Saker jag önskar psykiatrin lärde ut. Del 3. Du är värd hjälp.

Vad jag önskar att man lärde ut: Du är värd hjälp, eftersom du mår dåligt. Du är värd att ha det bra. Ingen borde behöva klara att må så dåligt som du, utan att få den vård och hjälp som behövs för att det ska kunna bli bättre.


Exempel på saker som förmedlar motsatsen:

• Långa väntetider.
• Lång tid mellan besöken.
• Kort tid när man väl träffar sin behandlare.
• Att vården har för lite resurser för att ge alla den hjälp som behövs.
• Tidsbegränsade behandlingar, där behandlingen avslutas oavsett hur patienten mår när tiden är slut.
• Att det ofta bara finns möjlighet till symptomdämpande behandlingar, även om patienten behöver något mer.
• Behandlare som hopplöshetsstämplar patienter, och därför inte tycker att det är lönt att bevilja behandling.
• Behandlare som inte tar patientens problem på allvar.
• Behandlare som använder repliker i stil med "du ska veta att många andra behöver den plats du har nu" för att få patienter att göra som de vill.
• Behandlare som inte informerar patienter om de behandlingsmetoder de anser vara lämpliga, och varför de skulle kunna hjälpa, utan bara skriver ut ett recept eller skickar vidare någon utan att hen förstår varför, och kanske inte ens tycker att det verkar vara en bra idé.
• Behandlingsmetoder som handlar om att villkora saker med att patienten klarar att minska eller dämpa sina symptom. Tex: att ha regler om att bli utskriven från en avdelning om man skadar sig när man är där. (Denna sortens insatser förmedlar: dina problem är inte problem utan bara nåt trams du håller på med, och det du behöver är inte vård utan uppfostran).
• Behandlingsmetoder som handlar om att straffa brist på framsteg.
• Att inför patienten försöka slippa ifrån ansvaret för hen, säga att det hen söker för inte hör hemma hos en, utan att skicka vidare hen till någon annan.
• Alla strukturer som handlar om att det är ok att inte ta på sig ansvaret för att hjälpa patienten, men samtidigt inte ta reda på vem som bär ansvaret, och skicka hen dit. Allt som handlar om att låta patienter falla mellan stolar.
• När man som behandlare (framför allt inom slutenvården) aldrig tar initiativ till att prata om någon mår dåligt. Att ansvaret är patientens, att be om hjälp. 
• När det aldrig handlar om att få hjälp. När det är uppbyggt som att man måste förtjäna det på något sätt. Och att det inte räcker med att man blivit definierad som att man mår tillräckligt dåligt för att behöva slutenvård. Att man måste förtjäna hjälp genom att klara att ta initiativ, genom att göra som personalen säger, eller förtjäna det på annat sätt. 
• När hjälp måste förtjänas genom att bli bättre av de insatser man får, och att utebliven förbättring i praktiken betyder mindre vård.
• När man hjälp är villkorad med att man inte ska bli sämre, och uteblir om man blir sämre (eller blir sämre på att kontrollera sina symptom).

Exempel på vad man kan göra:

• Vara medveten om att systemet som helhet förmedlar att inga patienter är värda hjälp, att det är en nåd om man nu alls får en kontakt. Att väntetider, platsbrist och liknande gör att det är grundläget, en bild som säger att patienter inte är värda vård, och att behandlare behöver jobba med att framföra ett alternativ till denna bild. Att vara medveten om att grundläget inte är neutralt, utan att grundläget faktiskt ofta är ett starkt förmedlat budskap om att patienten inte är värd hjälp, redan innan hen mött en behandlare.
• Vara tydlig med att man ser och hör vilket behov som finns och hur patienten har det, även om man inte kan bevilja den vård som skulle vara bäst. Inte förneka att behovet finns.
• Berätta varför det inte går att bevilja den vård som skulle vara bra. Det är ärligare att säga att det är platsbrist, brist på resurser, brist på lämplig behandlare eller vad det nu är som är orsaken, än att försöka lägga orsaken hos patienten. Låta psykiatrin bära sina egna brister. Patienter har överlag tillräckligt med problem redan utan det.
• Ha tydliga ramar, så patienten vet hur länge hen kan räkna med att träffa sin behandlare varje gång, och vara tydlig om nån av gångerna kommer bli kortare tid.
• Undvika att berätta för patienter att du har väldigt många patienter och att det därför är svårt för dig att orka sätta dig in i patientens fall, bry dig om hens problem, sköta kontakter med andra vårdgivare eller myndigheter, eller vad som nu kan ingå i dina arbetsuppgifter.
• Har du en ohållbar arbetssituation: Prata med din chef, ta upp det i arbetslaget, förmedla det till politiker. Lägg det där makten finns, eller där eventuella lösningar kan finnas. Det är inte patientens sak att bry sig om att du har en ohållbar situation. 
• Skaffa stöd, hjälp, metoder att handskas med ditt eget liv och din situation som behandlare. Det är inte ok att sucka, pusta, beklaga dig inför en patient, att bemöta hen dåligt, eller att inte göra det som ingår i ditt jobb. Har du svårt att få ihop det, svårt att orka, svårt att klara det: Gör vad som helst utom att förmedla till patienten att hen är en börda du fått på dina axlar, och att det känns ohållbart, eftersom din situation redan är så tung. Dina personliga problem i situationen har du ingen rätt att förmedla till patienten. Det är stor skillnad på det och på att informera om att det inte finns platser, pengar, möjlighet till längre samtalstid eller liknande. Det ingår i ditt jobb att åtminstone klara av att låtsas att du orkar utföra ditt jobb.
• Kan patienten inte få det hen behöver, prata ändå med hen om det, om hen har en tydlig uppfattning av vad hen önskar. Se om det går att lösa det på något sätt. Kanske finns det privata terapeuter, sjukgymnaster på annat håll som använder andra metoder än de som finns på er mottagning, eller vad det nu kan vara.
• Är det oklart om patienten hör hemma på vårdcentralen istället för inom psykiatrin, eller snarare hos socialtjänsten än inom psykiatrin, så finns möjligheten att använda telefon eller mail för att kommunicera med vårdcentral, socialtjänst eller vad det nu är, för att komma fram till vems ansvaret är. Och först efter att det är utrett förmedla till patienten att hen befinner sig på fel ställe, och vart hen borde vända sig (och vem man pratat med där), om det nu är så att hen inte är på rätt ställe. 
• Skicka patienten vidare till den som skulle kunna ge vad hen behöver, om det är möjligt. Eller berätta vart hen kan vända sig, om det är möjligt.
• Bli inte arg på patienten för att hen har behov.
• Bli inte arg på patienten för att du inte förstår eller kan hjälpa hen.
• Bli inte arg på patienten om hen inte blir bättre av den vård du ger.
• Testa att säga "om det nu är så att vi inte kan ge dig det du behöver, vad tror du då blir bäst, har du en tanke om det?"
• Testa att säga "jag önskar att du kunde få det du ber om, men det är tyvärr inte möjligt."
• Testa att säga "Jag förstår att det är hemskt att må som du gör. Du är värd all hjälp du behöver för att kunna få ha det annorlunda. Att du inte kan få det handlar inte om dig."
• Testa att säga "Jag hoppas att detta ska hjälpa dig."
• Testa att säga "Om det inte hjälper så får vi hitta något annat alternativ".
• Att ge patienter uppmärksamhet och tex fråga hur de mår om de gråter, skakar, har ångest eller i övrigt visar att de inte mår bra.
• Att låta bli alla former av straff om patienter har symptom på sina problem.
• Att låta bli alla former av straff om patienten inte blir bättre av behandling.
• Försök komma ihåg att det inte är av trots eller jävelskap som patienten mår dåligt, och att hen inte av fri vilja svarar dåligt på behandlingen, för att ta ifrån dig rätten att lyckas. Det finns ingen sån rätt.
• Försök vara medveten om dina egna reaktioner, och försök att inte spela ut saker på patienten.
• Förklara för patienten vad tanken med den vård ni ger är. Hur den kan hjälpa. Varför du tror att den kan passa just denna personen.
• Ta tvivel och frågor på allvar, och försök svara på det patienten undrar.
• Låt patienten åtminstone få vara delaktig i att avgöra om en behandling hjälpt eller inte.
• Ta negativa effekter av behandlingen på allvar, och låt patienten vara den som avgör om det faktiskt är hjälp i första hand, eller om de negativa effekterna är så stora att det faktiskt snarare är en belastning, även om positiv effekt finns. (Så långt det är möjligt, det finns alltid undantag, när det finns skäl att tro att patienten inte klarar att göra beslut pga självmordsrisk, självskaderisk, hallucinationer och liknande).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.