Jag vet att du varit med om något som var hemskt. Kanske känns det som att det hemska är nu, även om det inte är det. Kanske har du inte berättat för någon om det som är hemskt. Inte för någon av de andra delarna inuti heller.
Det är svårt att orka då. Att orka vara tyst och veta det som hände, och vara ensam om det. Och det är svårt att förstå då, om man är så ensam. Varför det blev så. Och varför inte alla behövde ha det så hemskt som du. Det är svårt att förstå om det var rätt, om de fick göra så mot dig. Och det kan vara svårt att vara liten och ensam och tänka att det kanske var ens eget fel. Att man skulle ha gjort något annorlunda, eller att det hände för att man var dålig eller dum.
Du gjorde inget fel, det var inte därför det hände. Om vuxna inte tar hand om barn och är snälla mot dem, så är det de vuxna det är fel på. Inte barnen. Men det kan vara svårt att tro på det, om man är ensam. Speciellt om man aldrig träffat någon som varit stor och som tagit hand om en på riktigt, så man blev trygg.
Det kan vara svårt att tro att någon orkar höra om det hemska, eller ens orkar bry sig om dig som är liten och finns inuti. Det kan vara svårt att tro att någon vill trösta en om man är ledsen, eller orka med en när man blir rädd hela tiden. Det kan vara svårt att tro att någon ens vill försöka vara snäll mot en.
Och det kan vara svårt att tro att de andra delarna i kroppen ska låta någon hjälpa just dig. Det kanske är bråkigt inuti och alla vill olika saker, och ingen tycker att du är viktig. De kanske bara blir arga om du försöker prata och säga något om det som är hemskt, även om du inte orkar vara ensam med det längre.
Det finns såna som har som jobb att hjälpa en när det är svårt. Som kan lyssna på det man vill säga och bry sig om en om man är ledsen. Som vill göra så du inte är rädd, men orkar med att du blir rädd hela tiden. Det kan vara ganska skönt att träffa en sån människa. Man kan bli mindre ensam då.
Om man är många i kroppen kan det bli svårt att få plats ibland även om man träffar en vuxen som jobbar med att hjälpa en. Men är det någon som är bra så ska hon eller han bry sig om att alla får plats, och den personen kan också hjälpa er inuti att bli vänner med varandra och göra så att ni inte bråkar lika mycket.
Kanske märker han eller hon inte ändå att du är ledsen eller rädd, eller har något att berätta. Du kanske är bra på att gömma dig inuti, så kanske syns det inte då. Om du vågar är det bra att säga till då. Att du vill något. Det är ganska läskigt att våga, men det är bra. För då kan du få hjälp, och slippa vara ensam med det som är hemskt.
Det finns såna som jobbar med att hjälpa en som inte är bra, som inte fattar att man kan vara mer än en inuti. De kanske säger att du inte finns eller att du inte får prata hos dem. Försök säga till de stora inuti då att det inte är bra, att du måste få hjälp av nån annan som är stor, som fattar att du finns. Fråga om ni kanske kan träffa någon annan.
Kanske är den personen inte bara dum, någon av delarna kanske får hjälp som den behöver. Men alla delarna är viktiga, du också. Det är inte bara en som är den riktiga personen och ni andra är något som stör, även om vissa tror så. Det är ljug. Alla tillsammans är den riktiga personen. Och ni behöver hjälp. Alla delarna behöver hjälp, och ni behöver nog hjälp att bli mer vänner med varandra och lyssna mer på varandra. Och kanske behöver ni hjälp med att tro på att de andra är på riktigt och viktiga, och att våga berätta saker för andra inuti.
Det är jätteläskigt att våga säga något. Kanske tror du att du måste vara tyst för att inte du och kroppen och alltihop ska dö. Det är inte konstigt att det är läskigt då ju. Men om man testar, så kan man se att ingen dör. Att det faktiskt blir lättare att berätta för någon, att slippa vara ensam. Och att det kan vara skönt om någon tar hand om en när man är ledsen eller om allting bara gör ont och är hemskt.
Och det kan vara skönt att se att det finns vuxna som försöker vara snälla mot en och ta hand om en. Kanske fattar de inte allting alltid och de gör nog fel ibland. Men att det finns såna som inte slåss, som inte är elaka, som inte gör äckliga saker. Som faktiskt bryr sig om dig och att du ska få ha det bra.
Försök säga till de stora inuti att ni kan träffa en sån som jobbar med att hjälpa. Kanske kan ni hitta en som är snäll och hjälper er. Om ni redan träffar någon, fast du inte vågar prata med henne eller honom, försök att våga då. Kanske kan du skriva på en lapp den första gången om du är rädd, eller så kan någon av de stora berätta att du finns där och behöver hjälp.
Det är svårt att våga. Men det är faktiskt ännu svårare att orka med att vara tyst och ensam och hela tiden bry sig om att ingen får veta om det som är hemskt. Du ska inte behöva ha det så, du ska inte behöver orka ensam. Det finns människor som kan hjälpa. Jag hoppas ni hittar någon av dem, och jag hoppas att du vågar få hjälp.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar