27 maj 2013

Saker jag önskar att psykiatrin lärde ut. Del 4. Din upplevelse spelar roll.

Vad jag önskar att man lärde ut: Din upplevelse spelar roll. Vad du tänker och känner om det som händer nu och det som hänt tidigare har betydelse. Vad du vill eller inte vill är viktigt.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

  • Behandlare som inte lyssnar på vad patienten säger. Som avbryter, suckar, viftar bort en.
  • Behandlare som inte tillskriver det man säger någon betydelse.
  • Behandlare som ser en som ett "fall" som ska uppfylla rätt kriterier för en diagnos, och sen "ska" bli hjälpt av den behandling som finns för denna diagnos.
  • Behandlare som "vet" vad som hjälper, "vet" hur såna som patienten fungerar, och "vet" vad hen kommer säga eller göra, och därför varken anstränger sig för att höra något annat än det hen redan "vet" eller lägger någon vikt vid det som inte uppfyller dessa förutfattade meningar.
  • Behandlare som ser det som att det är hen som kan avgöra om patienten blir bättre eller sämre, eller hur hen mår, inte patienten själv.
  • Behandlare som hävdar att det inte finns någon mening med att prata.
  • Behandlare som vägrar gå med på att det kan finnas något gott i att sätta ord på det som varit, hur mycket patienten än förmedlar behov av att prata om sånt hen varit med om.
  • Att det är så svårt att bli hörd och sedd i saker som varit dåliga i vården.
  • Att det är så svårt att få vård som handlar om att reparera de skador i tex tillit som man kunnat få av psykiatrisk vård.
  • Tvångsvård.
  • Tvångsåtgärder, tex att lägga någon i bälte.
  • Att inte kunna få den vård man behöver.
  • Att bli avvisad från tex psykakut även om man själv upplever det som att man kommer dö om man inte får hjälp.


Exempel på vad man kan göra:

  • En del tips som handlar om att lyssna på patienten finns i del två i denna serie.
  • Försök se patienten som en egen människa, inte ett fall.
  • Försök se patienten som en unik varelse, inte en diagnos.
  • Inse att du inte vet hur just denna människan fungerar, vad hen har för styrkor och svagheter, vad som kan hjälpa hen. Att det inte spelar roll hur mycket evidensbasering eller erfarenhet du har med dig, de handlar aldrig om individer, den sortens fakta handlar om grupper med en viss problematik. En patient är en person, inte (alltid) en typisk representant för en grupp.
  • Var ödmjuk inför andras kunskaper. Även om just du bara tror på medicinering, finns det behandlare och forskning som tror på och bevisat att samtal spelar roll. Förringa inte dem, och om patienten verkar passa bättre hos någon med den tron, skicka hen vidare dit istället för att försöka pracka på hen din egen uppfattning.
  • Jag vet att det är trendigt och ses som effektivt att bara fokusera på nuet och aldrig se tillbaka eller ta hand om några djupare sår. Men om det är möjligt så försök höra om patienten försöker förmedla att hen har behov av att prata om det som varit, och försök möta hen och prata om vad hen tror att det kan ge. Försök minnas att det är just nu det är "sant" att det inte finns någon mening att bry sig om det som varit, och att det inte är en sanning på riktigt, bara en slags tro, och att alla människor inte delar din tro. Att patienter inte heller har någon plikt att dela din tro, även om de är underordnade dig i de maktstrukturer som finns inom vården.
  • Om en patient vill prata med dig om svåra saker hen varit med om och du inte har tid, utbildning eller på något annat saknar det som krävs för den sortens samtal: var tydlig med att det handlar om det, inte om att patienten inte har behov av att prata, eller att det hen vill prata om inte är viktigt.
  • Om det är möjligt så skicka vidare en patient till någon som kan hjälpa hen så hen får någon som kan lyssna på det hen behöver prata om.
  • Om det inte finns möjlighet att bevilja en patient som önskar det terapi för att prata om svåra upplevelser som hänt tidigare, kan du bekräfta att du hör att hen har behovet, informera om att psykiatrin inte har utrymme för att hjälpa hen på det sättet, och informera om att det finns privata terapeuter som kan erbjuda den hjälpen, men då får patienten själv hitta ett sätt att bekosta det.
  • Om någon berättar om dåliga erfarenheter hen haft i vården, försök motstå impulsen att försvara de behandlare hen upplevt sig bli dåligt behandlad av. Försök låta bli att bortförklara det de gjorde. Försök lyssna och ta på allvar.
  • Försök undvika den här härskartekniken som handlar om att allt ligger i patientens upplevelse, och antyder att upplevelsen inte matchar verkligheten.
  • Försök handskas med att det kan hända hemska saker i den organisation du jobbar, och att berättelser om behandlare som betett sig illa, gjort övertramp eller till och med begått rena lagbrott kan vara sanna.
  • Försök handskas med vetskapen om att både du och andra behandlare är människor och därför kommer göra fel, och att det därför är helt rimligt att tro att patienter ibland blir behandlade felaktigt, även om det är beklagligt, hemskt och något du inte önskar skedde.
  • Om det är möjligt önskar jag att man kan erbjuda stödsamtal där patienter kunde få prata om upplevelser av tvångsvård och tvångsåtgärder. Antingen med dem som utförde tvånget, eller med någon annan, utifrån vad hen själv önskade. Att psykiatrin som organisation visar att man är medveten om att tvång kan upplevas som väldigt svårt att utsättas för, hur korrekt man än använder det, och att man också är mån om att hjälpa patienten att lindra de negativa effekterna av tvånget så mycket som möjligt.
  • Att använda så lite tvång som möjligt, försöka hitta andra lösningar, och försöka ha en vårdmiljö där behovet av tvångsåtgärder uppstår så sällan som möjligt.
  • Att använda så lite våld som möjligt, och själv vara så lugn som möjligt vid tvångsåtgärder. Att försöka att inte bete sig aggressivt, hotfullt eller straffande mot patienten, i den mån det är möjligt om man måste brotta ner och sen bälta någon.
  • Jag önskar att det fanns mer vård, fler som kunde få hjälp, färre som lämnades ensamma när de krisade helt. Och jag vet att det inte är så lätt att lösa. Men i vilket fall: bekräfta patientens behov och att du ser att de finns. Försök prata med hen om vad som finns att göra för hen om hen inte kan få det hen behöver. Förringa inte problemen. Var tydlig med att det inte handlar om patienten att hen inte kan få vad hen behöver.
  • Testa att säga: "Hur upplevde du det här mötet?"
  • Testa att säga: "Hur har dina tidigare upplevelser av vården varit?"
  • Testa att säga: "Finns det något du önskar att de behandlare du mött tidigare gjort?"
  • Testa att säga: "Finns det något du önskar att jag ska göra för dig?"
  • Testa att säga: "Vad vill du nu?"






Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar