvaret som var orimligt att det hamnade på mina axlar, men som ändå hamnade där eftersom ingen annan tog det. Det. Allt det räknas som förslöing, försoffning, passivitet, att jag långsamt sjönk in i en helt oaktiv tillvaro. För hela tiden, alla de dagarna, var jag sjukskriven. Och sjukskrivning är samma sak som passivisering. Därför räknas också detta som att vara passiv.

Att jag sökte tills jag hittade en psykolog jag kunde prata med på telefon, att jag letat upp alla fonder och stiftelser jag kan söka pengar från, tigga ihop pengar till psykologsamtalen från. Att ingen hjälpt mig på vägen i det. Och alla dessa system att förhålla sig till, reglerna som ändras, handläggarna som byts ut, läkarna som blir nya. Alla regler jag måste förstå mig på, alla blanketter, utredningar, alla möten jag behövt ta mig till fast benen inte bar, fast jag var för sjuk för att ta mig hemifrån. Alla människor jag måste träffa, förklara allt för. Alla gånger jag måste börja från noll. Förklara på nytt. Alla gånger jag behövt vara den som samordnar olika insatser, den som har bäst koll, den som får negativa effekter i övergången mellan olika system. Det räknas som ingenting. Det är inte aktivitet.

Alla timmar av smärta, trötthet, alla dagar symptomen tagit all tid och det inte funnits något annat att göra än att stå ut. Det räknas inte som sjukdom. Nej: passivitet. Så är det, även det räknas in i passiviteten, för allt som händer under en sjukskrivning gör det.

Och det andra, det som gjort att jag orkat leva, trots allt. Att hitta sätt att ta tillvara på ljuset, även när det egentligen inte funnits utrymme för allt kaos. Att hitta de saker jag trots allt klarar att göra. Att läsa böcker, måla, göra något kreativt de dagar det har gått. Att lära mig virka, för att jag blir så depressiv av att inte lära mig något nytt, inte befinna mig i utveckling, men också för att fackböckerna blev obegripliga i perioder, bokstäverna bara dansade runt på sidorna, för att den möjligheten var stängd. Att göra det jag kunde. Att komma på att jag kunde virka mjukisdjur och skänka till barn som nog var rädda och behövde dem, för att känna att jag var en del av ett sammanhang, även när jag inte orkade gå ut, tänka längre sammanhang, träffa mer än en människa i taget. Att gå små små promenader och hitta vårblommorna när de nyss slagit ut, att hitta de sätt att finnas nära ljuset jag kan. Det. Allt det. Det går att avrunda till ingenting, passivisering.

Och nu. Nu när jag mår lite bättre, kan återhämta mig. När jag försöker läsa facklitteratur igen, de perioder det går, för att förbereda mig för att kunna plugga så småningom. När jag försöker formulera resonemang och lite längre texter, här eller i andra sammanhang. När jag försöker mig på att åka buss, träffa mer än en människa samtidigt, träffa en grupp människor som jag inte känner sen tidigare. När jag vågar mig på att träna försiktigt, för att ha en chans att bygga upp muskler, kondition. När jag försöker skapa ett liv som kan fungera på sikt, och ta steg i den riktning jag vill, även om de är väldigt små. Då räknas det inte.

Allt detta, det räknas bara som passivisering, som att jag inget gör, inget gjort under den tid jag varit sjukskriven. Det är så det blir, det ni lägger i begreppet när ni gör sjukskrivning till något synonymt med passivitet: att vad man än gör, så räknas det inte. Hur konstruktivt man än använder den tid man är för sjuk för att jobba kan det avrundas till ingenting. Hur stora framsteg man än gör, så är det inget som spelar någon roll, är av betydelse. Det enda som räknas som frånvaro av passivitet om man är sjukskriven, är att delta i åtgärder organiserade av arbetsförmedlingen. Det enda sättet att vara något annat än passiv på riktigt, det är att jobba, vara frisk.

Att vara sjuk, i behov av sjukskrivning och vård, inte i behov av aktivitet? Det är på väg att bli en förlegad syn, den är på väg bort, är jag rädd. Åtminstone om vi tillåter detta att fortsätta, urholkningen av ord, förvrängningen av språket. Om vi till exempel går med på detta: att passivisering och sjukskrivning är ungefär detsamma. Att du har rätt att se på mig som någon som är oförmögen att ens vilja aktivera mig, vad jag än fyller mina dagar med. Att du har rätt att klassa mig som försoffad, eftersom jag är sjukskriven. Även om orsaken till min sjukskrivning inte är lathet, utan faktiskt sjukdom.

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.