Efter integrationen. Dissociativ identitetsstörning (DID). Del 4. Att hitta sätt att handskas med smärta och kaos.

Efter att jag integrerats förstärktes alla andra symptom utom just detta att vara splittrad. Både sånt som ångest och rädslor, och sånt som andra dissociativa symptom, tex att känna mig som att jag var utanför min kropp, på avstånd från allt annat. Det i sig har ju sin logik, och jag kan inte påstå att det förvånade mig. Kanske var det för att jag inte grubblat tillräckligt mycket på hur det skulle bli att integreras. Jag hade ingen tydlig bild av det, ingen tydlig förväntning. (Jag trodde inte det skulle ske då, jag trodde jag hade tid kvar att förbereda mig för det). Kanske var det lika bra, som det blev kunde jag aldrig gissat att det skulle bli. I vilket fall kändes det logiskt (om än hemskt) att alla andra symptom blev starkare. Det som däremot inte alls kändes logiskt var att mina sätt att härbärgera ångest och smärta, och att handskas med kriser och kaos, inte längre fungerade.

Jag hade gått i terapi i flera år, hade samlat på mig massor av metoder, verktyg, kunskaper, kalla det vad du vill. Jag hade haft konstruktiva sätt att handskas med saker. Och när jag integrerades föll så mycket. Jag sögs in i gamla sätt att handskas med det som var, och det var jag inte beredd på. Det har väl sin logik det med, när alla minnen och allt kaos plötsligt fanns i en enda jag istället för uppdelat på flera. Det blir starkare, mer massivt. Tynger. Men det var inte bara det, att det gamla drog starkare i mig, att bördan var tyngre. Det var också att mina metoder trots allt byggt på att jag var flera.

Jag såg inte det förut, att det var så. Att tex sätta mig och rita, skriva ett mail eller ringa någon när ångesten var som starkast, borde ju funka även om jag bara var en, det borde vara samma saker att välja på, samma saker att göra. Det var inte det. Att bara vara en var så i grunden annorlunda än att vara flera, att allt förändrades. Jag hade ju varit flera i allt. Skulle jag rita brukade vi hjälpas åt. Skulle någon del våga ringa någon för att bli trygg, fanns det alltid andra där som kunde bekräfta att det var ok, säga till henne att göra det. Hjälpa henne att våga.

Nu satt jag där ensam med allt. Mina verktyg var anpassade för flera. Och detta att vara ensam och på det viset instängd i det som var, det förstärkte det gamla i mig. Det som haft makten när jag var utsatt och inte kunde ta mig ur det. När det inte fanns någon som hjälpte, inte fanns stöd, när jag inte hittat hjälp och konstruktiva sätt att handskas med de inre kamper jag hade. Genom integrationen blev jag igen ensam och utelämnad till mig själv, trots att det kändes omöjligt att vara det, att klara mig så. Det förstärkte att jag sögs in i gamla sätt att handskas med saker, för detta att vara ensam med allt liknade allra mest det som varit långt före mina delar lärde känna varandra, såg varandra, lärde sig samarbeta.

Jag fick på många sätt börja om. Och såklart var det lättare att hitta strategierna, få dem att fungera och få mig att välja dem när det krisade, eftersom jag redan haft tillgång till dem när jag var splittrad. Jag hade dem i mig, på ett sätt. Och jag behövde hitta nya former för dem. Göra dem till verktyg anpassade för en person istället för till en grupp. Jag behövde göra dem till mina, något jag kunde. Inte något som delarna kunnat, något som var delarnas.

Det är konstigt, att hitta ord för detta, beskriva så det kan vara möjligt att förstå. Och det är konstigt. Att det var så. Att det som varit mitt, det som fanns i mig, det jag kunde, var något jag igen behövde göra till mitt, för att det skulle fungera. Att jag inte bara kunde få med det i omorganisationen av mitt inre. Men det var inte så. Jag fick börja om. Trassla ut de verktyg jag behövde ur den röra som var mitt inre. Jag fick ta dem från resterna av det som varit delarna, och skaffa mig min egen verktygslåda. Testa vilka saker som passade mig, fast jag inte längre var en grupp (och fast vissa omständigheter runt mig var annorlunda av andra skäl), spara på dem, och lägga de andra i ett hörn inom mig, där minnen av sånt som varit ligger.

Det var faktiskt helt oväntat för mig, att integrationen gjorde att så mycket av mina sätt att handskas med kaos försvann bort, in i det töcken mitt inre bestod av. Och det var väldigt olyckligt att inte vara beredd på det, för eftersom integrationen ökade alla de symptom som gjorde att jag riskerade att göra destruktiva saker, hade jag behövt sätt att handskas med det. Hade det funnits någon möjlighet för mig att veta att jag skulle tappa mina strategier i så stor utsträckning, samtidigt som det ohanterbara ökade så mycket, skulle det ha varit möjligt för mig att parera det. Genom att låta andra ta hand om mig, finnas där, skydda mig. Kanske hade jag behövt vara inlagd, ha en medicin som dämpade det värsta, eller något annat som kunde skydda mig utan att det byggde på att jag skulle klara något.

Jag var inte förberedd på att det skulle bli så, och kunde inte parera det. Jag vet inte om någon av mina kontakter inom vården hade en bild av hur det kunde vara att integreras, men om de hade det var det inget jag fick reda på. Och den vård jag hade anpassades inte efter mitt ökade behov av stöd. Tvärtom, olyckliga omständigheter (de flesta hade inget med integrationen att göra) gjorde att jag istället fick mindre stöd utifrån.

Jag vet att integrationer kan se ut på olika sätt, vara olika drastiska, och innebära att färre delar integreras samtidigt. Jag vet att det också kan vara såhär, för det var så det var för mig. Nu i efterhand vet jag också att det är rimligt att tro att hjälpbehovet ökar om det sker en stor integration, att det är en bra idé att veta det, om man själv eller en patient man har närmar sig integrering. Det jag läst och hört av andras berättelser säger mig att det inte bara var för mig det var så att behovet av hjälp och stöd ökade. Det blir inte så för alla, men det skulle trots allt vara bättre om man räknar med det och om vården och patienten tillsammans kan göra en plan för vilka saker som kan parera behovet av mer stöd efter integrationen. Skulle integrationen vara mindre drastisk och patienten inte i lika stort behov av stöd som man trott, då är det ju inte svårare än att strunta i krisplanen. Det är enklare att släppa en krisplan som inte behövs, än att skaffa en krisplan när krisen redan är där. Jag fick göra det. Och jag önskar så mycket att jag sluppit det. Det hade varit svårt så det räckte ändå, även om det funnits en tanke om hur jag kunde få mer stöd och hjälp. Det hade varit omvälvande och kämpigt att ta mig igenom även om jag fått den hjälp jag behövde.

Att jag blev lämnad så ensam som jag blev, efter att jag integrerades, det tar jag som ett budskap från psykiatrin. Ett budskap som säger mig att det inte spelar någon roll om jag klarar mig. Att jag lika gärna kan dö. Det budskapet har jag fått så många gånger. Och det finns få saker jag behövde mindre just då, när allt i mig var annorlunda, när allt det som varit försvann, när allt jag var var något nytt och ganska okänt. När jag behövde hitta sätt att klara mig på egen hand, och behövde någon att luta mig mot under tiden.

Jag önskar att jag haft någon att luta mig mot. Jag önskar att ingen nånsin ska behöva gå igenom en integration så ensam. (Jag önskar att psykiatrin slutade med det här att riskera människors liv, som om de inte var något värda).

Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Vill du debattera utifrån det du läst får du gärna ta upp det i Upprop för en ny psykiatris facebookgrupp. Kommentarfältet är inte för debatt.