20 oktober 2013

Ett avbrott för lite stolthet.

Nu har jag skrivit på denna bloggen i drygt ett och ett halvt år (även om det i perioder av olika anledningar varit rätt tyst). Jag har inte haft så mycket kraft och inga andra resurser än mina ord för att sprida bloggen, och tvivlade i början på om det alls skulle lyckas. Om jag alls skulle nå några behandlare.

Den där känslan av att ingen ändå vill lyssna, den finns rätt nära. Den är ju inbyggd i de strukturer jag reagerar på, skriver om, motsätter mig. Det finns mycket där som säger att man inte kan lyssna på patienter. Det är mot maktstrukturerna, det är att ta ett steg över den skarpa linje som delar in oss i vi och dom, skiljer oss från varandra. Så jag tvivlade. På att nån behandlare alls skulle läsa, bry sig. Och tvivlade på att jag skulle få spridning på bloggen. Allt jag hade var ord, sociala medier, ett hopp om att det ändå skulle gå.

Och det verkar som att det går rätt bra. Jag närmar mig 1000 unika besökare i månaden, drygt 14 000 sammanlagt. (Jag har alltid tyckt att det är ohederligt på nåt sätt att räkna sidvisningar istället för ip-nummer, men passerade nyligen 50 000 sidvisningar totalt.) Det är inte precis världens största blogg, men det är ju också ett rätt nischat ämne. Så jag är nöjd. Det har gått bättre än jag trott, och intresset för bloggen ökar mer ju längre tid det går. Så som det brukar bli.

Siffror säger däremot inte nåt om vem som läser. Jag vet att det är många som själva är/varit patienter som läser, och det är fint, jag är glad om jag kan fylla en funktion där. Jag hade ändå känt det som ett misslyckande om bara patienter läst, för jag vill verkligen skriva för behandlare. Det är inte överdrivet många behandlare som hör av sig och säger att de bryr sig om det jag skriver, även om de finns. Men jag får höra ryktas ibland att den sprids i såna kretsar. Från patienter som blivit tipsade om bloggen från sin läkare, eller från människor jag känner som jobbar i systemet.

Och nu. Nu har jag visst blivit kurslitteratur. På sjuksköterskeprogrammet i Luleå.


Muntlig tentamen i grupp
Träna på att omsätta begreppen paternalism och autonomi i relation till begreppen hälsa och lidande genom att reflektera över maktstrukturer på din VFU - plats (t ex vilken typ av handlingar/förhållningssätt främjar hälsa eller skapar lidande i en viss situation). Läs bloggen ”Från ett annat perspektiv” http://ett-annat-perspektiv.blogspot.se/ Identifiera sedan en situation som du upplevt som svår eller problematisk utifrån ett maktperspektiv på din VFU - plats. Vid den muntliga tentamen så presenterar du situationen och problematiserar med stöd av det du läst i bloggen (och relevanta delar av kurslitteraturen) och argumenterar för och emot olika val av handlingar /förhållningssätt.


(citatet är hämtat här)

Trodde aldrig jag skulle bli så glad för att finnas med i tentasammanhang. Tentor är ju rätt jobbigt. Men nu slipper jag vara den som ska klara provet, och jag tycket faktiskt det är hur coolt som helst. Jag är överdrivet stolt. För att jag tog steget och började skriva såhär. Med mitt riktiga namn, utifrån mina upplevelser, på mitt sätt. För att jag vågade tro att det kunde finnas nån som ville lyssna. För att jag kan fylla en funktion, och kanske göra nåt tydligare, hjälpa någon att se saker de inte tänkt på förut. För att jag vågar hoppas på att kunna så frön till förändring.

Och också för att jag kunnat göra det utifrån mig. Jag skriver när jag känner för det, tar pauser när jag inte har kraft. Jag fastnar inte i prestationsfällan. Det får vara som det är, och det verkar som att det är ok. Att jag kan bli läst ändå.

Så. Jag tvivlade så mycket i början, på om det alls skulle vara möjligt med ett sånt här projekt. Att nå nån, spela nån roll. Att göra det fast jag är så sjuk som jag är, fast jag har perioder när jag inte kan tänka sammanhängande. Och det går bra. Det är möjligt att göra saker på mitt sätt. Det är möjligt att bli hörd.

Jag är så stolt, över alltihop.


Ville säga det bara. Och när jag ändå är i farten och skriver om bloggen kan jag ju passa på att påminna om att man kan gilla mig på facebook, så får man påminnelser i sitt flöde där när det finns nya inlägg. Det går också att prenumerera på inläggen via e-post (bara skriv in adressen i fältet som finns i menyn till höger). Eller så kan man följa mig på twitter. Fast där babblar jag om en massa annat med, så är det bara bloggen som intresserar är nåt annat alternativ bättre.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

6 kommentarer:

  1. Stort att bli kurslitteratur! Grattis!

    SvaraRadera
  2. "Handla som om det det gör spelar roll"
    // William James

    Hoppas verkligen att detta leder till förändringar; att Din blogg faktiskt visar sig ha betydelse. Stort grattis!

    SvaraRadera
  3. Ett mail jag blev ombedd att lägga som kommentar:

    ***

    Hej Linnéa,

    Du läses med stort intresse av professionella - antagligen främst av de som redan från början har en kritisk eller åtminstone frågande inställning till psykiatrin. Själv blev jag rekommenderad att läsa dig för kanske 8-9 månader sedan av en överläkare i psykiatri i Malmö som verkligen uppskattade det du gör på din blogg och ditt sätt att göra det på.
    Jag är imponerad av din sensitivitet och träffsäkerheten i dina beskrivningar. Imponerande att du inte låter det att bli så kränkt som du blir och blivit (i alla fall som jag läser och förstår dig) ha förlamat din förmåga att tänka och beskriva det du ser och upplever.
    För övrigt tycker jag att du är en väldigt begåvad skribent och det är naturligtvis inte min sak men jag är nyfiken på vad du kommer att göra av den gåvan du har där.

    Varma hälsn
    Harry Korman
    Leg läk.
    Specialist i Barn och Ungdomspsykiatri

    P.S Jag skriver bara min titel för att du ska veta att det finns åtminstone minst 2 doktorer som läser dig och förmodligen många fler bland de 1000 som besöker din sida varje månad.

    SvaraRadera
  4. Tack för din blogg, hittade nyss hit.. Har inte hunnit läsa allt ännu, men det kommer jag att göra.
    Jag är en av alla de utförsäkrade, har skyfflats över till socialen för min överlevnad. För 4 år sedan hade jag "allt" jag ville ha, min gård, mina hästar, mitt deltidsjobb, förvisso med lönebidrag men ändå.. Nu lever jag på nåder, är ständigt efter med alla räkningar, blir granskad i sömmarna och förnedrad av socialens handläggare. Försökte mig på att jobba i våras, det var för tungt för mig och jag klarade bara av det i några månader, sedan var jag sjuk igen. Eller, sjuk har jag ju vart hela tiden, bara det att jag försökte jobba för att kunna äta och bo, fullproppad med mediciner, både lugnande och smärtstillande. Min socialhandläggares svar när jag talade om för henne att jag inte kommer att klara jobbet någon längre stund var: Men det är ju bra att du jobbar tills du blir så sjuk att du behöver personlig assistent själv(det var jobbet jag hade) för då skapar du ju jobb åt andra.

    Så mycket är man värd... Fick avslag på utfyllnad från socialen innan min första lön kom. Motiveringen var att min sambo, som då håll på att slutföra sina studier på Komvux, inte var inskriven på AF, han kunde inte skriva in sig eftersom han inte hade ett giltigt ID. Mitt hade också gått ut och ingen kunde intyga att han var han. AF sa att soc kunde intyga, men hon ville inte gå med, ingick inte i arbetsuppgifterna. Vi hamnade i ett slags Moment 22. Ingen soc hjälp om man inte är inskriven på AF, har man inga pengar kan man inte köpa ID och således inte heller skriva in sig på AF. INGEN hade svar på hur vi skulle göra, den lön jag fick var på några tusenlappar där i slutet av mars och vi kunde inte betala hyra eller el. Vi hamnade efter, vi kunde inte heller komma i kapp när min första fulla lön kom eftersom den var så låg! Jag jobbade pass på 17 timmar i sträck, av de 17 timmar var 10 stycken sk. sovande jour, lönen för det var 28 kr före skatt i timmen. Så trots att jag jobbade så mycket jag bara kunde hos den totalförlamade mannen så fick jag som högst 11 tusen e skatt. Då kostade det också att åka dit, 1300 kr/månad i tågkort. Så vi har hela tiden fortsatt att vara efter. Vi kommer inte i kapp, det tär otroligt på mig att ständigt få dessa kravbrev. Det gör mig sjukare än jag hade behövt vara. All oro och stress det orsakar gör att jag inte kan ta mig framåt, att skapa ett nytt liv, jag sitter fast... I mig själv! Mina vårderfarenheter orkar jag inte ens gå in på, har försökt att söka ny sjukpension, men då läkarna bara slutar gång på gång så är det svårt att få till ett bra intyg, den senaste läkaren skulle hjälpa mig, men hon har helt andra synpunkter på intyg än FK har och jag har hamnat i en prestigekamp. På senaste mötet mellan henne, FK och mig så fick jag veta att hon skulle sluta samma dag, flytta till Norge. Nu har jag ingen aning om hur jag ska gå vidare.. jag har liksom slut på både ork och idéer....

    Mvh
    C

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du hittat hit. Men blir ledsen av att höra din historia, och hur svårt du fått det och hur dåligt du blivit bemött. Önskar jag kunde säga vad du ska göra för att det ska lösa sig, men det är ju inte precis som att det finns en enkel lösning. Vet inte om det finns personligt ombud där du bor? Kanske skulle de kunna vara till hjälp i såna fall.

      Hoppas du hittar en väg vidare, helst utan att bli alltför sjuk under tiden.

      Värme
      Linnéa

      Radera