Frågan jag vill ta upp nu är: vad händer om det finns saker som inte går att avsluta i en terapi, för att terapeuten inte är förmögen att ge det patienten behöver, eller för att tiden inte finns där? Eller ännu värre, vad hände om man blir skadad av den terapi man får? Vem finns där och hjälper en då?
Sigrun Tømmerås skriver om egna upplevelser i Tidsskrift for Norsk Psykologforening:
"Jeg fikk ikke hjelp med det jeg primært søkte terapi for. I tre år tryglet jeg og ba, men min overgrepsbakgrunn ble aldri et ordentlig tema. Fjerde året kom det fra terapeuten: «Vi jobber ikke med slike ting her.» Da koblet jeg følelsesmessig ut. Jeg fikk mareritt om terapeuten, mistet evnen til å kjenne sult og tørst, og en kronisk sykdom ble utløst. Å oppleve seg ført bak lyset var traumatisk i en situasjon hvor jeg hadde vært åpen og gjort meg sårbar.
/.../
Er dårlige terapierfaringer et tema for «den neste terapeuten»? To behandlere har sagt til meg at tidligere behandlingserfaringer ikke hører hjemme i terapi. Men hvor skal man kunne bearbeide slike opplevelser, som ofte er en reprise på de opprinnelige problemene man søkte hjelp for, om ikke i terapi? En kvinne som lette etter ny terapeut, opplevde at toppen fem av de 40 hun kontaktet, til en viss grad var i stand til å se situasjonen fra hennes synsvinkel. Kun én ga henne uforbeholden støtte på at terapeuten var problemet, ikke hun selv. Den psykologen ble en god terapeut for henne."
Frågan är kanske egentligen större än så, kanske är den egentligen: om den vård psykiatrin ger skadar, vems ansvar är det då att finnas där och hjälpa en att läka skadorna? För det är inte bara terapi som kan skada, även tex medicinering eller tvångsvård och -åtgärder innebär en risk för att skada patienten.
Jag har aldrig ringt runt och frågat vem som kan tänka sig att hjälpa mig att bearbeta tidigare dåliga vårderfarenheter. De som gjorde mig illa, förvärrade min otillit, och fick den att inrymma även en otillit till behandlare. Det kanske hade varit intressant att göra det, jag vet inte. Det jag vet är att jag ibland försökt prata om det som gjort mig illa, om situationer som försvårat saker för mig, om det jag upplevt som maktmissbruk och övertramp. Det som oftast händer är att behandlaren utan reflektion tar den andra behandlarens parti. Väljer en frågeställning som problematiserar min reaktion, min upplevelse, som att det vi ska titta på är hur jag kunde uppleva det på ett sätt så att det verkade som att jag blev skadad (med en undertext som säger att det är helt självklart att ingen inom vården skadar en patient).
Igen: det handlar inte om att jag tror att behandlare är hemska, onda, dåliga, ute efter att göra illa. En del finns det som sysslar med maktmissbruk på ett sätt så att det är helt oförsvarbart att de som finns runt om inte reagerar, stoppar det. Men de flesta. Det handlar om något annat. Felbedömningar, fördomar, för lite tid, för stor tro på mediciners goda effekt, för många patienter, för lite engagemang. Ogenomtänka behandlingmetoder, repliker sagda utan reflektion. Jag fattar att sånt händer. Vi är människor, alla. Och det är svårt att handskas med så mycket smärta, med den vanmakt som ofta måste finnas inbyggd i att försöka hjälpa någon som lider mycket, i att inte kunna befria hen från det som plågar hen. Ibland är det faktiskt den goda viljan och en alldeles för stor entusiasm som gör illa. För att det som patient kan bli omöjligt att hålla jämna steg med den behandlare som tror att hen kan rädda en, att det skulle gå, om man bara ansträngde sig lite mer. För att det kan slå över till ett skuldbeläggande.
I vilket fall, vilka än orsakerna är till att det blir fel, till att vården kan skada, så är det något som händer ibland. Det borde vara allmänt känt, att ibland blir det fel. Ibland råkar man göra patienter illa, även om det inte var meningen. Det borde finnas utrymme för det i den verklighetsuppfattning man har som behandlare. Att andra behandlare är människor och därmed inte kan göra rätt alltid i alla lägen. Ändå: det jag oftast mött är en absurd lojalitet mot andra behandlare, där det inte ens gått att bli hörd i min upplevelse av det som hänt, det som skadade mig. Där allt placerats hos mig. Jag har skrivit lite om detta tidigare, i ett av inläggen om härskartekniker.
Jag förstår inte synen som säger att om någon bara har en legitimation, som psykoterapeut eller psykolog, så kan man lita på att hen inte skadar sina patienter. Inte ens av misstag. Det är människor vi pratar om, som ska möta andra människor. Ibland matchar man inte, ibland räcker det som grund till problemet: att terapeuten inte kan ge det patienten behöver. Hen kanske inte kan handskas med ilska eller klarar av att bli ifrågasatt. Hen kanske har för nära till sina egna försvar eller smärtpunkter i just det patienten behöver närma sig, försöka läka, och går därför in i reaktioner som förvärrar patientens problem. Kanske ser hen inte det själv. Det kan vara så ändå. Det kan vara så att varken patienten ellet terapeuten ser tydligt vad som händer. Eller så kan det vara så att patienten ibland ser saker tydligare än terapeuten. Men det är svårt att bli hörd i det, maktförhållandena ser inte ut så, behandlaren har alltid tolkningsföreträde, och om man nu söker hjälp hos någon annan för att försöka läka det som blivit svårt, det som skadats, förvärrats, riskerar man dessutom att få det ytterligare förvärrat, få tolkningar som handlar om att problemet ligger hos en själv.
Ibland tänker jag att samtalsbehandlingar överlag inte tas tillräckligt mycket på allvar. Att man inte ser hur starka behandlingar det är. Att det är därför de kan göra så stor skillnad, vara en viktig del av en positiv utveckling, men att det också därför går att göra stor skada. Och inte bara om man är olegitimerad terapeut som utför oetiska former av behandling. Nä, det går bra att skada som legitimerad med. Man kan trampa fel, hamna snett tillsammans. Eller så kan man tro att man hjälper patienten, tex genom att vägra att prata om traumatiska saker (kanske med motiveringen att man hjälper hen att gå vidare så), medan man i själva verket ännu en gång stänger in hen i den tystnad och ensamhet som kunnat vara så stark genom hela hens liv, att det är den som hotat att förgöra hen. Ibland behövs det inte ens att terapeuten har brister som kommer upp i terapin, det kan räcka med att en patient hamnar hos en terapeut som utgår från teorier och metoder som inte alls passar hen, för att terapin ska förstärka och förvärra de problem hen redan har, istället för att hjälpa.
Vi måste veta det: att ibland blir det fel. Vi måste veta: även människor med legitimation är människor. Och alla behandlingsformer passar inte alla. Ibland blir det fel.
Vi måste också veta något om beroendet, makten. Hur en terapirelation inte är jämlik, och hur den som är terapeut därför har ett större ansvar än hen ibland vill låtsas om. Larsson Holmkvist skriver:
"Genom forskningen har jag på djupet blivit varse den diskrepans som föreligger mellan terapeut och patient, ett perspektiv om nivåskillnader som ständigt behöver göra sig påmint hos alla som arbetar med psykoterapier. Patientens underläge, utsatthet och underordnande ställning som hjälpsökande, det ojämlika beroendet liknar i hög grad barnets beroende av föräldern. Som framgått av samtalen innebär det upplevda underläget att automatiskt rätta sig efter terapeuten, försvara dennes handlingar och skuldbelägga sig själv."
Om man då blivit skadad av en terapi, om det finns saker som hände där som ger en problem eller förstärker de problem som man redan hade, och om man trots allt vågar se att det kanske inte är ens eget fel. Om man vågar söka hjälp i det. Det är så viktigt att kunna få hjälp då. Få hjälp att se vad som hände, och vilka saker som hör hemma hos vem. Vilka brister som var terapeutens, hur det kunde bli som det blev. Det är viktigt, inte för att skuldbelägga terapeuten, utan för att befria patienten från den skuld som påverkar hen, den tyngd som finns i att bära skulden för vad nån annan gjort mot en, och ge hen möjlighet att läka,
Hur ska det gå till då? Om allt vore idealt skulle väl varje terapeut kunna möta sina patienter i det själv. Vara klarsynt och ta på sig det ansvar hen har för sina brister, tolkningar, misstag, de saker hen gjort fel, och hjälpa patienten att se sig själv tydligare, istället för att ta på sig ansvaret för saker som hör hemma hos terapeuten. Sigrun Tømmerås föreslår att det skulle finnas möjlighet att möta den terapeut det finns något oavslutat med tillsammans med en annan terapeut. Att ta in någon utomstående som kan hjälpa patienten (och kanske också terapeuten) att bearbeta det som var.
I studien som Larsson Holmkvist gjorde träffade hon bara patienterna, aldrig någon av de terapeuter de gått hos. Hon kunde ändå ibland vara i en roll där hon hjälpte patienter att se vilka saker som handlade om oförmågor hos terapeuten, eller i det system där terapin ingick. Hon kunde hjälpa dem att se vilka saker som var helt orimliga, och med de få samtal de hade kunde en del av patienterna klara upp saker tillräckligt för att avsluta terapin inom sig, medan det blev tydligt vilka som behövde mer hjälp.
Vad vill jag ha sagt med detta inlägget då? Vilken modell förespråkar jag? Jag vet inte. Ibland tror jag det kan vara viktigt att få möta den behandlare som gjort en illa, kanske tillsammans med en terapeut, att det kan vara en väg att hitta nya sätt att förhålla sig till det som hände. Både när det handlar om en terapeutisk behandling och när det gäller någon annan vårdform som gjort en illa. Ibland tror jag att det är en möjlighet som man inte kan räkna med. Dels för att behandlaren kanske inte är tillgänglig eller vill delta i något sånt, och dels finns det en risk att behandlaren ges utrymme för att återigen upprepa det som gjorde patienten illa, och försöka gå fri från ansvar för det som skadade. Att det inte blir ett möte som kan leda vidare, hjälpa.
Jag tror i vilket fall att det kan vara viktigt att bli hörd. Att få plats med det någonstans, hos någon. I perioder när jag haft väldigt lite förtroende för psykiatrin har det kunnat hjälpa mig att söka stöd hos själavårdare, just för att jag då visste att de inte var en del av det system där jag blivit gjord illa, för att lojaliteten för dem inte självklart fanns hos behandlarna, och för att de inte behövde försvara eller berättiga det som hänt, utan kunde lyssna på mig och mina upplevelser. Det har också hänt att jag fått utrymme och hjälp med denna sortens problem hos behandlare jag haft kontakt med inom psykiatrin, då har det kunnat hjälpa mig just för att det är någon som är en del av systemet som ändå inte är blint lojal, inte köper de maktstrukturer som säger att det inte finns några fel i systemet, inte ens några människor som begår fel, och att allt som verkar dåligt bara handlar om att jag som patient tolkar situationen galet.
Jag har ingen färdig lösning, en modell som kan funka för alla. Jag vill mest föra fram vikten av att få lov att prata om de saker som blivit fel i behandlingar, att man kan bli skadad och att man kan behöva hjälp att ta sig vidare då. Att det är omänskligt att lämna patienter ensamma när de blivit skadade, bara pga att det är i behandling de blivit skadade. Den sortens skador är allvarliga och viktiga, för att någon varit sårbar i vårdsituationen, och blivit skadad där. Men kanske minst lika mycket för att det är skador som kan blockera personens förmåga att lyckas lita på behandlare tillräckligt mycket för att kunna ta emot hjälp i framtiden.
Man borde se på det som ett allvarligt problem, om vården inte bara misslyckas med att hjälpa, utan också blockerar chanserna för framtida hjälp. Man borde vara mån om att möta patienter som blivit dåligt behandlade eller skadade i en vårdsituation, just för att det är så allvarligt. Som det är nu upplever jag det nästan som tvärtom. Om man alls lyckas bli hörd i att det är ett problem som kan existera, så tillskrivs det inte så ofta tillräckligt stor vikt, och det är verkligen inte självklart att man får någon vård som hjälper en att reparera de skador man fått. Det är stor risk att man istället överöses med skuld och ansvar, att det skadade istället förvärras om man söker hjälp, eller att man helt enkelt inte får lov att prata om det, att ingen tycker att det är deras jobb, att läka de sår någon annan inom vården skapat.
Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar