16 mars 2014

När ni lämnar mig ensam med oron kring vem jag är i era ögon.

Det var någon som föreslog en neuropsykiatrisk utredning. Då för längesen, när jag var ett problem de tänkte lösa, när jag skulle lägga allt i deras händer och lita på att det var de som hade kunskap nog att förstå vad felet var.

(Då, när det var viktigt att inte lyssna på nåt jag sa, och att upprätthålla föreställningen att jag inte kunde prata, så fanns det ju inte ens nån anledning att försöka höra mig. Det var ändå inte så att jag kunde förstå nåt, kunde sitta inne med en kunskap om mig själv, det var aldrig så, att de letade efter svaren med mig. Jag skulle överlämna information om mina symptom, sen var resten deras sak. Ingenting handlade om mig, jag var reducerad till att vara bäraren av problemen, resten av det jag var, tänkte, kände, hade med mig, det var ungefär ingenting, åtminstone ingenting av värde, kunde avrundas till noll.)

Jag trodde det betydde att de skulle undersöka om jag hade en hjärnskada eller var utvecklingsstörd. Jag blev mycket förolämpad.

Jag har inte tänkt på det så många gånger sen, det var inte en särskilt stor sak. Inte då. Bara en av alla saker som stod för samma syn på mig, på problemen.

Den utredningen blev aldrig av. Kanske passade inte mina symptom in på den gruppen av problem, eftersom det aldrig kommit på tal igen tror jag att det är rimligt att tänka att det var så. Att det egentligen mest var att famla efter svaret på frågan om vad problemet egentligen var, och att de var vilse och egentligen visste det själv, men aldrig släppte den där inställningen att det var de som skulle ha svaren och jag som hade problemen, att det var så det måste vara uppdelat. Att det var bättre att föreslå något på måfå än att inte ha något att komma med, eller släppa bilden att det var de som skulle lösa det till mig. (Som att det är det och bara det som är att hjälpa någon som mår dåligt.)

Även om jag sällan tänkt på just detta så återkommer jag i tankarna på problemet med språk. Hur psykiatrin har ett eget språk, krångligt och fullt med fackord och definitioner, som det för ofta tas för givet att människor ska förstå.

Hur svårt hade det varit att säga bara lite mer? Typ. Vi funderar på att göra denna utredningen, för att undersöka om du kanske uppfyller kriterierna för diagnosen xxx eller xxx. Det skulle kunna förklara dina problem på det här eller det här sättet, och då skulle man kunna hjälpa dig såhär eller såhär.

Det hade tagit ett par minuter, och betytt så mycket. Gjort verkligheten i psykiatrin mer begriplig och hanterbar. För det var inte bara detta, inte bara detta ordet som var obegripligt, det var så hela tiden. Nu vet jag ju vad det betyder, och jag har tillgång till google, en massa bra informationskällor på nätet, och människor som kan hjälpa mig att förklara om något är obegripligt. Nu har jag varit en del av psykiatrin tillräckligt länge för att förstå det mesta av psykiatrispråket, och jag har läst texter nog för att förstå förklaringarna om jag slår upp ett begrepp någonstans.

Då. Jag hade inte det då. Det handlar inte bara om att nätet inte var lika välfyllt. Det handlar minst lika mycket om att det var en ny värld för mig, och att jag inte hade någon som hjälpte mig att förstå. Vissa saker fanns det folk jag kunde fråga om, men inte allt. Dessutom bar jag på så mycket skam och tystnad då. Och vissa saker är svårare än andra att klara att ta i sin mun. Jag klarade aldrig att fråga någon om detta. Klarade aldrig att säga ”Men tror ni/de att jag är hjärnskadad?” Det fanns för mycket skam där, i att någon ens kunde tro det om mig.

Nu var det ju inte det det betydde, det de trodde. Men jag trodde det, och blev lämnad ensam med oron kring vem jag var i deras ögon. Helt i onödan.



Alla kommentarer granskas innan de publiceras. Kommentarfältet är inte för debatt.

2 kommentarer: