Publicerar en rad inlägg med texter skrivna för ett annat sammanhang, men som jag tycker kan få finnas med också här. De är riktade till små delar hos någon med DID.
Du får finnas.
Kanske känns det jättekonstigt när
du läser det (eller om någon annan läser det för dig). Som att
det blir helt krångligt att förstå att det kan vara så. Det är
ok. Det får kännas svårt och krångligt. Men det är så ändå.
Du får finnas.
Kanske är det ingen annan som tycker
att du får finnas, kanske finns det andra delar inuti som blir arga
på dig om du vill något, som säger att du är dålig, ska
försvinna, inte störa. Kanske säger de att du inte ens finns.
Kanske finns det stora människor utanför kroppen som också säger
det. Att du inte finns.
Vi vet ju att de har fel. Du finns.
Annars hade du inte kunnat läsa detta, tänka på dessa sakerna.
Det är lätt att tro på de andra
delarna eller de som är stora utanför kroppen, att de vet hur det
är. Speciellt om man är liten och rädd. Speciellt om de är stora
och låter som att de vet. Kanske är det till och med läkare och
såna som har en massa utbildning. Man kan ju tycka att de borde
veta, att man kan lita på dem.
Men säger de att du inte finns så har
de fel. Du finns ju.
Eftersom du finns, får du finnas.
Det är inte svårare än så. Fast jag
vet, det är hur svårt som helst att fatta det. Men det krävs inte
mer än så för att få finnas. Att man finns. Du finns. Därför
får du finnas.
Man behöver inte vara i samma storlek
som kroppen för att få finnas. Man behöver inte vara snäll, tyst,
smart, vuxen, lugn. Det finns inga såna villkor. Vad man än är,
hur man än är, så är det så. Om man finns, så får man finnas.
Du får finnas, och du får vara allt
det du är. Är du liten så är det ok, för det är ju det du är.
Är du rädd eller ledsen så får du vara det, för det är det du
är. Är du glad och tänker på roliga saker du vill göra så får
du finnas. Är du arg och tänker på det som varit dumt för dig så
får du finnas.
Du får finnas. Det finns inget som
ändrar på det. Du får finnas vad du än tänker, känner eller
vill. Vem du än är, hur du än är.
Kanske finns det ingen som bryr sig om
det du tänker eller känner. Kanske är det ingen som lyssnar på
vad du vill eller inte vill. Det är sorgligt då, och jag tycker det
är fel. Om man finns borde man få plats, det borde finnas någon
som lyssnar och bryr sig om en och hjälper en när det är svårt.
Om det inte finns någon som bryr sig
om en är det lätt att tro att man inte får finnas, eller att man
inte ens finns. Men det är inte så, det är något man tror bara.
Finns man, så får man finnas. Och man kan finnas även om ingen
bryr sig om det. Man kan finnas till och med även om ingen vet om
att man finns.
Bryr sig ingen om dig kan du testa att
säga till någon del inuti som inte känns farlig att du finns. Att
du behöver få plats, för att du finns. Eller om det finns någon
snäll som är utanför kroppen så kan du testa att säga det till
den.
Du kan testa att säga att du behöver
att någon bryr sig om dig, för att du finns. Och för att du är
liten och för att det är svårt att vara så ensam då.
Om någon säger att du inte finns,
eller att du inte får finnas, kan du testa att säga att de har fel.
Fast bara om du orkar. Det kan bli ganska bråkigt ibland, det är
inte alltid man kan orka med att bråka.
Men du kan veta att de har fel. Du kan
säga det till dig själv. Du finns. Och det räcker så. Eftersom du
finns, så får du finnas.
Det är sant. Du får finnas.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar